Ignorans

I år förstår jag nog på riktigt hur viktig White Guide är för svensk matkultur, som dokumenterar trender och utvecklingar inom en kultur som så ofta föraktas. Jag vet inte om det är för oförstånd eller för att det är för dyrt som folk känner sig så märkligt hotade av fine dining i Sverige? Mattias Oscarsson på Sydsvenskan ställer sig sarkastiskt frågan: "Hur har någon, någonstans, kunnat undgå de 63-gradiga äggen?" Ja, är du intresserad av matlagning så har du faktiskt inte kunnat göra det, med Gourmetartiklar som experimenterat och restauranger som alla gjort sin version av det. Jag har gjort liknelsen tusen gånger till musik, är man musikintresserad så har man i år inte lyckats undgå, jag vet inte, Lykke Li? Men det är få redaktörer för svenska nöjestidningar som ojar sig över det; ”Ja, och hur låter då Lykke Li? Som musik.”

Andres Lokko flyttade till London för att hitta substans och återfinna ett värde i sin livslånga kärlek, popmusiken. Ni som känner er ensamma i Malmö om er kärlek till Bloom och Trappaner, ni som vet hur Michelinguiden fungerar hälsa på mig i London, här finns en ingrodd självklar matkultur som är lika naturlig som andra kulturella uttryck. Här förstår man att vissa experiment på stjärnkrogarna är jämförbart med haute couture inte prêt-à-porter, att de är mer en upplevelse, en exkursion i det okända, en trendsättare, som kommer att synas på krogar längre ner i prisklassen först om ett par år. Det är en kulturell handling av kreatörer som vill se vad man kan göra med ett ägg, likt hur modeskapare säsong efter säsong experimenterar med konceptet byxa.

Fyrkantiga Tallrikar

Jag läser otroligt mycket branding nu, eller rättare sagt, jag har 4 föreläsningar i veckan om vad folk menar att branding är. Det finns inte någon definition och dess abstrakta innebörd gör marknadsförande pragmatiker tokiga. Senaste föreläsningen hävdade en reklamhippie att "a brand is love". Då svartnade det för mina ögon, jag stötte ut ett väsande "heeee" i auditoriumet som skrämde de närmsta och jag ville skrika. Skrika att Aristoteles hade återuppstått för att få utrymme på DN- debatt bara för att dissikera denne föreläsares naiva syn på världen, reklam, vad du vill kalla det, och visa hur lätt det egentligen är, men hur svårt det alltid skall göras.

Brandingkonsulten är dock relevant och de yppar bara det nötta uttrycket för att företag paradoxalt nog skall finna deras abstrakta arbete mer tangibelt. De vet inte vad det är, de som gör det hävdar att de gör något annat och förvirringen är total, men i högkonjuktur får många simma varsin stafettsträcka. Det är inget nytt att försöka göra ett företag relaterbart till sina kunder, men det är väldigt dyrt om man inte har en bra produkt.

Brandingkonsulten hade bleknat vid första mailkontakten med min vän Olle, bara vid namnet Potee aux Queues et Oreilles de Cochon, och snabbt hade han gjort om det till en enklare akronym. PAQEODC, sen gett upp. Olle fått höra av sig ett antal gånger innan han skulle belönats med svar, "Namnet håller inte, kalla bloggen istället för 'Fyrkantiga Tallrikar', det sammanfattar det du står för..."

Olle hade dock aldrig konsulterat någon om en varumärkesutveckling, det är det vackra. Han har en ibland naiv tro om att kvalité alltid kommer att belöna sig oavsett och är den typiske ypparen av uttryck som oftast slutar på "...men liten verkstad." Hans texter är en stark manifestation för råvaran, för produkten i sin rena form, innan ornamentation och stilfigurer, damm och luft till förrätt. Han är ibland min motsats, men det är i kompromissen vi retsamt finner varandra, och han övertygar mig många gånger med saker som potatis hur lätt det egentligen är, men hur svårt det alltid skall göras.

