Classwar

Precis läst en artikel om Bengt- Göran Kronstam. Inte en idol, men en förebild. Han har precis fått pris för världens bästa vinbok. Det var genom att läsa hans texter om vin som jag började förstå hur roligt det är att dricka vin, det och ett otroligt glas Domaine Rabiega, som min far bjöd på i en folktom vinbar på hemligt plats. ”Känner du lädret?” frågade pappa på nöjd, pillemarisk skånska, och ja, ta mig fan, jag kände toner av läder i vinet. Lyriskt började jag prata om hästsadlar, nötta livremmar och gödsel, jag var invigd.

Igår, 45 minuter efter att jag påbörjat min tomatrisotto satte jag mig ner, ensam i lägenheten för en ”tv-dinner”. Inte för att jag fått det barnfamiljiska infallet ”åh, ska vi inte äta framför TV: n ikväll?” utan för att jag var mentalt slutkörd och behövde ett brus för att dämpa mina inre röster. Det blev inte som jag tänkte mig, risotton var riktigt god, krämig och tomatfonden gjorde bra för att väga upp mot det saknade vita vinet. Nej, jag satte på Saras kök och hinner in i programmet lagom till beskrivningen av sötpotatis ”den är sötare och annorlundare i smaken.” De inre rösterna höjdes och övergick till skrik. I programmet får Lasse Åberg komma till tals om barnfetma och Nisse Hellberg tipsar om Mambomusik att laga mat till.

När många middagar mynnat ut i en diskussion om mat vs. klass så har jag alltid slagit fast att det är bildning som kan förändra. Avdramatisera tillagandet och ätandet och höj statusen på det som intresse. Att mat inte har samma status som annan kultur har många orsaker men en av de största måste vara att den här människan, Sara, ses som en av dess främsta företrädare.

Jag skäms för att prata om vikten av att ha roligt när man lagar mat eller hur stor skillnad färska örter gör när man placeras i samma fack som denna människa. Målgruppen är precis den som redan lagar mat, den glada medelklassen som har tröttnat på tacos och jag tror att Floyd, Oliver och Tina gjorde ett bättre jobb i att få människor att kräva ett större utbud i mataffärerna. Santa Marias kryddblandningar förändrar barns matintresse, inte dopp i chokladbunke med Sara och jag tror att Steve hade gjort en mindre smärtsam intervju med Lasse Åberg.

Tillbaka till Kronstam som kompromisslöst vill demokratisera och få bort snobberiet ifrån vinkulturen. Han gör det genom att vara pedagogisk, bildande men framförallt genom att på ett opretentiöst vis berätta varför det är så kul att dricka vin. Det är så fler lockas att leta efter läder och bär i berusningsmedel.