Restaurang Chili i Malmö

Jag har amerikanska relativt nära släktingar, min mammas kusin Stephen är professor i antropologi vid Brown University i USA. Brown är ett Ivy League college och Stephen är en, som han vill utrycka det, rockstar. Han gästföreläser på en europeisk konferens om Mayaindianer, vilket är hans specialområde, på Malmö Högskola under helgen och det hela känns smärre surrealistiskt. När jag var liten visade mamma National Geographic artiklar med helsides bilder på Stephen när han ledde stora arkeologiska utgrävningar i Guatemalas jungler. Vi har inte setts på ett par år och vi bestämde att jag skulle följa med honom, hans fru Nancy och ett gäng indianfreaks ut och äta.

En fredag klockan sju i Malmö spontandinerar man inte runt Lilla Torg och Gamla Väster. Vi nobbades på ett antal ställen innan desperationen började sprida sig. En flock svultna hyenor korsar Stortorget för att ge sig in på Malmös kulinariska bakgata; Södergatan. Svenskarna i sällskapet avgjorde snabbt att Harrys antagligen har renast kök av de konkurrerande syltorna men till och med där avböjde de oss en chans att njuta av deras fantastiska pubgrub. Tvärs över gatan ligger så Chili, vinden viner och regnet piskar oss i dess riktning. Bara ett sånt ställe har ett bord över för sex personer vid halv åtta en fredag kväll.

Stephen i Guatemala

Konceptet på restaurangen är chili, het mat, allt är kryddat med chipotle och jalapeños. Mayakulturexperterna som haft sin beskärda del av stark och magstark mat blir lyriska och beställer in biffen med flest peppartillbehör. Jag får köra utslutningsmetoden på menyn, ta det som låter minst osmakligt. Det blev den ostgratinerade laxen med bakpotatis, vitkål, tomatsås, senapsdressing(!), färsk timjan och ett kryddsmör serverad på en tallrik nerdammad av paprikapulver. Jag kan skriva en kortare essä om denna kulinariska anti-komposition. Det är Iron Maiden i baktakt, Ozzy Osbourne featuring Daniel Lemma. Det är en hockeymatch med en medicinboll som puck, det är mjölk med turkisk peppar. Ingen i sällskapet kände av någon styrka på maten, alla fick samma kryddsmör; som vägrade att smälta och ingen fick glas till ölen förens vi bett om det två gånger.

När rätterna kostar mellan 150- 200 kronor, så skall man för någon form av rättfärdigande av sin existens i alla fall avbryta stekningen av laxen precis när den slutar vara mörkrosa, man skall ha kvar bakpotatisen i ugnen tills den låter sig karvas utan motstånd med en sked och man skall göra allt detta precis innan maten serveras och inte på eftermiddagen innan. Vinlistan hade inte ett rött vin som kan hantera kryddstarka och feta rätter och personalen försökte hävda att de inte serverade vegetariskt på fredagar.

Sydsvenskans krogkommision Bong gav restaurangen 3/5 i betyg med det sammanfattade omdömet "Till måttliga priser serveras mat som är ganska trevlig, i en miljö som också är ganska trevlig", vad har de journalisterna för kritiskt granskande av mat och vad har de för smakreferenser? Miljön påminner om en scen ur Days of our Lives, personalen avskydde oss och de kallar en tallrik med salami och oliver för tapas.

I nästa inlägg återkommer jag till Bong och matjournalistik på lokalnivå i Malmö.