Fyrkantiga Tallrikar

Jag läser otroligt mycket branding nu, eller rättare sagt, jag har 4 föreläsningar i veckan om vad folk menar att branding är. Det finns inte någon definition och dess abstrakta innebörd gör marknadsförande pragmatiker tokiga. Senaste föreläsningen hävdade en reklamhippie att "a brand is love". Då svartnade det för mina ögon, jag stötte ut ett väsande "heeee" i auditoriumet som skrämde de närmsta och jag ville skrika. Skrika att Aristoteles hade återuppstått för att få utrymme på DN- debatt bara för att dissikera denne föreläsares naiva syn på världen, reklam, vad du vill kalla det, och visa hur lätt det egentligen är, men hur svårt det alltid skall göras.

Brandingkonsulten är dock relevant och de yppar bara det nötta uttrycket för att företag paradoxalt nog skall finna deras abstrakta arbete mer tangibelt. De vet inte vad det är, de som gör det hävdar att de gör något annat och förvirringen är total, men i högkonjuktur får många simma varsin stafettsträcka. Det är inget nytt att försöka göra ett företag relaterbart till sina kunder, men det är väldigt dyrt om man inte har en bra produkt.

Brandingkonsulten hade bleknat vid första mailkontakten med min vän Olle, bara vid namnet Potee aux Queues et Oreilles de Cochon, och snabbt hade han gjort om det till en enklare akronym. PAQEODC, sen gett upp. Olle fått höra av sig ett antal gånger innan han skulle belönats med svar, "Namnet håller inte, kalla bloggen istället för 'Fyrkantiga Tallrikar', det sammanfattar det du står för..."

Olle hade dock aldrig konsulterat någon om en varumärkesutveckling, det är det vackra. Han har en ibland naiv tro om att kvalité alltid kommer att belöna sig oavsett och är den typiske ypparen av uttryck som oftast slutar på "...men liten verkstad." Hans texter är en stark manifestation för råvaran, för produkten i sin rena form, innan ornamentation och stilfigurer, damm och luft till förrätt. Han är ibland min motsats, men det är i kompromissen vi retsamt finner varandra, och han övertygar mig många gånger med saker som potatis hur lätt det egentligen är, men hur svårt det alltid skall göras.

Hans blogg är en tillflyktsort för mig i dagar där jag närstuderar skitsnack och jag lämnas alltid med den befriande insikten att bara skala av för att hitta fotfäste. Nu verkar det som kvalité faktiskt funkar i Malmö, Doc Italiano, vars kök Olle gjort till sitt, bokstavligen, har fullt på vardagar. Det är den första restaurangen jag skulle kunna skriva en recension för i blindo, utan att ha besökt stället, kanske för att jag känner Olle och hans mat, eller kanske för att jag är exemplarisk på att snacka skit.