The Capital, London

Sitter fredagskväll på Gatwick, väntar på ett lågbudgetflyg. Det är en av sakerna som blivit självklart att bortprioritera, resandet. Komforten under ett par timmar känns vansklig och dekadent och man ställer sig hellre i kö i boardinggrupp F, bland de som betalt allra minst för biljetterna än får complementary champagne. Man försöker att göra det hela aningen festligare genom att unna sig ett livsstilsmagasin och en dubbel espresso i pappersmugg. Man lyssnar på polyesterprasslet från flygvärdarnas uniformer, man undviker att vända blicken mot dem då chockfärgerna piskar ögonvitorna röda varje gång. Under hela resan tänker man på stolen man sitter i, en gammeldags läroverksstol är ett ergonomiskt underverk i jämförelse. Försöker man sätta sig i en annan ställning så nofsar man genast grannen i helskägget, försöker man sova så är det omöjligt i den 40° vinkeln. Lågbudgetflybolag är kanske det tacksammaste man kan raljera över och det är inte ens en sport att finna metaforer till dess obligatoriska lottförsäljning. Men man tänker alltid i bokande stund, att det bara är en stol och hur mycket kan en stol vara värd? Borden man fäller ner från stolsryggen framför dig är lika stora på alla flygplan och det är målet som räknas, inte resan.

Men en stol och ett bord kan vara så mycket värda. Och resan kan vara allt. Stolen kan hålla om dig som en far och bordet kan vara skådeplatsen för livets höjdpunkter. Målet är inte mättnaden utan allt på vägen dit. Stolarna på tvåstjärniga The Capital prickar noten mellan svulstig obligatorisk stjärnrestaurangsinteriör och bekvämt avskalat i sammetsklädsel. Borden är små för att skapa en intimitet tillsammans med de andra, cirka 10 borden och man har en armslängd till sin mamma som bjuder på födelsedagslunch. Det är inte många som ryms i restaurangen och det är fler i servisen än ätande. Man får stolen utdragen för sig, av en person som kan ha detta som sin enda uppgift och han gör det med en fast elegans och dämpad kvickhet. Man andas ut en rastlöshet som tycks lämna en för gott. En rastlös uppbyggd av alla de gånger som förväntningar motsvarats, de gånger där man får exakt det man betalar för och de gånger man tackar nej till kycklingwrap på budgetflyg. Ett lugn infinner sig och man börjar genast prata som till en släkting på en dödsbädd, ömt, vördnadsfullt och med en lätt darrning på rösten. Stolen står fast på marken och bordets stärkta duk inskränker inte på knänas utrymme. Man sitter väldigt bekvämt. I ett litet hotell på en stillsam gata. Maten är det prisvärdaste jag ätit. En lunch kostar £30, drygt 350 kronor, 3 rätter och en amuse innan. Beställ ett bra vin, ta fisk genomgående och låt allt ta tid. Maten överraskar i simplicitet och smörmängd, kanske det ultimata receptet på bra fransk mat. Det är i särklass bland det bästa jag ätit och servicen är den bästa jag fått. Det är inte nyskapande någonstans och det är befriande på just ett sånt här ställe där allt annat är pretentiöst, från ostvagn till handtvålen på toaletten.

The Capital är också det slutgiltiga beviset på min hårt drivna tes att London inte är dyrt, matpriserna på bra restauranger, i det här fallet på en tvåstjärnig krog, är hutlöst låga. Det är en farlig referensram, på enstjärniga restauranger som Arbutus kostar en trerätters set menu lunch 180 kronor. Man gör sig själv en otjänst när man blir för evigt kräsen när man kollar igenom priserna på svenska restaurangers sommarmenyer. The Capital är en otrolig ynnest som kostar like mycket som en flygplatsbaguette, är ni ens i närheten av de brittiska öarna så boka bord.