Hans blogg är en tillflyktsort för mig i dagar där jag närstuderar skitsnack och jag lämnas alltid med den befriande insikten att bara skala av för att hitta fotfäste. Nu verkar det som kvalité faktiskt funkar i Malmö, Doc Italiano, vars kök Olle gjort till sitt, bokstavligen, har fullt på vardagar. Det är den första restaurangen jag skulle kunna skriva en recension för i blindo, utan att ha besökt stället, kanske för att jag känner Olle och hans mat, eller kanske för att jag är exemplarisk på att snacka skit.

Nyårsdagsläsning

Sydsvenskan publicerar en artikelserie om matkultur, "det finns en mängd moraliska, miljömässiga och mytologiska faktorer vi måste förhålla oss till innan middagen står på bordet." Första artikeln om "ålamörkret" är väl läsvärd och följer på snacket om glasål, ålyngel eller anguras som jag stött på under de sista dagarna av december, Mattias berättade om en upplevelse i San Sebastián som en erfarenhet han var relativt likgiltig inför.

Köttsnacket är väldigt bra och det är en problematik i det som jag lever fullt ut som ex-veg, bindel för ögonen i utbyte mot marmorerat kött, men samma moraliska inkonsekvens finns i alla instanser av vårat levande som människor av väst.

Den senast publicerade frågeställningen är skriven av Annina Rabe, som står bakom årets näst bästa blogg men den här iaktagelsen tror jag hon snott från Jonas Hallberg under Spanarnas formtopp -95. Sociala markörer är vida diskuterade utifrån klassperspektiv, men det intressanta är väl vägarna för progressivitet? Årets klubb håller hon som sin Råbiffsklubb och jag tror inte det är rätt väg, om hon nu vill avdramatisera vinets roll som, oftast manlig, hävdelsepistol det vill säga.

De nästkommande artiklarna skall bli intressanta att läsa, 4 to go, men den kvarlämnade insikten är hur förbannat bra Taffel.se verkligen är som för de här diskussionerna varje dag med alltid utmärkta Lisa Förare- Winbladh i bräschen.

De borgerliga fem rätter som presenterades igår var kanske ambitiösa, vissa var bra och vissa träffade inte riktigt balansen mellan sött och surt, snyggt och fult. Jordärtskockskrämen gjorde den halstrade pilgrimsmusslan väldigt blek men pytten som gjordes på resterna av kronhjorten idag var fantastisk. Med riven pepparrott och Worcestershire sauce. Äggula på och en Nils Oscar God Lager till. Snart bakiscrème brûlée...

Tillycka med det nya!

Sunday Times

Har svårt för att skriva här, bloggen känns så starkt förknippad med det kreativa uttryck jag behövde i Malmö. Nu när både min utbildning och mitt jobb kräver kreativitet av mig som en samlad dagisklass så blir det bra kriget snarare ett ångestmoment än en flykt.

Men söndagarna här inspirerar fortfarande, de är för fina, livsgivande, religiöst understrukna i kalendern, för att jag inte skall få ivern till att skriva till den som någon gång läsa det. Varje söndag i Queen's Park har bringat ett lysrörsvitt solljus som kontrasterar höstlöven i metaforhämmande nyanser. Kvicksilvret har vilat vid 17 ljumna grader och en lätt marinblå ullkavaj med uppvikt krage, har målat in mig som en naturlig del av tavlan.

På söndagsmorgonen läser jag de sista delarna av Financial Times helgbilaga som inhandlats på lördagen till frukost. Energin tar mig till hörnet av gatan där jag köper The Sunday Times som väger uppåt 2 kilohekto. Financial Times för dess fantastiska reportage och The Sunday Times för A.A Gill vars storhet jag börjar greppa. Har hittat till läsandet igen, det är mer stimulerande än skrivandet, just nu Down and Out in Paris and London. Jake's på hörnet till Salusbury Road har blivit en frukostfavorit, i fredags med Calle för en av de mest dräpande måltiderna i mitt liv som förde med sig en värre bakfylla en den jag hade innan och idag med Agnes för Eggs Benedict.

