torsdag, november 06, 2008

Sake No Hana, London


Jag är väldigt skeptisk till Japansk mat generellt, efter mitt Japanbesök så är jag sällan lockad av svennesushi eller kalla edamamebönor. Laxsashimi, eller "vegetarisk" sushi, en bit hård avocado eller gurka inrullad i basmatiris och ett frasigt noriblad med söt inlagd ingefära. Det är en värre kulturell våldtäkt än när vita spelar reagge. Det japanska köket har en enkel bas (precis som reagge), råvaror. Med perfekta råvaror så behöver man inte göra så mycket annat med dem, leave it the fuck alone. Ju finare vi åt i Japan, desto färre rätter var på något sätt tillagade, färre rätter dränktes i soya och wasabi (Japans ketchup och senap) och ornamentationen var oftast bara lerfatet det serverades på.

Sake No Hana är så nära jag kommit de stillsamma miljöer i Japan där vi ägnade timmar åt mat. Timmar åt fisk, tempura och tofu. Timmar åt att bara titta. Sake No Hana har lyckats fånga det japanska rummet, skolbespisningens diametrala motsats. Platsen här är lika viktig som New York i en Woody Allen film och platsen hade nog lyckats lugna ner Woody Allen i en Woody Allen film. Ljuden är vördnadsfulla, ljuset obehindrat och inredningen maximalistiskt asketiskt. Det är naturligt tomt, inte avskalat. Sprött, likt den förkolnade änden av en tändsticka. Du själv är ett avbrott i harmonin, rethosta under en opera. Där på nåder för att äta. Med två pinnar som vilar på ett litet keramikställ med dovt skimrande glasyr.


Vi får enskilda hyllningar till havet och ett par till land. Alla rätter är separerade i struktur och logik men är i sin filosofi sammankopplade. Det är en huvudråvara med en smak som förlängs. Aldrig några vansinniga kontraster eller tokiga kombinationer. Respektfullt, mat med ära. En sumono, en sallad på kungskrabba, gurka och sjögräs i risvinäger. Aubergine i sesamolja. Ett par ostron omgivna av ett pepparrotsmoln. Sashimi på havsaborre, yellowtail och ål. Ett par varma rätter. Bäst är en grillad havsabbore med nametakesvamp och en söt pepparrot och sakesky, smakerna sansade, nästan jordiga men ändå rena. En keramikplatta med blandad tempura. Soft shell crabtempura. Ett par fläskrevbensspjäll med sockerärtor och sichuanpeppar. Allt är perfekt. Till efterrätt en parfait på grönt te som knyter samman lunchen och eftermiddagen, sött och bittert, mjukt och kallt.

Prisvärdhet är inte relevant. Jag skäms när jag sträcker fram mitt kreditkort, den här upplevelsen kan inte värderas i pengar. Jag skäms ännu mer över att vi hustlat till oss halva priset på maten. Men jag påminner mig om att vi är studenter och att islänningens pengar är devalverade till intet. Utanför sken höstsolen, vi gick vidare till St James's Park och kollade på pelikaner. Min vän plockade fram ett par Petit Robustos, ypperliga eftermiddagscigarrer.

Etiketter: ,

3 Kommentarer:

Anonymous Anonym sade...

Fantastisk skildring. är för sjuk för att hitta på något bättre att skriva. Host, host. Ska du inte gästblogga hos oss snart?

1:01 em  
Blogger Unknown sade...

Tack!

Det vore återigen en ära, tell me when!

Krya på dig.

1:31 em  
Blogger Stefan Stenudd sade...

Alfred, du är en skicklig och elegant stilist.
Du har också flera poänger vad gäller japansk mat - hur spännande den kan vara i Japan, och hur den misshandlas på de allra flesta svenska s.k. sushibarer.

En sak som ofta slår mig i Japan är hur duktiga de är på nötkött, på nästan vilket hak som helst, fast det inte precis är det japanska kökets främsta kännetecken.

3:52 em  

Skicka en kommentar

<< Home