Plockepinn, Malmö

1998 öppnade Melker Andersson Restaurangen i Stockholm. Crossover/ fusionköket peakade och konceptet med tapas med andra influenser än Spanien var fortfarande fräscht. Jag var där samma år och jag kommer ihåg att vi åt och fascinerades av enkelheten, du fick in menyn och varsinn blyertspenna. Man kryssade för mellan fem och åtta rätter på pappret som man sedan lämnade in förväntansfullt likt en tipspromenad för att se om man gjort rätt val. Jag var 13 år och jag kommer ihåg de små anrättningarna som små handgranater utan sprint som exploderade i munnen. Nu anar jag, nio år senare att Restaurangen tappat inspirationen men att konceptet fortfarande lockar och därför motiveras.

Jag undrar om Plockepinn hade någon inspiration när de startade. Koncept 90- tal är nytt i Malmö, men är Getostfyllda grillade paprikor, Prosciutto med melon, Sparris med parmesan eller pommes med dip det? Det kan motiveras som tidlösa klassiker men då måste det göras bra. Inte med omogen melon och ljumma pommes med en mayonnaise som de påstår skall smaka tryffel. Samma dip kommer in med en annan färg, nu ska det smaka grillad paprika, till polentasticks som bränner sönder mitt tandkött. För att kyla får jag en välbalanserad Vitello Tonnato, kalv med tonfisksås, som är betydligt intressantare.

Det är när man kommer uppåt i prisskalan som det paradoxalt nog börjar kännas prisvärt. När det går från Allt Om Mat: s Nyårsplockspecial till små krig som man vill kämpa två gånger. En dumpling med kött och grönsaker är bra kontrasterad och både jag och min bordsherre Albin utbyter för första gången nöjda blickar. Jag får Harissamarinerade lammracks som vilar på gurkyoghurt och den behövs efter den brutala hettan. Nu kan jag nicka mot köket på riktigt. "Nu vågar de..." tänker jag, mina finsmakande läppar bränner och jag låter ölen stiga mig lite åt huvudet. Snabbt svalkas jag, kalldusch, Albins oxfilé simmar well-well-done i ljummen bearnaissås och en tomat blottas under för att komplettera tallriksmodellen.

Personalen var osynkad som mellanstadiets notoriska dansuppvisningar. Vi tillfrågas sex gånger på mindre än 15 minuter av två olika ur den lika stora serveringsstyrkan om vi vill beställa. Det blir nästan pinsamt och den sista gången väcks de ur dvala av irritationen i mina ögon. Efter måltiden ber vi om att få beställa dessert om tio minuter men de dyker aldrig upp igen, synd eftersom det är de jag hört bäst om. Efter en halvtimme får jag kontakt med den förvirrade själen som då har ansvar för alla bord och får betala. Hade de haft intressantare viner så hade man kunnat gå dit och beställt in ett par rätter som hors d'oeuvres och i så fall hade jag nog kunnat återvända, men nu sneglar jag mer åt Ridderheimsdisken på Hemköp.

Revisited