Idag gick vi till en Farmer's Market som ligger 3 minuter från huset, råvarorna är inte haktappande, spetskål finns i Sverige också, men de raffinerade produkterna gjorde mig knäsvag. Köpte ett bröd som doftade av alla sina sädesslag, fudge på getmjölk som var så distinkt i sin getsmak och så mild i sin sötma och ett lokalt kärnat, osaltat smör som är det godaste fettet jag ätit norr om Normandie. Funderar på att försöka mig på att göra en chokladkaka med chèvre.

Lagade soppa med Ia. Brässerade potatis, rödlök och färsk spenat i vitt vin och grönsaksbuljong. Stekte pancetta, hällde av fettet i soppan och blandade fläsket med hackad mandel och hyvlad parmesan som ett strössel. Otroligt simpelt men så fina konsistenser, god fond och fint fett. God fond, och fint fett...

Meat Media

Det är helt otroligt vad köttet dominerar matmedia. Styckdetaljer beskrivs sirligt och orerande om hur man kokar alla delar av ett spädlamm så länge som möjligt mättar sommarnatten. Är det mannens sätt att få lite kött på benen efter flera år av levande feminism eller är det en efterlängtad motreaktion mot snabbmat och ett hektiskt samhälle? Kanske ointressant att ställa sig frågan och konstatera att allt som får folk mer medvetna om råvaror är multo bene. Flaggor av kött viftas för slakterier och jag spår att Kolmårdens Djurpark kommer att fyllas av fönstershoppare i sommar som intresserar sig mer för Eketorpssvinen än surikaterna som regerat sen Lejonkungen. Fruktstunder på kommunala dagis blir snart köttstunder.

Sista veckan, sista andetaget innan semester. Få ord jag skriver den närmsta veckan kommer att hamna på bloggen. Läs nya Gourmet eller Galore Taste & Travel så länge, kött får mycket utrymme i en artikel om St John's i London och den spikar trenden. Tidningen varierar oundvikligt smala reportage om biodynamiska vinproducenter i Frankrike med krönikor om tokfyllor på vodka. Att diversifiera spritkulur är väldigt nödvändigt och det lyckas den med, att skapa det band som binder ihop krigsfyllan med spritproducenten bakom den. Det första numret finns på restauranger och hotell runt om i landet, gratis och glossy, get it.

Kitch lit

Med tanke på det freak jag framställs som ("Dagen planeras utifrån frukost, lunch och middag. Inget får gå fel.") så kan man undra varför min bokhylla är så fattig på matlitteratur. Jag läste Food Noir av Kallentoft på ett tåg för ett par år sedan och jag har det eminenta diktverket 81 lättlagade recept för nybörjare där Perec undersöker receptkonsten som litterär genre. Boken är bunden samman med en kärleksfull satir över fransk kokkonst av Harry Mathews; Lantlig kokkonst från centrala Frankrike: rostad urbenad rullad fylld lammbog. Utgåvan är värd att köpa bara för dess fantastiska bindning. Jag läste klassikern Vadå Vegan? vid fjorton års ålder och den förändrade mig likt Alkemisten omvände Agneta Sjödin. Men sen har inte så mycket trängts in på området bland bokryggarna i min hylla förens igår då jag sju år försent köpte Kitchen Confidential av Anthony Bourdain, har läst så mycket referenser till den att jag knappt kännt lust att läsa baksidan förut. Jag måste läsa Hett av Bill Buford, men jag väntar tills den kommer in igen på engelska för att träna köksglosor inför London.

