Tequila

Först en chilensk Cabbe hemma hos Krabbe (Valdivieso Cabernet Sauvignon 03 från Systemets rea). Han hävdade att vinet var för fruktigt. Jag kallar det god jävla saft. Vi gick vidare till den relativt nyöppnade vinbaren Bagatelle, det visade sig att det skulle bli en "jävla upplevelse".Vi öppnade med att beställa in varsitt glas Weighbridge Cabbe 03. Vi diskuterade pedagogik och studier till vinet, den intressanta referensen var ställets pedagogik på vinmenyn, man definierade vinet hårt, lämnade lite utrymme för minsta smakupplevelse och nyfikenhet genom att påstå att allt smakade viol. Vårt första vin var surt, tvingades att svälja för att bli av med smaken redan under första sköljningen. Hade jag varit guldvaskare hade jag aldrig hittat ett korn med den uthålligheten. Vinet var lika fysiskt påträngande som Regina Lund. Taninerna sved, skörbjugg, det kändes som om jag hade borstat tänderna i 2 timmar.

Efter det vinet tvingades jag till en smått fattig ostbricka bara för att få något basiskt i munnen, något att hela mitt tandkött med. Hålla mig från att harkla och dämpa med tråkig brie och oinspirerande tallegio.

Efter denna fettkick var jag på det igen, var trött på Cabernet för kvällen och vill ha ett lite hårdare krig. I was in for more than what i bargained for. Fick rekommenderat husets vin av sommeliern (?), ett Vina Borgia Garnacha från 2004. Ungefär när jag skall börja med den klassiska cirkelrörelsen och skapa en virvelvind i mitt glas så sätter de på Peter LeMarc. Att spela pretentiöse LeMarc på ett ställe som rymmer så mycket pretentioner och "vinkännarhävdelse" är väl ungefär som att spela Hooked on a Feeling med Björn Skifs på O'Leary's Sportsbar. Helt plötsligt går det upp för mig, vi är samma skrot och korn, jag och hockeyfansen. Min taskiga brie är som deras taskiga pommes. Mitt sura vin är deras avslagna Eriksberg.

Med den insikten förde jag glaset mot näsan, det var där det urartade. Först ställde jag förskräckt ner glaset på bordet igen, en liten svallvåg eller, kalla det ett större skvalp yttrades på ytan och jag undrade vad det var jag just luktat på. Det var som när Frodo sätter på sig Ringen första gången, en syn av något odefinierbart och dunkelt, skrämmande. Lyssnade med halvt öra på vad min vän pratade samtidigt som jag försökte söka i mitt doftminne efter något liknande. Var det Mr. Muscle, var det omogna krusbär, var det urin? Jag smakade på vinet, minnen kom, brickor, suddigt, citronskivor, Sunny Beach i Bulgarien 2003. TEQUILA! Vinet luktade och smakade billig Tequila. Omogona hallon som rev i halsen. Det var inte tillsymmelse till viol eller körsbär som de hävdade på baren, kanske de jästa bigaråerna som griseknoen blev berusad på men inte skymt av sursöta körsbär. Jag skyndade, upprörd och lagom berusad till baren och frågade sommeliern (återigen "?") för att höra om han kände samma sak, det gjorde han inte.

Gnocchi med Broccoli & Citronpesto

Jag hade en italienare nere över helgen. Det experimentella köket fick ligga i träda och traditionerna fick träda fram. Det var mer genomtänkte stilövningar köket än i den här texten under helgen och jag är fortfarande mätt efter denna exkursion i den napolitanska kokkonsten. Det enklaste blir godast, det är så italiensk mat skall lagas. I Food Noir Skriver Mons om att det italienska köket inte utvecklats på flera hundra år, att det är traditioner och husmödrar som styr både i hemmet och på trestjärniga krogar. Min vän Benedetto personifierar denna inställning och gillar att hålla det enkelt, med få ingredienser och mycket smak. Jag gillar att alltid tänka på nya innovativa sätt att krydda saker, han tycker att 3 klyftor vitlök är en bra grund till ALL mat.

