Reykjavik, Februari

Första anblicken av Island från flygbussen till Hotell Björk var lavafält. De gick från periferin i backspegeln ner till kustbranten som mötte havet. Kargt och vasst, himlen var grå och det duggade. Husen vi passerade var målade i starka färger som bleknat, hela Island är målat i samma färgskala blandad med vind.

Reykjavik har färre invånare än Linköping men staden sover aldrig och varje vaken sekund blickar mot New York. Det är fullt av små designercaféer, man beställer en dubbel café macchiato sittandes i en kitschig barocktron. På varje bord i den stora byn ligger det coffeetable books om hotell i den stora staden på andra sidan havet.

Slår man upp sidan med det nötta hörnet finner man ett isländskt hotell och ett citat om dess avskalade skandinaviska stil från Wallpaper. Vi hamnade två gånger på Hotell 101, ett hypat designerhotell. Den första gången i en sofistikerad men aningen daterad lounge, där ornamenterade kromade stolar trängs med lackade trädstubbar som möblemang och där alla affärskvinnor dricker sitt vita vin vid femtiden på eftermiddagen. Vi satt länge det första besöket, drack fantastiskt gott kaffe och avnjöt en standardrom. Sprit och vin är inte dyrt på Island men öl är dubbelt så dyrt som i Sverige.

Jag läste en raljant text om det isländska köket: en liten, ibland inte särskilt dominant internationell kulinarisk trend dröjer kvar ett år på ön. Årets trend var en otrolig japanfusion. Ingefära i det mesta och rulla gärna in det i noriblad. Parallellen till Japan är logisk, båda är stora fiskland med resurser. Vi åkte ett par dagar in på resan förbi ett par växthus ute på landsbygden, vyerna såg ut som scener ur Arkiv X, ett grönt sken steg från backen. "Där odlar vi våra tomater" sade guiden, och det förklarade varför maten är så dyr. Det verkar som om nästan alla råvaror utom häst- och fiskköttet importeras.

Vi hamnade av en slump en kväll på en fantastisk japansk restaurang; Domo. Ett dressat diskret klientel med smala slipsknutar och aftonklänningar. Till förrätt fick jag en Ankbenskonfit med Avocado och Persika och mitt sällskap fick Softshell Crab maki rolls med Mango. Till huvudrätt fick vi Anka och Tonfisk, råvaror av yttersta kvalitet och välkomponerade smaker. Huvudrätterna kostade mellan 350 och 500 kronor och då blir råvarornas kvalitet och tillagningens omsorg något som snarare lugnar än underhåller. Priserna var desamma på de flesta restauranger i staden som erbjöd kulinariska upplevelser och bra service. Problemet är att det blir svårt att finna det prisvärt när man kan äta på en tvåstjärnig krog i övriga Europa för det priset. Det är lätt att bli nöjd på Island men svårt att bli lyrisk.

Skulle man äta en smörgås och dricka ett glas vin på random sylta utmattad efter de fyra bra affärer Reykjavik erbjöd så går det på 400 kronor per person. Bistron B5 ligger på gågatan och lockar med en otroligt smakfull interiör, snygg om än habil. Eames gungstolar stod blandat med Starcks Louis Ghost. Bredvid mig sitter en jämnårig tjej i en Dsquaredblus med en Irish Coffee, hon äter grädden med sked och lämnar resten. Jag förstår var hon får pengarna ifrån; det kommer fler människor till Island än vad som bor där.

Vi återvände till Hotell 101 och dess restaurang på lördagskvällen innan vi skulle åka hem. Vi åt två enkla måltider till priser som man vant sig vid och upplevde en känsla av flärd i omgivningen. Hotellbarer är säkra kort när man inte känner sig lika hipp som de som delar ens smak. Personalen behandlar alla som internationella modefotografer som huserar i mellansviten. Deras service ger dödliga en spänstig ryggrad när de går förbi trendsetters i loungen på väg ner till toaletterna av svart marmor och med bomullshanddukar i prydliga högar.

Cocktailsen vi tog i baren till efterrätt gjorde barstolarna till katapulter ut i Reykjaviks nattliv. Efter barbesök och ordentligt med sprit fann vi gatorna, halv fem på morgonen, smockfulla i ösregnet. Köer till minsta bar och de ställen vi tidigare under veckan druckit ett glas vin på hade nu röda mattor utanför.