Problematiserandet av köket kanske inte har varit möjligt förens vi släpptes in i det och det känns som om jag fortfarande försöker att formulera frågan; hur hamnade mannen där? Får se om jag efter att ha plöjt denna grund till en kitch litterär kanon om jag vunnit insikt.

Genus

Jag var på Brogatan i går med Philip och åt en traditionell råbiff, jag njöt, klassiska tillbehör och en kall öl till. Jag var på Svea Bar & Bistro i tisdags och åt en fantastisk lammstek som vilade på långkokt bog, jag ojade mig. När jag nu läser Karolina Ramqvist krönika i DN om kockstjärnan som den nya rockstjärnan skäms jag litet. Jag spiller ut mitt glas, hon har rätt. Är mitt matintresse egentligen ett sätt att kompensera för min misslyckade rapkarriär? Jag tycker att restaurangkök är oerhört fascinerande och Ramqvist prickar nog lite av essensen av min fascination i den här krönikan. "De riktiga rockstjärnorna har blivit alltmer pussy och androgyna och lämnat scenen öppen för kocken att röja på. Ingen annan är ju liksom intresserad av den posen längre. Den hårda kockens tid är här och det gäller att inte gå miste om något."

Hon beskriver mannen i köket med sin eviga boner och jag finner myten spännande. Det otroliga lugn man finner i restaurangköket, det stället jag kanske slappnar av på mest föranleds av en av de hårdaste arbetsmiljöer som går att finna idag. Hon skriver om Bill Bufords bok "Hett" som jag inte läst än, men där kommer det lilla stycket om köttet. "Bill Buford gör läsaren uppmärksam på köttet. Kotletterna och biffarna är vävnad och senor och blodfyllda muskler." Jag skriver senare om hur jag får ångest av att ha varit vegetarian och kanske är det för att jag nu får utlopp för någon tidigare ohävdad manlighet. När Benedetto var nere gick vi och pratade grisfötter och utmanade nästan varandra till att prova det, även fast fötter är långt ifrån våra kulinariska begär.

Det är evigt intressant hur dessa genusperspektiv väcker mig med whiplasheffekter. Mitt sug efter kött springer kanske ur osäkerhet eller så har det en textur, en konsistens, en smak och ett sätt trycka dig tillbaka i ditt säte som jag inte hittar i något trädgårdsland.

"Varje skolad ätare"

Tidningen Stureplans tillträdande chefredaktör Carl M Sundevall skriver under på CRFN: s upprop om mat och vin som trendig identitetsmarkör och startar en blogg: À la Carl M. Den är dock mer inriktad än så och skall handla om hur mat och vin används som stilmarkör på Stureplans restauranger. Det verkar lovande, lite torrt språk men det lär bli vackrare i takt med inläggen.

Det kan göras väldigt uteslutande, genom överflödigt namnsläppande av krogar och vilka som var där eller väldigt underhållande med underskattade tallriksskildringar och långkokstips. Det blir intressant att se om det blir en liten etikett skola för postbrats och det antyds om det i det första inlägget. Jag hoppas på att det blir en blogg om hans syn på gastronomi utifrån hans egna preferenser.

Bloggens första dag handlar om avsmakningen av vin på restaurang. Det är roligt, hur vissa gurglar vinet och tänker länge och väl innan de godkänner det. Doften av ett korkskadat vin känns oftast från en meter när man öppnar flaskan så den proceduren är många gånger väldigt överspelad. Han återkommer senare och ger oss informationen om att det bästa är att låta personalen prova vinet och det är väldigt kyligt. Det kommer att komplettera min stil. Problemet är när man äter på krogar som saknar en avlönad sommelier, då står de och väntar på dig likt en flourtant och de går inte förens du sköljt munnen med vinet och tittat dom djupt och medgivande i ögonen. Vet någon varför de också står och håller upp flaskan framför dig under proceduren? Står inte nödvändig information i menyn?

Bourgeois, beaujolais...