På kvällen lagade vi gnocchi, jag har lagat det förut och skrivit om det på bloggen, då var det med en sydamerikan och nu med en sydeuropé. Jag tycker att det italienska sättet att förädla potatis på är det finaste i världen. Knölar blir det guld. Att skapa den perfekta degen, som inte blir mjölig, seg eller lös kommer nog att ta en livstid.

Jag mötte Benedetto direkt på tågstationen efter jobbet och hade inte en tanke på mat. Han verkade ha funderat desto mer på det och föreslog gnocchi med en broccolipesto till och jag tittade förundrat och medhållande på honom i matbutiken. Vi plockade på oss mozzarella, körbärstomater (blev en fantastisk pastasås till lunchen dagen efter), färsk basilika, broccoli, citron och potatis för att traska hemåt i uppsluppen och hungrig ton. Diskuterade begravningsmusik, minnen och restaurangskolor.

Jag knådade degen: ca. 10 pressade potatisar, 4 dl vetemjöl och lite salt. Benedetto kokade sönder broccolistavar och stekte blommorna hårt med vitlök och citroncest i olivolja och smör. Broccolibuketten återförenades sedan delvis torr och delvis massakrerad och fick lite peperoncinoolja och citronsaft tillsatt. Salt och färsk basilika på toppen, ett par blad som blev ett rykande lövverk. Amen. Bonne Guerre.

Amarone Tommasi Della Valpolicella Classico 2001

Brukar prata om att man inte skall göra kultur till klassfrågor. Brukar också när jag är lite väl unnad prata utbrett och entusiastiskt om min teori om att livet går ut på att unna sig. Gottfrieds vän lever efter mottot: "Jag måste leva över mina tillgångar för att inte leva under mina värderingar." Det tycker jag är att ta i, men han har en poäng, saker smakar bäst när man är pank. Jag köpte en halvflaska av detta fantastiska Amarone vin till mellanfesten ikväll. Bara för att unna mig i slutet av månaden, säga till mig själv: "det är du värd Alfred."

Detta är också en påminnelse om att jag skall beskriva fyllan för er imorgon, den påbörjades med ett Campolieti Ripasso (också Valpolicella) och den kommer inte att avslutas förens om många timmar.

Bonne guerre mes amis!

Våra vänner på Stockholm Cru recenserade vinet här.

Svartrot och Palsternackssoppa m. Torsk&Kapris

Uppskattade regn idag för första gången på sex månader bara för att det kom efter ett underbart solsken. Solen inspirerade mig till nytänkande och regnet inspirerade mig till att gå in och laga mat. Bestämde tillsammans med min sambo Jonas att vi skulle handla indegrienser till fisksoppa. Gjorde snabbt en inköpslista:

Torskfilé
Persilja
Citron
Bladspenat
Svartrötter
Palsternacka
Kapris
Smör
Vitt vin

Började med att hacka vitlök och charlottenlök med min nya kniv, det gick fruktansvärt lätt. Märkte att jag måste träna på min precision i hackandet då denna kniven är tyngre än det mesta jag hackat med förut, mer handled och mindre axel. Stavade ett halvt kilo svartrötter och ett halvt kilo palsternacka och frästa i rikligt med olivolja. Tillsatte fryst bladspenat, 2 fiskbuljongtärningar 3 dl vitt vin och 1 liter vatten. Lät det koka upp, då smällde jag över en halv burk kapris, lite av spadet och 10 varv svartpeppar. Lät det småkoka medans jag läste bloggar, såg Champions League och pratade i telefon. När jag nästan glömt bort koket hettade jag upp en ordentlig klick smör en tesked rapsolja och ett knippe persilja och väntade tills det fått fart innan jag la i torskfiléerna, pepprade och saltade hårt. Tog ett par slevar soppa och la i djupa tallrikar, lade fisken över och en kvist persilja som garnityr. Det kändes väldigt husmanskost men kaprisen gjorde sitt för att skapa något nytt. När jag frågade Jonas vad han tyckte svarade han: "jävligt gott, jävligt eget faktiskt."

Saknade pepprighet i soppan och en tydlig kontrast till den salta kaprisen och buljongen, fick heller inte någon ordentlig rundhet i smaken. Skall testa med ett torrare vin och grönpepparkorn nästa gång. Tanken slår mig snabbare än tangenterna att kryddpeppar borde vara grund till min nästa fisksoppa. Ändå ett lyckat krig. En lyckad dag.

