Trimani e Tronchetto, Rom

De 4 dagarna i Rom kantades av låsta portar, stängda dörrar och resterna av upptejpade lappar där information om öppettider en gång funnits. Jag hade i mina efterforskande egentligen inte hittat någonting att besöka i Rom. Mons Kallentoft hade tipsat mig om Vino e Porchetta som serverade Porchetta, träkolsgrillad gris, och hävdade att det var en av världens bästa matupplevelser. Min far tipsade mig om ett enoteca där man kunde prova viner och köpa med sig dom hem. Vid varje försök att få äta gris eller att få fyllna till på bra vin så slogs vi ner av beskedet om dess spontana semestrar. Uppgivet i 40 gradig värme tog vi ett par tunga steg, typen som sparkar marken, och snubblade över små silvernycklar.

Vi plockade upp dem mest för att de glimrade fint och det var inte förens efter att man klivit ut på gatan från Trimani eller den irländska puben som man förstod att man öppnat något fantastiskt med hoppet som släckts tidigare under dagen. Trimani var en vinbutik som låg en bit norr om Termini och ett kvarter från vår logi. Natten innan hade vi gått förbi efter att vi köpt ett par bakelser i en nattöppen källare och då tänkte jag inte mer på det då jag skulle till det rekommenderade stället dagen efter.

Lokalen var sval som alla de kyrkor vi besökt under dagarna och samma lite fuktiga luft var här frisk istället för dammig. De vita tjocka väggarna sparade dem en AC och det var fantastiskt att slippa den återanvända stickande kylan som annars var så populär inomhus i staden. Jag gick först runt och tittade, synade alla de slitna trähyllorna upp och ner, Bourgogner för många tusen och stora lerkärl där du kunde tappa bordsvin på medhavd flaska. Ett världsbibliotek som var skapat för att bilda, inte för att köpa ett hus vid Amalfikusten åt familjen Trimani. Jag visade mig villrådig för den lågmälda människan bakom kassan som direkt såg min ängslan. Med Oxfordengelska förhörde han mig om preferenser, intresse och syfte. Jag förklarade att jag vet litet om vin nu, men när jag dricker om 10 år så kommer jag att vara tacksam för min framförhållning. Han plockade fram små unga pärlor från detta Medelhav av vin.

Min ödmjukhet besvarades med hans ärlighet.

Ett vitt till min bröllopsnatt, ett rött till när jag får sparken på grund av börskraschen, ett rött till middagen den där dagen då allt fallit i bitar och ett vitt till nästa rondell. Jag köpte fyra flaskor för mer pengar än jag någonsin lagt på en konsumerbar vara. Ljudet från kortläsaren när den skrev ut kvittot berusade mig och ändå kändes det som löjliga fynd.

Den andra nyckeln, som vi hittade utanför Vino e Porchetta, ledde till en irländsk pub som vi motsträvigt följde med vår guide till. Vi tänkte på gris och vår amerikanske guide tänkte på världens mest slitna koncept. Lite ro fann själen när de hade Kilkenny på fat men det kändes ändå som vi smälte en smärtsam förlust. Vi letade oss in i pubens lokal som låg långt från närmsta turist för att spela biljard. Och där, låg den. Ett uppsluppet gäng italienska slaktare hade tagit med sig Tronchetto, som är som porchetta, men bara grisens mage.

De serverade den på en spånskiva som de lagt ut över biljardbordet och det låg 10 limpor vitt bröd bredvid. Vita plasttallrikar och nästan tomma ölglas belamrade borden runt om. Männen var fulla, vissa hade gett upp. Deras sömniga ögon såg hur stora våra var och mannen Benedetto frågade om smakprov blev nästan förolämpad. En lycklig stund senare satt vi med vita plasttallrikar fyllda med sågrester av griskött, rosmarin kvistar och brödkanter. Mörheten i köttet, det saftiga som tvingats kvar trots många timmar över kol, den mindre skogen rosmarin som tillsammans med skålpund av salt ensamt kryddat mitt livs upplevelse. Benedetto och jag satt tysta, vårdade våra egna intryck innan det slapp ur ett "fy faan..." ur min vän. Jag satt fortfarande och letade efter de mörkaste bitarna kött och kände att jag började svettas ut det så kärleksfullt massakrerade djuret.