Caroline Ringskog Ferrada- Noli a.k.a CRFN har skrivit om mat i senaste Rodeo. Artikeln är bra och jag har längtat efter bra journalistik om mat från något annat än Livets Goda och ICA Kuriren. När jag diskuterade mat som kultur med vänner sa min sociologistuderande vän att han inte ville att mat som kultur skulle upphöjas på bekostnad av att det skulle skapa ytterligare en identitetsmarkör. Det är det CRFN försöker här, skapa en identitetsmarkör, inte visa att den finns. Diskursen om mat är dock extremt intressant, Bonne Guerre har trevande vilat i den sen starten och det har som en efterdyning av pophögern (som nu bara är höger och inte coolt längre) blivit hippt med borgerliga intressen.

CRFN inleder artikeln med "Moderna ungdomar har upptäckt maten som ett konsumistiskt uttryck. Sista försöket att klamra sig fast i medelklassens mellanskikt och till och med klättra upp några pinn lär ske oralt." Sen stödjer hon denna syllogism med argumenten att ett varuhus i Paris skall börja med bakverk och att Anna Hellsten har skrivit om en ekologisk trend hos moderna krogar (har nog inget att göra med miljödebatten). Jag hade kunnat förstå vad hon menade om hon kunde ge mig exempel på det. Själv har jag kanske tre vänner som är intresserade av mat på riktigt och en som är intresserad av vin och han skriver med mig på bloggen. Med tesen "Man äter vad man vill vara" och slutsatsen att "köket blir scenen för nästa popkulturella slag." så vill jag höra varför. Det får jag inte. Snarare får jag höra hur fetmaproblemen i USA, högkonjunkturen och miljödebatten får människor att bry sig mer om vad man äter, och det är inte en alltför fräsch analys.

Att låta en PR- konsult, Jesper Kling föra bevisbördan för hennes belägg gör att hennes argumentation brister. Ibland i hållbara resonemang slänger hon in fallasier i förbifarten "..men hipsterkillen Greta verkligen äter (för att sedan blogga om det)" där förstår ni hur hon tappade mig. visa mig bloggarna, jag har inte funnit dom.

Sen kommer vi in på artikelns pelare, trenden, det är här den popkulturella analysen förväxlad med en intellektuell iakttagelse skall presenteras. "För det är inte mainstreamgourmetmat som bygger det populärkulturella kapitalet. Vill man vara trovärdig i preppypastell eller Cape Coddig kabelstickad ylletröja måste man känna smaken också." Här kommer det obligatoriska som David Djuphammar iakttagit "Varje nummer av rodeo brukar innehålla ett mått av NE-romantik..." (New England), i hans inlägg New England-porren nämner han Anna Hellstens semester och det verkar vara den som CRFN är avundsjuk på; "Antagligen förklarar det mitt femåriga letande, som jag även delar med trendiga onämnbara personer, efter clam chowder, den klassiska musselsoppan från New England." Hon fortsätter "Jag vill egentligen sitta i clam chowder-relaterade kläder och skriva en roman i en fiskestuga på Long Island. För jag vet att snygga författare åt soppan på 50- talet." Referenserna är hennes egna kompisar och hon har fortfarande inte släppt Hemingway debatten hon förde i Martin Gelins bloggs kommentarsfält förra hösten. Jag undrar om det förresten inte är Martin Gelins matblogg som är hennes yttersta exempel på mat som popkulturell trend. Fenomenet är intressant, att man bygger upp trender på syllogismer där man själv både är den första och den andra premissen för den. Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste vara att ha musik eller mode som sitt största intresse då detta sker varje gång man öppnar en popkulturell tidskrift.