Brooklyn Brewery

Inspirerad av Gottfrieds senaste inlägg om öl, mätt på rödvin efter ett riktigt bra krig till helg som kommer att vara grund till flera framtida inlägg så tänkte jag skriva om ett öl jag drack i Köpenhamn. Var på påskafton på andra sidan sundet med till Skåne rest familj för att fira min och min systers bemärkelsedagar som inträffar nu under april. Bokade för ett par veckor sedan bord på Les Trois Cochons och såg fram emot att få dricka ett par goda glas vin med min far som mentor och medsupare och det blev ungefär så. Hann dock dricka en god öl innan.

Brooklyn Brewery kom jag först i kontakt med vid ett besök hos min mor i min hemstad i höstas. Systemet har tagit in deras lager som är att rekommendera men som inte lämnar något bestående intryck, en trevlig bekantskap men man söker efter något mognare, något mer originellt som kan fresta båda smaken och intellektet. Brooklyn Pennant's Ale '55 svarade direkt med sin silver/blåa etikett på min precisa kontaktannons. Ölet är ljusbrunt, har en fin krona med en fluffighet i stil med sockervadd som blir till vacker mustasch på min överläpp. Det frestar ögat, det svalkar mitt sinne innan det nått min strupe. Jag får förnimmelser från min barndom, jag inbillar mig att det var så här som kallsuparna i de småländska insjöarna måste smakat; rostigt, grumligt, friskt och strävt. Jag ser näckrosor på ytan men slår snabbt undan tanken för att lämna plats åt fläderblom. Humlesmaken är så intensiv och genomträngande att det mer går åt fläderblomssaft än åt beska. Eftersmaken är lång, bitter men ändå söt. Skjuter över glaset åt min mor som håller med om att det är ett fantastiskt gott öl. Det är henne jag har att tacka för mitt intresse för intensivt smakrikt öl som smakar mer än kolsyra och malt.

Brooklyn Pennant's Ale vet jag inte var man kan få tag på i Sverige men Brooklyn Lager finns på Systemet.

Tillbakablick - Ale

Jag sitter trött efter jobbet och reflekterar över förflutet och framtid. Innan jag tidigt imorgon beger mig till London för att spendera dryga helgen där tänkte jag få ner några tillbakablickande rader om min senaste tid i Paris. Som det kanske tidigare framgått blev det inte vin i den utsträckning jag tänkt mig, utan snarare främst belgisk ale i stora mängder. En smak för god öl har alltid funnits, inte sällan satt jag på mitt studentrum och avnjöt en Puddles County, någon annan smörig, knäckig brittisk ale eller bitter tysk lager för den delen, men det senaste året är det nästan enbart belgisk ale som pockat på min uppmärksamhet.

Så skrev jag kvällen innan jag åkte till England. Och sen somnade jag. Tar vid där jag slutade;

Om jag förstått det hela rätt började det med den franska revolutionen. Borgerskapet jagade folk ur riket och både en och annan kunglighet fick ge vika för schavotten. Trappistorden, en undersektion till den djupt esoteriska och i tystnad omslutna Cistercienorden med en av mina idoler, Bernard av Clairvaux, i spetsen, flydde landet. Trappistmunkarnas förgreningar till Tempelherrarna och vikten av detta i flykten från landet under revolutionen ska jag inte gå närmare in på, men det kanske ändå bör nämnas att den gamle gode Bernard hade både ett och annat finger i den så kallade "syltburken" då det begav sig. Trappisterna skulle fly till de franska delarna av Kanada men kom inte längre än Belgien, där de slog sig ned för gott. De upptäckte snart till sin stora fasa att det här var för kallt för att brygga vin vilket de tidigare sysslat med hela dagarna. Därför började de istället brygga öl efter samma principer som de tidigare gjort vin. Nog med historielektion.

