måndag, juli 23, 2007

Visciano, Italien

Det första fyra dagarna av min Italienvistelse tillbringade jag i byn Visciano, en timme från Neapel. Min vän Benedettos familj härstammar från det lilla syditalienska samhället och de har haft olika former av hus, lägenheter och sängar där så länge Benedetto varit son till Giacomo. De har ett torg döpt efter sig och en mindre hord av genier delar Benedettos farföräldrars gener. I Ryd i Linköping har klanen en liten utpost men jag har aldrig riktigt förstått dess storhet, annat än Benedettos briljans, förens jag somnade in en varm natt skuggad av vinrankor, palmer, valnöt-, persiko-, apelsin-, citron- och hasselnötsträd i, som sagt, Visciano.

Byn är verkligen en italiensk by, den kan inte bli mer italiensk by, inte mer villagio än detta, mitt koloniala intresse för Europas sydländer vattnas likt Smålands åkrar en normal junivecka. Stereotyperna blixtrar som stroboskop när man vandrar ner för byns huvudgata en sen sommarkväll. Det är packat på uteserveringarna, fast ingen dricker någonting, de bara sitter och tittar, softar. Tittar på det liv som de beskådat sen barnsben. Högst upp på gatan sitter gubbarna, de är stillsamma, de märker inte att man går förbi. Senare kommer yngre män, fascinationen eskalerar, de börjar stirra på en som om man golgatavandrar. Jag blir med ens mycket uppmärksam på min gång och en mer reslig hållning har jag inte haft sen jag korsade ett högstadiediscos dansgolv. De yngre har köpt upp Sveriges utdömda lager av dirty denim och vi som klär oss lagom preppy för att stanna högst upp på gatan inkräktar. Vi kommer ner till det sista torget där ströhundar samsas med stadens sommarlovande ungdomar, de åker iväg på vespor och röker hasch, köper varannan glass och varannan starköl på det nattöppna caféet. Hierarkin är slående, men än mer träffar den ångestfyllda insikten mig, problematiken att kunna se sitt liv så tydligt framför en. Man behöver bara titta upp för gatan för att se sin medfödda strävan, inte sitt mål, men bänken som kommer att bli ens sista vilan.

Mina vänner hälsades som Anita Ekberg och VM- laget 94 när de återvände till Sverige av det sista torget. De har återvänt dit varje sommar så länge de kan minnas och det känndes som om ett andra liv uppdagades framför mig. Min bästa vän har haft en hemlig värld, de har varje sommar gått igenom en pälspackad garderob och hittat något jag inte fått dela. Här är han och hans syster Sara, Bella Notte med alla andra. Framförallt med vännerna Guiseppe, Marco, Maria och Maria. Vi åker runt i bilar som känns för stora för de italienska gatorna och ser natten svalka Vesuvius. Alla hotell vi åker förbi är fyrstjärniga, även de ej färdigbyggda och de vars skyltar antagligen betalade skatt till Mussolini. Italien är vackrast när värmen kommer från marken. Vi pratar sopberg, mafia och Turning Torso.

Euforisk efter en fylla i staden Nola, som är den sista anhalten för landsbygdsflyende innan Napoli, bjuder Guiseppe in oss på söndagsmiddag hemma hos sin mamma dagen efter. Jag försöker inte dölja min förtjusning och undrar vad de har för råvaror hemma.

Dagen efter möts vi av hans fantastiska mamma mellan kastrullerna. Hon hade fått reda på att det skulle komma fyra extra på middag tre timmar tidigare och det är knappt oproblematiskt då Italien håller stängt på söndagar. Hon har varit och plockat grönsaker hos sin mor och lyckats införskaffa något som luktar intensivare än vad lyckats åstadkomma någonsin med primörer.

”Guiseppe är på torget” får vi höra. ”Hans två bröder och far också.” Vi släntrar ner och blir bjudna på iskaffe. Deras kompisar är lika nyfikna som hundarna på oss och kommer fram för att hälsa. Världsvant skakar de min hand, synar mig och vänder förstrött och trött på klacken. Nyheter kommer och går, man har slutat att hetsa upp sig. ”Do you’e like’a, Sexy Pistols?” Standardfråga.

Lunchen är fantastisk. Som gäst får jag mest. Syskonen D’Elia är mycket nöjda med att inte längre vara mest gäst. Jag får dubbla portioner och stora ögon under min lunch som jag aldrig kommer att låta mig glömma. Vi börjar med Pasta Vongole, vitlök och olja, två sorters musslor och persilja. Jag har ätit det många gånger innan, men aldrig så förbannat intensivt. Chili smakade bara, det var vitlöken som högg.

Fylld Calamare följer. Små karamellsstrutsliknande bläckfiskar är fyllda med sig själva, zucchini, tomater, oliver, bröd och grova nävar örter. Där. Dog. Jag. Jag kunde för första gången skämmas för att jag ätit så mycket, gourmandens högsta byxknapp flög över rummet och bältet hängdes över stolen.

Sen kom en ugnsstekt Pollo, fylld med i egentligen samma primörer som innan men med mer citron och utan bröd. Saftigheten i köttet, det var första gången jag åt kyckling på många år, påminde om köttsvallningarna som började tränga sig på. Jag mådde nära till dåligt, ofrivillig frossa, de gav mig de största portionerna och hytte med nävarna när jag bleknade inför att rensa tallriken.

Jag kunde knappt gå efteråt, det stack i tinningarna och kaffet vi drack efteråt verkade som en livräddande adrenalinspruta. Italiensk genuine dining, bondmat, är, dränk mig i Boeuf Bourgogne och dillkött, det enda som jag kan komma sen till en bröllopsnatt för.

Etiketter:

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

<< Home