Det hon skrivit med genusperspektiv är sjukt intressant och mycket bra, ortorexi har jag aldrig hört talas om men sätt exempel på. "Men att laga mat är historiskt sett en kvinnosysselsättning, och om en kvinna går tillbaka till spisen, var hamnar hon då? Vid spisen va." Det är jävligt sant och krocken är frontal; att kockvärlden är så dominerad av män. Om en kvinna vill laga mat så är det regressivt, vill hon det inte så kanske hon inte får syssla med det hon verkligen är intresserad av och det är regressivt. Kökskönsmaktordningens moment 22.

Hennes iakttagelse med husmanskost är kanske ny för sitt medium, det är kul att läsa om mattrender i rodeo, hoppas inte att det är sista gången. Långkok är Ray- Ban Wayfarers och husmanskost är techno. I Malmö är det svårt att se hur långkoken är det mest hypade just nu, förutom att det öppnar lite franska bistroer runt om sundet titt som tätt men det är knappast kids och "moderna ungdomar" som hänger där i klungor, snarare Mattias Kroon och han är knappast där för att han funnit ett nytt "konsumistiskt uttryck." Men långkoken är en rådande trend som startat för flera år sedan på svenska stjärnkrogar och som sakta men säkert har spridit sig ner till den slutgiltiga konsumenten. Men det är en popkulturell trend, Jesper Klings kompisar gillar ju "uppdaterad husmanskost."

Classwar

Precis läst en artikel om Bengt- Göran Kronstam. Inte en idol, men en förebild. Han har precis fått pris för världens bästa vinbok. Det var genom att läsa hans texter om vin som jag började förstå hur roligt det är att dricka vin, det och ett otroligt glas Domaine Rabiega, som min far bjöd på i en folktom vinbar på hemligt plats. ”Känner du lädret?” frågade pappa på nöjd, pillemarisk skånska, och ja, ta mig fan, jag kände toner av läder i vinet. Lyriskt började jag prata om hästsadlar, nötta livremmar och gödsel, jag var invigd.

Igår, 45 minuter efter att jag påbörjat min tomatrisotto satte jag mig ner, ensam i lägenheten för en ”tv-dinner”. Inte för att jag fått det barnfamiljiska infallet ”åh, ska vi inte äta framför TV: n ikväll?” utan för att jag var mentalt slutkörd och behövde ett brus för att dämpa mina inre röster. Det blev inte som jag tänkte mig, risotton var riktigt god, krämig och tomatfonden gjorde bra för att väga upp mot det saknade vita vinet. Nej, jag satte på Saras kök och hinner in i programmet lagom till beskrivningen av sötpotatis ”den är sötare och annorlundare i smaken.” De inre rösterna höjdes och övergick till skrik. I programmet får Lasse Åberg komma till tals om barnfetma och Nisse Hellberg tipsar om Mambomusik att laga mat till.

När många middagar mynnat ut i en diskussion om mat vs. klass så har jag alltid slagit fast att det är bildning som kan förändra. Avdramatisera tillagandet och ätandet och höj statusen på det som intresse. Att mat inte har samma status som annan kultur har många orsaker men en av de största måste vara att den här människan, Sara, ses som en av dess främsta företrädare.

Jag skäms för att prata om vikten av att ha roligt när man lagar mat eller hur stor skillnad färska örter gör när man placeras i samma fack som denna människa. Målgruppen är precis den som redan lagar mat, den glada medelklassen som har tröttnat på tacos och jag tror att Floyd, Oliver och Tina gjorde ett bättre jobb i att få människor att kräva ett större utbud i mataffärerna. Santa Marias kryddblandningar förändrar barns matintresse, inte dopp i chokladbunke med Sara och jag tror att Steve hade gjort en mindre smärtsam intervju med Lasse Åberg.

Tillbaka till Kronstam som kompromisslöst vill demokratisera och få bort snobberiet ifrån vinkulturen. Han gör det genom att vara pedagogisk, bildande men framförallt genom att på ett opretentiöst vis berätta varför det är så kul att dricka vin. Det är så fler lockas att leta efter läder och bär i berusningsmedel.