Det är inte bara de ljuvliga smakerna och de rysligt höga alkoholhalterna som tilltalar mig. Någon särskilt känsla infinner sig när man i en kapitalistisk värld som denna dricker öl tillverkat av munkar på ett kloster. Med vilken kärlek, omsorg och spritualitet måste de inte bereda dessa drycker!

Mest upprymd blev jag av att finna den flamländska alen Duchesse du Bourgougne. I sverige finns den att tillgå till skyhöga priser på ett par utsökt välsorterade restauranger. Jag hittade den i Paris slappaste butik för 1.6 euro per flaska! Personalen stod och drack öl bakom disken och visade stor empati för sveriges medborgare då jag berättade om den svenska ölsituationen. Med mig från butiken tog jag inte bara två 75 cls flaskor Trippel Karmeliet och tjoget Duchesse utan också några glas vi fått på köpet, i ren barmhärtighet.

Duchesse du Bourgogne smakar som ingenting annat i ölväg. Närmare mousserande vin än öl vid första intrycket. Färgen är blodig och djup. Smaken är syrlig och söt på samma gång. Fullmogna körsbär och vällagrad nötig ost. Fuktig jordkällare och åldrat stengolv. En vän som var med mig i Paris beskrev det som det godaste öl han någonsin smakat. Jag låter det stå för honom men kan garanterat att det är något alldeles speciellt (gott).

I förrgår kväll fick jag förmånen att dricka en av mina två flaskor Trippel Karmeliet i sällskap med en ung vacker kvinna. I och med att detta öl jäser för tredje och sista gången i flaskan blir det oerhört mousserande, en rik skumkrona garanteras varje gång man häller upp mer i sitt glas. Flaskan öppnas likt en vanlig champagneflaska, med en kork som bör tyglas för allas säkerhet. De första glasen skiljer sig mycket från de sista, eftersom bottensatsen då ännu inte lämnat buteljen. Jag tycker om att tänka på det första glasen som en ljus vårdag, som den igår! Solen står högt och få moln syns till. Smaken är makalös. Smördeg, stillsamma vetefält, bekymmerslöst bygger den upp vidare förväntningar. Sen kommer bottensatsen; åskvädret. Allt ruskas runt, drycken grumlas och ingen skonas. Fortfarande smördeg, ljusa plommon, men denna gång besinningslöst och oåterkalleligt. Smakdyningarna piskar in munnen, vetefältet susar och böljar. Mm!

Bemärkelsedag i nordvästra Skåne

Långfredag: Bjärehalvön, Ann Jansson, Torekov, Hittarp, Porschekniv, Mezekokbok, Kaffe, Sillamacka, Ysta Påskbrygd, Praliner, Crème Ninon med Cava, Svartvinbärsdijon, Prinsesstårta, Grappa Chardonnay, Tyrell's Old Winery Shiraz 2003, Graffigna Shiraz Cabernet Sauvignon 2004, Vina Maipo Reserva Cabernet Sauvignon 2004 (recensioner kommer vid nyktert tillfälle), Bastu.

Påskafton: Påskägg, Chokladdragérade jordnötter, Dumle Liqourice Klubbor, Carlsberg Sort Guld, Gammeldansk, Murphy's Currysill, Kir Royal, Miu Miu, Prada, Köpenhamn, Les Trois Cochons, knorrhane, friterade äppelringar, potatispuré, stenbitsrom, Brooklyn Pennants Ale '55, Amarone, Sancerre.

Gottfried?

Baguette med Tonfiskrisotto, spenat&körsbärstomater

Jag oroade mig i dagar innan resan till Berlin om hur det skulle gå med maten på bussen. Jag får lätt panik när jag är låst och inte har någon möjlighet att skaffa mat. Föreställer mig hur det kändes för grottmänniskorna när deras grottor snöat igen eller för de som lyssnade på Orson Wells berömda radioprogram och glömde ta med sig picknickkorg till bunkern. Jag grunnade därför på matsäcksmenyer under hela veckan och försökte komma på praktiska alternativ till fyllda baguetter men det är svårt. Till slut blev det en kompromiss, risotton jag ville göra fick helt enkelt placeras i baguetter tillsammans med bladspenat och tomater. Ordentligt med svartpeppar, 2 Brämhults jordgubbssmoothies och 2 bananer senare var det bara korgen som fattades. Det blev en lila systemetkasse.