Staden har likt New York en vilande mening om vad som är livskvalité: ett extra starkt kaffe, ett par snygga italienska skor och lätt halstrade pilgrimsmusslor. En unna-sig-mentalitet, ”det är jag värd”, att göra vad som krävs för att somna med ett leende. Det är den pulsen som får dem att se vidare ut över lavafälten.

Il rhum

Jag vill beställa in en avec.

Milano

Landade i fredags på ett kyligt Skavsta, vintern hade drabbat Sverige igen. Rapporter om snö. Efter fyra dagar i ett 25 gradigt och soligt Milano var det med blandad förtjusning jag knäppte min linnekavaj på väg in mot bagagebandet. Trängdes med flickscouter och Batistini för att få tag på min väska vars vikt ökats dramatiskt timmarna innan hemfärd med två kilo parmesan och lite charketurier.

Vi bodde i Bergamo, en vacker äldre stad 45 minuter utanför Milano. Hotellrummen i Milano är fullbokade ett år innan möbelmässan och snart kommer detsamma hända Bergamo. Det var grymt att komma hem utmattad varje kväll till en lugn stad, en varm kväll. Dricka en enkel och ett litet glas grappa på Suite, gå ett kvarter till och äta en bägare semifreddo, ett kvarter till och hotellsäng. Livet.

På 08.14 tåget in till mässan varje morgon fann jag en ro jag inte känt på länge. Långt bort ifrån en riktigt stressig vår såg jag utmynningen till sommaren passera med gröna fält och varma fläktar från de dammiga tågfönstrena. Om två månader kommer jag att sitta på ett tåg från Rom mot Neapel och pusta ut för första gången på ett par år. Då kommer jag att vara färdig, ha avslutat något.

Mässan var wicked. Den började med en kalldusch, vi hamnade i hallen med barock belysning. Kristallkronor som vilade på kvinnobröst och hade diametrar på tio meter. Trötta säljare och ett måttligt intresse skapade en atmosfär som skapade spänningar i våra bröstkorgar. Ute i värmen med ölbägare och sen tappert in igen för att finna lite mer lättillgängliga saker och till och med riktigt snygga möbler. Sattelitedelen, där unga lovande designers ställer ut, var den centrala mässans stora behållning. Japanerna slutade aldrig att imponera. Flos, Moroso, Arper och Vitra knäckte det mest av konkurrensen på de större golven.

Zona Tortona var grymt befriande, en egen stadsdel med en alternativmässa nere vid ån där byxdresser och Karim Rashid var ett minne blott. Här fanns ett mer lekfullt approach till möbler och utställningsmontrar skiftade med små konstinstallationer och restauranger. Marcel Wanders hade fyllt en övergiven industrilokal med sjuk kreativitet.

Förutom fantastisk glass, lent kaffe och dricksglas med grappa så var den största kulinariska upplevelsen en kväll på en restaurang i Citta Alta i Bergamo. Köket var väldigt syditalienskt med ett extremt fokus på råvaror och menyn saknade polenta. Till förrätt beställde jag Carpaccio på tonfisk, det kom i smältande tunna skivor, urvattnad zucchini och ett genialt litet berg med svartpeppar. Sekunden innan servering lätt fuktat med olivolja och jag var knäpptyst under antipastin.

Grillspett med scampi och diverse vit fisk till huvudrätt. Inga konstigheter, grillat i en marinad med balsamvinäger och peppar. En väl tilltagen, söt fänkålssallad till och färdigt. Fem ingredienser och basta. Italien har tappat mycket på den internationella krogscenen för att de vägrar gå ifrån det traditionella, enkla, men de krigar likväl med fantastiska matupplevelser. Ostar som smulade, attackerade, slog mig och vaggade mig tryggt efteråt. Tillbehören var de jag minns på brickan; peporoncinomarmelad, apelsinsenap, fikongelé och kastanjhonung.


Milano i april var en fantastisk flykt, en semester som skrapade bort döda hudceller och trötthet förväxlad med likgiltighet från min bleka hy. När jag kom hem tog jag ett djupt andetag som kommer att vara min livsreserv de närmsta veckorna.

