Great Queen Street, London

Jag ringer för att boka bord för två, det är stressigt men personen som svarar tar sig tid att gå igenom kvällens bokningar för att se om det inte finns någon möjlighet att hitta ett bord. Han tror att vi kan klämmas in mellan två sittningar och att de under tiden vi äter kan arrangera om någon annan bokning. Jag tackar och dyker upp ett par timmar senare, en aning tidig och blir visad ner i den ytterst mörka baren. Det känns som om de försökt skapa en mysig lounge känsla men jag får mer dungeonrysningar, här är så mörkt att man kan gömma motståndsrörelser i krigstid, bortrövade barn och besvärliga gäster. Jag föreställer mig hur man på ett par sekunder kan täcka rummet, med trängande lågt i tak, i plast för att också slakta kvällens djur innan de första gästerna hinner anlända för lunch. Efterklangen av en motorsåg hänger kvar i rummet. Det är grön plastklädsel (kan vara galon) blandat med sammetsdynor i rött på det brokigt utvalda möblemanget och baren erbjuder ett chockerande sparsmakat utbud för väntande gäster. Heineken, ett par whiskeys och ett par mixers till groggar. Vinerna finns att få på små karaffer, och de serveras i mkt små 10 centiliters glas, snäppet grövre än snapsglas och jag reagerar instinktivt. Vad falls? Varför serverar ni rödvinet i lilleputtglas? Ingen har något svar, jag tror att det är för att skapa en opretentiös stämning som skall fungera med den enkla maten, men det slår fel, ett så vågat val av glas blir motsatsen när det inte kan motiveras. Jag häver de små leksaksglasen, lite mer än en klunk vin och funderar på att fråga om de har lite glöggkryddor och en micro.

Som tur är, så är det inte i skyddsrummet i källaren man äter. Det är en trappa upp och där är väldigt fint, genomgående trä, allt är i trä, ett snickeri med köksdel. Innan vi sätter oss ner flyttar servitören undan en rubank och borstar nonchalant av lite spån från bordsskivan, en man i hängselbyxor kommer in och undrar om vi vill ha några skruvar åtdragna i våra stolar och vi säger vänligt ”tack, men nej tack.” Menyn ändras varje dag efter råvaror, det är enkla rätter som presenteras mer ingående av en fantastisk servitör som verkar ha spenderat hela dagen med att provsmaka och doppa fingrar i såser. Han säljer in en sallad med bacon och ankhjärtan till mig. Paul beställer en råbiff. Ankhjärtana är fina, de är små som mindre tulpanknoppar, har en lilabrun färg och bläckfiskkonsistens på utsidan, inuti är de mörkt röda och konsistensen för tankar till marmeladgodis och färsk tonfisk. Det är ungefär 8 av dem, de smakar kött, saknar helt inälvstoner och tillsammans med frisésallad och en sherryvinaigrette är de makabert harmoniska. De slår aldrig igen.

De har revben med pommes och bearnaisesås, de har långkok på lamm som serveras till sällskap över 6 och kaninsadel men vi fastnar för fisk. Arbroath Smokie, gräddsås och gräslök. En varmrökt fisk, grädde och gräslök. Potatis i en skål och smörslungad kål i en annan. Svartpeppar och lite salt. Det är så här jag vill ha min fisk serverad. Inget jävla krångel. Inget sånt. Låt det vara. Efter att ha tömt 16 koppar vin beställer vi in varsitt bittert ale till fisken, serverat i pints, inga små teceremonikoppar, inget sånt. Stora glas med mycket dricka i. Bra.

Notan, med vin, ett ale, ankhjärtan och fisk går på någonstans runt 300 kronor. Det är nästan beklämmande prisvärt. Upplevelsen i källaren är glömd, maten drömd och ett återbesök planerat i maj.