Äventyr

Har skrivit ett inlägg om White Guide och Malmös krogmiljö på Dygnet Runts blogg Dyngan.se

Mat #2

I våras gick jag, Benedetto och Mina bland kulturhusen i Lund. Av någon anledning kom vi in på svenne-fenomenet tacosbuffé. Vi droppade ingredienserna en efter en och det blev bara roligare och roligare, punchlinen som fick oss att träffa kullerstenen var färdigriven texmexost. Tacosbuffén är för mig symboliskt för den totala bristen, nästan föraktet, för kreativitet i de svenska köken. Jag vet att många blir upprörda av att läsa detta, jag pissar ju på en stor del av den svenska befolkningen, jag gör enligt vissa mat till en klassfråga, men är det inte det alla kulturellt intresserade gör? Skillnaden är bara att man inte får göra det med mat, man får inte ha mat som sitt kulturella intresse, det är snobbigt.

Att ifrågasätta tacobufféns kulinariska värde är inte värre än vad kulturellt intresserade inom andra områden gör när de omyndigförklarar fans av Rix FM, Liza Marklund, Thomas Ledin, Beckfilmerna, Lasse Åberg och Dressman. Min tes, mitt problem, kommer långt in i texten vilket är en retorisk miss men jag vill nog provocera läsaren lite här. Jag stöter så ofta på människor som menar att just mat är något man inte kan vara bra på, sportintresserade hävdar sig genom att droppa statistik, tabeller och referat från klassiska matcher utan att ifrågasättas. Det tas för givet att en musikintresserad inte tittar på Så ska det låta eller att en filmintresserad fnyser förnärmat när den får frågan om den gillar Fjorton Suger.



Jag äter tacos när det bjuds, jag ber inte någon byta station när resten av bilen lyssnar på Mix Megapol och jag tittade på Djävulen bär Prada när jag flög till Tokyo. Men jag är en snobb när jag inte vill smaka på rödvinet på hemmafesten, när jag inte tycker att potatismos gör en måltid eller när jag inte vill bjuda på min flaska Veuve Cliqout Brut. Jag tycker att 250 kronor för en varmrätt kan vara klart prisvärt på en restaurang med ambitioner men att 109 kronor för en plankstek eller en 250 gramsburgare är ett rån.

Problematiseringen skall kanske vidröra faktumet att alla vill särskilja sig med sitt intresse, men det är inte konstigt, det är ju genom sina intressen som man skapar sin identitet. Om jag lägger ner större delen av min vakna tid på mitt intresse så skall väl inte det behöva ifrågasättas eller jämföras. Jag ser mig inte som en snobb då jag inte ser ner på de som inte delar mitt intresse. Jag tror att matkulturens status måste upphöjas för att utvecklas. Folk måste ta sig ifrån texmexhyllan till torghandeln och från Wallander till kokböckerna. Är jag sur för att ingen erkänner mig som en cool gourmet eller vill jag bara få ett kulturellt matintresse legitimerat? Kommentera gärna.

Råvaror

Varje dag på mitt jobb, med P3 som enda alternativ till underhållning så provoceras jag av Annika Lantz tills knogarna blir vita. Hon är så förutsägbart egocentrerad, programidén är att man skall utsätta människor för Annika Lantz. Hon är inte en journalist, hon intervjuar inte människorna som är där utan hon berättar för dom om sin relation till dom. Hon låter sitt barn skriva frågor för att det är "charmigt" men det mest skrämmande är att hennes egna frågor är de mest infantila. Det är frågor som "Vad är musik för dig?", "Är det jobbigt att vara kändis?", "Kommer du ihåg när jag spillde ut en drink över dig på Lejonkungen 3 premiären?".