Gjorde den snabba risotton på fiskbuljong lite överblivet vitt vin och vände i en burk tonfisk på slutet. Tonfisken binder väldigt bra så man kan hoppa över parmesanosten och smöret. Det gör risotton fräschare och bra till matsäck då matsäckens uppgift enligt mig är att ge energi och inte trötta. ICA Malmborgs i Lund har flera baguettealternativ till min stora glädje, de har en Bordeauxvariant som är grov och stor, kostar 17 kronor styck och mäter en meter, 1 sådan fylld med risotto räcker till 2 personer, 2 måltider. Det enda som saknades var en välkyld Tuborg Grön, istället fick det bli vatten.

Mynta

Vet inte om jag tycker mest om Caipirinhas, Mojitos eller Mint Juleps. Har hört att man inte behöver välja drink men örten har jag valt för länge sedan. Mynta är en fantastisk drinkört, hade myntan varit ett krig hade det varit Andra Världskriget, det fetaste av dom alla. Drack den godaste Mojiton jag smakat till tonerna av Jenny Wilson över Silent Shout. Äntligen någon som förstått skillnaden på sockerlag och strösocker.


Drack ett te på färsk mynta på ett schysst kafé inne på en dold innergård, jag behöver hitta på ett nytt ord för att beskriva det: "atmosfärskt" i Berlin. Innehavarna till kafét hade lyckats förena olika typer av atmosfärer som koncept, jag fick vibbar av en fransk bistro, en amerikansk diner, ett brittisk konstmuseum och ett taxichaffisfik i Göteborg. För att göra ett kraftigt och ett meningsfullt té på mynta krävs det en hel bukett och det är därför ganska löjligt att göra själv om man inte har en handelsträdgård att besökai närheten om nätterna .

Nu är myntan ganska ohotad som drinkört. Än så länge har jag aldrig stött på en cocktail med rosmarinkvist i eller en grogg med oregano. Citronmeliss har säkert använts som garnityr men den är för mesig för att göra en drink på och den skulle dränkas av citron- eller limesaft. Nu skall jag sluta går som katten och droppa det. Om jag inte är först med utnämnandet av hippa metropoler, så måste jag vara först med drinkörter; Basilika kommer att slå snart. Då inte med vodka som Sputnik tror utan med Gin.

Note to self. Gör en granité på apelsinjuice med Plymouth Gin och mortlad färsk basilika.

Berlin

När jag kommer hem ifrån resor och skall skriva och berätta om det, så blir jag alltid mer inspirerad av hemkomsten. Att skriva om återkomst till vardag och sin lägenhet och allt därtill. Sen räcker det med att man tittar igenom bilderna från resan så börjar man minnas och kännas sig nostalgisk över vad som hände för 32 timmar sedan. På tal om bra krig så var jag tvungen att åka till Berlin över helgen.


Har precis avnjutit en födelsedagsmiddag i min lägenhet tillagad av Johanna och Jonas, hade beställt Flygande Jakob och någonting med mandelmassa till efterrätt precis innan jag åkte. Jag fick årets första jordgubbar med vispgrädde med riven mandelmassa och limecest till efterrätt. Det var mycket gott, serverat i perfekt mängd i en liten kopp, somriga klassiska kontraster som jordgubbar, lime och vispgrädde förgylldes av gyllene spån av mandelmassa . Flygande Jakob har jag inte ätit sedan någon födelsedag för många år sedan, kanske var det tio jag fyllde. Pålitlig rätt som bygger på den perfekta kombinationen grädde, jordnötter, chilisås, banan och bacon (hade självklart BakeOs).
I Berlin verkar 12 euro vara praxis, doxan, det under ytan bestämda priset för en middag för en person. Alla notor vi plockade landade på ungefär den summan, oavsett om vi drack öl, cocktails eller rödvin till maten eller om vi delade på en rätt eller tog varsin. På en italiensk kaffebar åt vi en fantastisk dessert till våra dubbla espressos. Det är otacksamt för en gräddbasserad dessert att komma in ett par timmar efter ett besök på en indisk restaurang. Mitt misstag, man tittar inte på Änglagård - Andra sommaren efter Tre Solar. Tårtan vi åt byggde i alla fall på en sockerkaksbotten med lite citron och mandel i, Ris á la Malta och björnbär på toppen. Måste göras om hemma som avslutning på en bättre komponerad måltid.

