Reykjavik, Februari

Första anblicken av Island från flygbussen till Hotell Björk var lavafält. De gick från periferin i backspegeln ner till kustbranten som mötte havet. Kargt och vasst, himlen var grå och det duggade. Husen vi passerade var målade i starka färger som bleknat, hela Island är målat i samma färgskala blandad med vind.

Reykjavik har färre invånare än Linköping men staden sover aldrig och varje vaken sekund blickar mot New York. Det är fullt av små designercaféer, man beställer en dubbel café macchiato sittandes i en kitschig barocktron. På varje bord i den stora byn ligger det coffeetable books om hotell i den stora staden på andra sidan havet.

Slår man upp sidan med det nötta hörnet finner man ett isländskt hotell och ett citat om dess avskalade skandinaviska stil från Wallpaper. Vi hamnade två gånger på Hotell 101, ett hypat designerhotell. Den första gången i en sofistikerad men aningen daterad lounge, där ornamenterade kromade stolar trängs med lackade trädstubbar som möblemang och där alla affärskvinnor dricker sitt vita vin vid femtiden på eftermiddagen. Vi satt länge det första besöket, drack fantastiskt gott kaffe och avnjöt en standardrom. Sprit och vin är inte dyrt på Island men öl är dubbelt så dyrt som i Sverige.

Jag läste en raljant text om det isländska köket: en liten, ibland inte särskilt dominant internationell kulinarisk trend dröjer kvar ett år på ön. Årets trend var en otrolig japanfusion. Ingefära i det mesta och rulla gärna in det i noriblad. Parallellen till Japan är logisk, båda är stora fiskland med resurser. Vi åkte ett par dagar in på resan förbi ett par växthus ute på landsbygden, vyerna såg ut som scener ur Arkiv X, ett grönt sken steg från backen. "Där odlar vi våra tomater" sade guiden, och det förklarade varför maten är så dyr. Det verkar som om nästan alla råvaror utom häst- och fiskköttet importeras.

Vi hamnade av en slump en kväll på en fantastisk japansk restaurang; Domo. Ett dressat diskret klientel med smala slipsknutar och aftonklänningar. Till förrätt fick jag en Ankbenskonfit med Avocado och Persika och mitt sällskap fick Softshell Crab maki rolls med Mango. Till huvudrätt fick vi Anka och Tonfisk, råvaror av yttersta kvalitet och välkomponerade smaker. Huvudrätterna kostade mellan 350 och 500 kronor och då blir råvarornas kvalitet och tillagningens omsorg något som snarare lugnar än underhåller. Priserna var desamma på de flesta restauranger i staden som erbjöd kulinariska upplevelser och bra service. Problemet är att det blir svårt att finna det prisvärt när man kan äta på en tvåstjärnig krog i övriga Europa för det priset. Det är lätt att bli nöjd på Island men svårt att bli lyrisk.

Skulle man äta en smörgås och dricka ett glas vin på random sylta utmattad efter de fyra bra affärer Reykjavik erbjöd så går det på 400 kronor per person. Bistron B5 ligger på gågatan och lockar med en otroligt smakfull interiör, snygg om än habil. Eames gungstolar stod blandat med Starcks Louis Ghost. Bredvid mig sitter en jämnårig tjej i en Dsquaredblus med en Irish Coffee, hon äter grädden med sked och lämnar resten. Jag förstår var hon får pengarna ifrån; det kommer fler människor till Island än vad som bor där.

Vi återvände till Hotell 101 och dess restaurang på lördagskvällen innan vi skulle åka hem. Vi åt två enkla måltider till priser som man vant sig vid och upplevde en känsla av flärd i omgivningen. Hotellbarer är säkra kort när man inte känner sig lika hipp som de som delar ens smak. Personalen behandlar alla som internationella modefotografer som huserar i mellansviten. Deras service ger dödliga en spänstig ryggrad när de går förbi trendsetters i loungen på väg ner till toaletterna av svart marmor och med bomullshanddukar i prydliga högar.

Cocktailsen vi tog i baren till efterrätt gjorde barstolarna till katapulter ut i Reykjaviks nattliv. Efter barbesök och ordentligt med sprit fann vi gatorna, halv fem på morgonen, smockfulla i ösregnet. Köer till minsta bar och de ställen vi tidigare under veckan druckit ett glas vin på hade nu röda mattor utanför.

Staden har likt New York en vilande mening om vad som är livskvalité: ett extra starkt kaffe, ett par snygga italienska skor och lätt halstrade pilgrimsmusslor. En unna-sig-mentalitet, ”det är jag värd”, att göra vad som krävs för att somna med ett leende. Det är den pulsen som får dem att se vidare ut över lavafälten.