Läser man any given mattidning när de intervjuar kockar så är det precis samma journalistik. Journalisterna "utsätter" kockarna för sig själva, med en "lilla jag i köket", och frågar dom saker som: "Tycker du det är roligt att laga mat?" och "Lagar du helst till dig själv eller andra?" och blir sedan i artikeln förvånade över hur mycket gemensamt de har med Lallerstedt eller Niklas. Tina, Nigella och Oliver har bidragit med en dumförklaring av kockar, "matlagning skall vara kuuul och enkelt!!"
Sen är det en annan sak att kockar har en tendens i intervjuer att svara lika engagerat och eftertänksamt som Henrik Larsson och Mats Sundin. "Vad är det viktigaste i köket?", "Vad är det bästa du vet, vad kan du inte leva utan, vad är din hemliget, vad gör din restaurang speciell" and so on, svaret blir alltid: "Råvaror."

Här är mitt reportage om råvaror, jag låter dom tala för sig själva.

Lättagat [sic!]

Tv4+: s tablå på nätterna ser ut som följer:

02:55

Lättlagat (R)

03:20

Lättlagat (R)

03:50

Lättlagat (R)

04:15

Lättlagat (R)

04:45

Lättlagat (R)

05:15

Lättlagat (R)

Perioderna när jag har svårigheter med att sova men inte med att vara vaken, så det är min räddning. Jag somnar direkt, de tar en halvtimme på sig att förklara för mig hur man gör en tomatsås, reder en vit sås, att äpplen är godast på hösten och att en nubbe lägger upp för fina ryggdunkar. Efterrättsmannen, bagaren och vinkännaren Johan Sörberg brukar hålla mig vaken, men "pedagogen" Pelle Johansson och livsglada Kråke Lithander är bland de mest oinspirerade kockar jag någonsin sett hacka lök. Flera gånger har jag lyckats se alla avsnitten innan jag somnat om och när jag vaknar så har jag aldrig varit mer inspirerad till att utveckla mitt eget kök.

Food Noir

Jag efterlyste i Mat#1 en roligare matjournalistik, matjournalistik som ifrågasatte och behandlade mat som kultur. I Mons Kallentofts bok Food Noir behandlas mat som kultur, han skriver nästan bara om kulturen kring mat men dock helt utan ett ifrågasättande, bara ett allvarsamt och träffsäkert bejakande. Han lyckas hela tiden få med nyliberala klyschor och världsskildringar som saknar nyans. Han har inte sina "feministiska glasögon" på sig när han reser men jag har definitivt mina socialistiska på mig när jag läser. Han problematiserar knappt maffians inflytande över den italienska kokkonsten och inte heller ETA: s inflytande på det baskiska köket. Han skriver i förordet att han inte har någon aktning för mig som vegetarian (jag kallar mig inte det längre, men jag tar åt mig av vana) och retoriskt sätt är det en katastrof men det blir istället en manifesterande ursäkt. Jag gillar Mons bok skarpt, jag läste den på två dagar i butiken jag jobbar i. Jag blir sugen på att resa, framförallt till Baskien, Spanien.

Märker genast med mig själv hur jag drömskt föreställer mig promenaden från restaurangen, svampplockningen och fisksoppan till skrivmaskinen. Att formulera smakerna samtidigt som man känner dom. Att dikta dofterna när de stiger från tallrikarna. Att punkten sätts efter stycket samtidigt som den sista droppen rinner ur cognacskupan. Matskribent.


Var på ett ytterst trevligt återbesök på Klostergatans i Lund med min mor i tisdags kväll. Drack ett fantastiskt Pinot Noir, ett lätt rött vin som passade perfekt till mina moules marinére, vinkokta musslor. Fortsatte vidare till en perfekt, fallfärdig hälleflundra.


Är inne i en imitativ fas just nu, lagar klassiker, använder recept(!) och käkar mycket ute. Har precis börjat jobba 60% i butik och pluggar fortfarande heltid, skall använda matlagning som avkoppling och inte göra det till ett stressmoment.


Kul att Gottfried är hemma välbehållen från Paris, på fredag åker jag till Berlin.