Bonne Guerre Gear: Iittala Decanter

Fick en fantastisk födelsedagspresent av Calle, en Decanter från Iittala. En riktigt vacker karaff med schysst tyngd för snurret. Man dekanterar vin av olika orsaker, en kan vara att man har ett gammalt vin och man vill bli kvitt bottensatsen och en kan vara att man har ett ungt vin som behöver luftas, andas. Dricker man riktigt gamla viner så tar vinet skada av att luftas, oxidationen förstör vinet medans om man dricker unga viner så förbättras det av att få luftas för att få bort attacken av syran.

Kronstams Vintips piper på min mobil vid två tiden varje fredag och det har blivit signalen för helg. Den här veckan tipsade han om att Porcupine Ridge Syrah har återkommit till Systemets sortiment, en 2006. Ett av mina favorit viner men 2004: orna tog slut väldigt fort. Fattade aldrig det i tid för att köpa på mig. Perfekt med ett så pass ungt vin för att testa karaffen. Kom hem för att möta en gästkock i köket, Kalle, som lagade en fantastisk pasta baserad på primörer. Hällde vinet på karaffen och lät det dra i en timme. Tog ett glas till middagen för att finna det på gränsen till volatilt, lät det dra ytterligare en halvtimme och då plötsligt, var det lent som kvarg.

Fyllde på karaffen ytterligare ett par gånger under helgen, två flaskor Mezzacorona Marzemino gick åt och en flaska Campolieti som fick krigas av ett par bitar ost. Var på Möllans ost med Jonas och Mina efter torghandeln i lördags och kom därifrån med ostar som lät som Tjechovpjäser En Dåres Längtan och Den lilla fästmannen från Pyrenéerna.

Imorgon åker jag till Milano.

Cofoco, Köpenhamn

Fyllde år igår. 22 år. Ingen angst än, jag har en bra plan. Familjen stannade nere en extra dag efter påsken, det innebar inställda möten för mamma och telefonkonferenser för far men det betydde mycket mycket för mig. Först var tanken att vi skulle gå till Tivoli och äta på en smörrebrödsrestaurang som vi alltid gick på när vi var små och när vi och kusinerna inte kunde få nog av rostbiff. Födelsedagar är nästan bara nostalgi för mig, jag påminns en gång om året om hur jag älskade att fylla år för 10 år sedan. Små stunder nu påminner om då stora stunder.

Tivoli öppnar givetvis inte förens på fredag så vi var strandade mitt på Öresundsbron utan plan. Förra året var vi på Les Trois Cochons och det var klockren mat, oerhört prisvärd. Jag har länge varit sugen på att testa Cofoco, den första restaurangen i det mindre imperiet och nu har jag bara Auberge kvar nu. De har ett klockrent koncept som saknar motstycke i Sverige. På LTC och Cofoco tar de 250 dkr för 3 rätter, på Auberge 450 för 6 rätter, ingen a la carte. Beställde sedvanligt in ett glas Kir Royal, skålade tyst för mig själv med Hampus i tankarna och sen med krigarna runt bordet.

Beställde en Tarte Tatin med rödlög, getost och vattenkrasse till förrätt. Den hade starka aningar från 90- talet men höll väl pågrund av sin balanserade komposition. Sältan i osten dansade med den karamelliserade rödlögen och vattenkrassen skapade en frisk kontrast. Mina höll det som sin favorit när kvällen var över. Till huvudrätt beställde jag in Lammeskank med rödbeder och citron. Lammet som serverades på ett stort ben hade skrämt livet ur mitt vegetariska jag för ett år sedan. Jag petade lite lätt på lammklubban och små bitar av mört, brunt kött separerades från det delikata fettet. Konsistensen minnde mig om kyckling men smaken slog mig ur vettet. Köttet smälte i munnen och smaken lämnade bara en lätt eftersmak av vilt. Potatisen och stekskyn var anonyma men när den lilla citronpurén med brödsmulor fick ackompanjera köttet och en bit av den råstekta rödbedan så slant det i mitt förstånd. Min första riktigt positiva upplevelse av Fransk- Dansk dining.

