Ignorans

I år förstår jag nog på riktigt hur viktig White Guide är för svensk matkultur, som dokumenterar trender och utvecklingar inom en kultur som så ofta föraktas. Jag vet inte om det är för oförstånd eller för att det är för dyrt som folk känner sig så märkligt hotade av fine dining i Sverige? Mattias Oscarsson på Sydsvenskan ställer sig sarkastiskt frågan: "Hur har någon, någonstans, kunnat undgå de 63-gradiga äggen?" Ja, är du intresserad av matlagning så har du faktiskt inte kunnat göra det, med Gourmetartiklar som experimenterat och restauranger som alla gjort sin version av det. Jag har gjort liknelsen tusen gånger till musik, är man musikintresserad så har man i år inte lyckats undgå, jag vet inte, Lykke Li? Men det är få redaktörer för svenska nöjestidningar som ojar sig över det; ”Ja, och hur låter då Lykke Li? Som musik.”

Andres Lokko flyttade till London för att hitta substans och återfinna ett värde i sin livslånga kärlek, popmusiken. Ni som känner er ensamma i Malmö om er kärlek till Bloom och Trappaner, ni som vet hur Michelinguiden fungerar hälsa på mig i London, här finns en ingrodd självklar matkultur som är lika naturlig som andra kulturella uttryck. Här förstår man att vissa experiment på stjärnkrogarna är jämförbart med haute couture inte prêt-à-porter, att de är mer en upplevelse, en exkursion i det okända, en trendsättare, som kommer att synas på krogar längre ner i prisklassen först om ett par år. Det är en kulturell handling av kreatörer som vill se vad man kan göra med ett ägg, likt hur modeskapare säsong efter säsong experimenterar med konceptet byxa.