Åt även en respektabel och välbalanserad Hallontarte på min födelsedag. Smakade som den ser ut. Tårtan hade en diameter på två decimeter. Det kändes.


Berlin var inspirerande, den yttersta hypen av staden har väl passerat men det kändes ändå som att jag lyckades lära känna ett eget Berlin under de fyra dagarna jag var där. Kulinariskt sätt har resan varit lyckad, ätit indiskt tre dagar av fyra och sushi på min födelsedag. Resans kryddor har varit sol, mynta och pumpafrön. Det största kulinariska minnet kommer att vara deta grova rågbröd vi åt till frukost en dag som var helt täckt av pumpafrön och någon lagrad ost. Har aldrig kallat en fralla för innovativ förut.

Lättagat [sic!]

Tv4+: s tablå på nätterna ser ut som följer:

02:55

Lättlagat (R)

03:20

Lättlagat (R)

03:50

Lättlagat (R)

04:15

Lättlagat (R)

04:45

Lättlagat (R)

05:15

Lättlagat (R)

Perioderna när jag har svårigheter med att sova men inte med att vara vaken, så det är min räddning. Jag somnar direkt, de tar en halvtimme på sig att förklara för mig hur man gör en tomatsås, reder en vit sås, att äpplen är godast på hösten och att en nubbe lägger upp för fina ryggdunkar. Efterrättsmannen, bagaren och vinkännaren Johan Sörberg brukar hålla mig vaken, men "pedagogen" Pelle Johansson och livsglada Kråke Lithander är bland de mest oinspirerade kockar jag någonsin sett hacka lök. Flera gånger har jag lyckats se alla avsnitten innan jag somnat om och när jag vaknar så har jag aldrig varit mer inspirerad till att utveckla mitt eget kök.

Food Noir

Jag efterlyste i Mat#1 en roligare matjournalistik, matjournalistik som ifrågasatte och behandlade mat som kultur. I Mons Kallentofts bok Food Noir behandlas mat som kultur, han skriver nästan bara om kulturen kring mat men dock helt utan ett ifrågasättande, bara ett allvarsamt och träffsäkert bejakande. Han lyckas hela tiden få med nyliberala klyschor och världsskildringar som saknar nyans. Han har inte sina "feministiska glasögon" på sig när han reser men jag har definitivt mina socialistiska på mig när jag läser. Han problematiserar knappt maffians inflytande över den italienska kokkonsten och inte heller ETA: s inflytande på det baskiska köket. Han skriver i förordet att han inte har någon aktning för mig som vegetarian (jag kallar mig inte det längre, men jag tar åt mig av vana) och retoriskt sätt är det en katastrof men det blir istället en manifesterande ursäkt. Jag gillar Mons bok skarpt, jag läste den på två dagar i butiken jag jobbar i. Jag blir sugen på att resa, framförallt till Baskien, Spanien.

Märker genast med mig själv hur jag drömskt föreställer mig promenaden från restaurangen, svampplockningen och fisksoppan till skrivmaskinen. Att formulera smakerna samtidigt som man känner dom. Att dikta dofterna när de stiger från tallrikarna. Att punkten sätts efter stycket samtidigt som den sista droppen rinner ur cognacskupan. Matskribent.


Var på ett ytterst trevligt återbesök på Klostergatans i Lund med min mor i tisdags kväll. Drack ett fantastiskt Pinot Noir, ett lätt rött vin som passade perfekt till mina moules marinére, vinkokta musslor. Fortsatte vidare till en perfekt, fallfärdig hälleflundra.


Är inne i en imitativ fas just nu, lagar klassiker, använder recept(!) och käkar mycket ute. Har precis börjat jobba 60% i butik och pluggar fortfarande heltid, skall använda matlagning som avkoppling och inte göra det till ett stressmoment.


Kul att Gottfried är hemma välbehållen från Paris, på fredag åker jag till Berlin.