Efterrätterna är ofta ett sätt att skilja bra restauranger från bättre. Cofoco kör på lite väl säkra kort, en Creme Brulée med Citronsorbet, en Chokladmousse med Plommonsorbet och en Mazarin med äpple och rosmarinkolasås. Creme Bruléen var perfekt men citronsorbetens funktion var aningen otydlig, den låg i en skål bredvid och skämdes. Min Mazarin var inte någon sensation men den var i alla fall ett försök till något originellt med creme fraiche klicken på toppen. Mina beställde Chokladmoussen och det var helt klart min favorit. Gjord på riktigt mörk choklad, vi diskuterade om det var 80 % eller högre, en lätt sälta som gjorde bitterheten len och en krämighet som fick kriga sig förbi gomseglet. Till moussen serverades en plommonsorbet som var originell, aldrig smakat något liknande, men den kändes ganska mesig. Återigen hade jag svårt att förstå vad sorbeten gjorde på tallriken då den knappast gjorde sig tillsammans med moussen konsistensmässigt. Jag kommer ihåg på Bloom där en salt kolaglass serverades till en varm chokladtarte för att skapa den godaste och mest självklara desserten jag ätit.

Fantastiskt prisvärt, även fast det blir väldigt tydligt att det är merförsäljningen de tjänar på, 35 dkr för vatten, 5% straffavgift för internationella kort och osten de föreslår emellan huvudrätt och dessert. Anonym men glad service och en varm miljö med abstrakta fänkålsfoton på väggarna.

Kvällen fortsatte över gatan till Bacchus och en flaska Cornas. Mer om det senare...

Perdu et retrouvé

Jag hade tänkt skriva om belgisk och holländsk ale tidigare men var så fruktansvärt bakfull i lördags att jag inte förmådde tänka på något annat än frisk havsluft och syrliga röda äpplen.

I Stockholm brukade jag ibland stanna till vid trevliga Pressklubben alias Café Duvel vid Norra Bantorget där man kan avnjuta en magnumflaska Trippel Karmeliet i sällskap av Stefan Sauk och avundsjuka ölnördar såväl framför som bakom baren. Trots att de har ett fantastiskt utbud av särskilt pale ale från beneluxländerna är det alltid personalen som gjort störst intryck på mig där. I synnerhet en ung kille, jag minns inte vad han heter, som med en sällan skådad lidelse och passion pratar sig varm om öl och ibland liksom rister till i vad som gränsar till pervers sinnlig njutning när han tappar upp öl till kunder och säger något i stil med "katrinplommon och honung" för sig själv i stor andakt. Det största problemet där är dock priserna. De är minst fyrdubbla de priser man kan finna samma öl för i Paris, och samma öl på Systembolaget är inte ens att tänka på. Deras utbud när det kommer till här typen av öl är minst sagt pinsamt och lämnar mycket övrigt att önska.

När jag var i Paris förra våren fann jag en ölbutik som med mina svenska referenser tycktes vara bortom denna värld. Hyllorna var sprängfyllda med nästan alla de sorters öl jag suktat efter länge och bara smakat ett fåtal gånger. Jag kan inte säga att stället fallit i glömska sedan dess men det har nog däremot marinerats någonstans i mitt bakhuvud för att oväntat leta sig fram igen lagom till helgen förra veckan. Jag trotsade ett vidrigt spöregnt, de verkar vara rätt vanliga här, och letade mig upp på rue Saint-Maur där detta himmelrike till butik är situerat. Jag köpte en stor flaska XX Bitter, fem flaskor Duchesse de Bourgougne, en flaska Duvel Verte och slutligen en liten butelj La Trappe Quadrupel.

Till fredagens middag delade jag och två vänner på den stora flaskan XX Bitter, en öl man för övrigt kan eller åtminstone kunde få tag på vid vissa systembolag i Sverige förut. Färgen är grumlig på gränsen till dyig och påminner kanske litet om ett veteöl i stil med utmärkta Zum Fransiskaner. Smaken är som utlovat riktigt bitter och härlig. Trots den relativt smakrika maten åtog sig ölet huvudrollen omedelbart. Jag visualiserade mig hur mina tänder stod uppställda likt ett kravallstaket som tvingades rämna för den långsamt instrilande beskan på väg mot tungans smakreceptorer. Jag kan tänka mig att XX är litet väl aggresiv för vissa men själv har jag alltid gillat öl som till exempel Warsteiner i form av törstsläckare. Kanske inget att krypa upp i en fåtölj med i kallaste januari men desto bättre så snart det blir varmare ut och inne.

Efter middagen var det dags för min personliga favorit när det kommer till dryck som kan kategoriseras som öl - Duchesse de Bourgougne. Namnet till trots härstammar ölet från den flamländska delen av Belgien. Smaken är svår att beskriva men är fruktigt rund med en viss syra i eftersmaken. Jag tycker mig finna ett inslag av jordkällare och kanten på en väl lagrad camenbert. Färgen är rostbrun och tät med en crémefärgad skumkrona.

Efter Duchesse-festen blev det för ovanlighetens skull en Duvel med grön etikett. Skillnaden mot den traditionella och tillika underbara "röda" varianten är främst att den här sorten bara blivit fermenterat en gång och dessutom filtrerats innan den tappats på flaskan (den röda fermenteras två gånger varav den sista jäsningen sker i flaskan). Färgen är klar och ljus, skumkronan eggskalsvit. Smaken är frisk som ett vårregn och vid det här laget på kvällen är jag helt i extas, antagligen på grund av vad jag dricker så väl som vad jag druckit. Lillebror grön är en procenthalt - 7.5% - svagare än storebror och bär på fördelar så väl som nackdelar. Jag tror de flesta skulle argumentera för att röda Duvel smakar mer och därför godare men å andra sidan kan man med lätthet dra i sig sex gröna som om det vore 1664 (Kronenbourg).

Den sista godbiten sparade jag vist nog till söndagen då den minst sagt förgyllde min dag. La Trappe Quadrupel är utan tvivel en riktig tungviktare. Ett trappistöl som lagrats minst två år på ekfat och som innehåller en fyrdubbel mängd malt jämförd med en "vanlig" trappistöl. Egentligen skulle jag kunna köpa den bara för det faktumet att munkarna tillverkarna den helt utan vinstsyfte, all profit går direkt till att finansiera underhåll av klostret och mat till munkarna. Går det att komma längre från en "Bud extra light"-reklam under Superbowl? Enbart tanken på att den starka brygden lagrats i klosterkällare tillför min smakupplevelse något. Mellan klunkarna minns jag plötsligt hur jag en gång som sjuttonåring såg produktionen av pilsern "Kung" i Spendrups lokaler någonstans i mitten av ett industriområde i Bromma. Förnimmelsen av stanken från produktionen, den inre åsynen av hundratusentals burkar som forslas runt på ett nätverk av gummiband får mig att rysa till. Jag tar snabbt en ny klunk La Trappe och återfår lugnet. Färgen påminner om bärnsten eller en riktigt väl lagrad cognac. Smaken är otroligt kraftfull men trots 10% alkohol känner jag inte nämnvärd alkoholsmak. Kanske för att en ljuvlig, näst intill krämig, kolasmak lagt sig emellan. I det ögonblick jag sväljer smakar ölen rent utav banankola. Jag blir skönt påverkad av en flaska och konstaterar efteråt att den utan svårighet slår välsmakande munkbryggda konkurrenter som Orval eller Chimay. Ett välsmakande ale perfekt att dra sig tillbaka med en sen söndagkväll. Det lär bli fler.

Survival of the fittest

Jobbade sex dagar förra veckan, skrev en essä och en uppsats. Kände av det på söndagen; mörbultad psykiskt. Drack 3 öl och ett par glas vin i lördags och blev totalt krigad. Blev bjuden på Brooklyn Brown Ale och dansade, tänkte "det smakar underbart smultron" om och om igen. Lagade jordärtskockssoppa igår, gjorde en visp med pepparrot, parmesan och lite salt. Experimenterade med tryffelolivolja men det var klart overkill, hade inga färska örter hemma att liva upp med; första gången jag lagat något som blev grått till färgen. Saknade vitt vin i grönsaksfonden och ett ljust öl att dricka till.

Påskhelgen kommer att bli fantastisk, hela min släkt, oavsett var vi huserar, är kulinariska äventyrare. Sist bjöds jag på en chips av parmaskinka som smälte i munnen. Såg fina påskägg av chokolade på Emmery's, ska köpa med mig till värdar, värdinnor och kusiner. Skytteltrafik till Pålsjå Kallbadhus och kylda pilsner med Malmros. Ah, ska bara överleva veckan.