Unna sig

När jag gick i gymnasiet såg vi på samhällskunskapen en film om en ensamstående arbetslös trebarnsmor. Dokumentären ville visa vad definitionen av en fattig var i Sverige och hur hennes vardag såg ut. Filmen följde vår stereotypa bild, hon tyckte kläderna på Myrorna var lite dyra och hon gick jättelångt istället för att ta buss. Sen följde de med henne och handlade, hon talade om att hon alltid var tvungen att planera innan vad hon skulle köpa och att det var hemskt jobbigt när barnen ville ha leksaker som hon inte hade råd med. Sen, knappt utan att man märker det så, plockar hon ner en ask körsbärstomater i kundvagnen. Klassen rycker till, vill pausa filmen och se om frekvensen frame-by-frame, var det verkligen körsbärstomater hon stoppade ner? Hur kan man vara fattig om man köper körsbärstomater? De ville ogiltigförklara hennes ekonomiska status på grund av detta "ansvarslösa" inköp.

Det klassen inte förstått är konsten att unna sig. När vi såg hur de gick de 2 kilometrarna till matbutiken istället för att ta bussen var det för att hon insett att hon kunde köpa en delikatess för de pengarna. Att gå den extra biten var lätt värt det för att hon hade utsett en belöning.


Jag lärde mig tidigt av mina föräldrar vikten av att unna sig, att förbättra sin vardag och göra små saker till höjdpunkter. När vi hade det sämre ställt så märkte jag som barn inte av det för att vi åt fortfarande gott. Maten har varit lika god oavsett mina föräldrars ekonomiska situation och det är något jag är oerhört tacksam för. Som nybliven student får man en kalldusch eller snarare ett syrabad, hur skall jag lyckas äta gott och laga god mat på de här pengarna? Att helt plötsligt kastas under existensminimum gör att man lägger tillbaka mozzarellan, Zetas olivolja och peston för att bli kvar med djupfryst broccoli i vagnen. När man sen väljer att gå till Ica Maxi och sno en kundvagn för att köra hem grejerna så att man kan unna sig bladspenat, nygrovmalet kaffe till sin lilla pressobryggare och en ny tandborste så är det lönt för att maten förhöjer ens levnadsstandard något så brutalt att man förbannar varje gång man slösat. När mina korridorare berättade om ångesten de kände för sin tillvaro så satt de oftast och stirrade ner på sin tallrik med makaroner och falukorv.

Likgiltighet inför vad man äter är farligt, förlor man aptiten och glädjen inför att äta så tappar man energin för att göra allt annat. Unna kommer bli 2007 års populäraste flicknamn.

2006 - Att tugga sig fram till ett välbefinnande

Castello Di Brolio 1997 - I julkapp av min pappa fick jag en Kafkatröja; en souvenir från Prag, en Jan Hedhs bok om bröd som är det mest provocerande jag läst och ett flaska rött vin, som är det godaste jag druckit. Mina föräldrar var för ett par år sedan i Toscana på en "vinresa", man dricker mycket och köper med sig lite hem. Jag var under tiden i Texas som utbytesstudent och var så långt från sofistikerad alkohol man kunde komma. 1997 var ett fantastiskt vinår och flaskorna som klarat sig därifrån är färre efter denna. Jag inväntade Hampus från Stockholm för att korka upp, jag såg nästan fram emot vinupplevelsen lika mycket som hans besök och vi nämnde flaskan varje gång vi bekräftade ankomsttider och helgplaner. Han anlände sent en fredag i februari med bil och vi möttes inte upp förens halv två på natten. Vi tvekade ändå aldrig, om vi inte smakade på vinet skulle det i alla fall få dekanteras väldigt länge.

Jag kommer ihåg att jag avslutade provningen full med orden "det smakar som blåbärssylt och cheddar på kavring" och Hampus liknade det generat vid Mona Seilitz barm.

Les Trois Cochons - Vi började promenera någonstans efter Huvudbangården i Köpenhamn. Jag hade en mental bild av en karta som sade att vi skulle gå längs en lång gata länge tills en högersväng skulle ta oss till restaurangen jag precis läst om i Nöjesguiden. Jag hade bokat bord en vecka tidigare när mina föräldrar berättat att de skulle komma ner för att fira min och min systers födelsedagar i Skåne. Vi fyller nära varandra, jag delar födelsedag med Stalin och min syster med Hitler.

Vi kom fram, vi kom in och vi tystande. Ett slakteri i vitt kakel hade gjorts om till en restaurang med ett par kristallkronor och långbord. Maten var fantastisk, opretentiös och mäktig. Ett glas cava för 25 dkr innan lättade upp menyöverskådandet. Det var skönt att maten var god för familjen hade inte mycket att säga till varandra. Man fick välja på två stycken trerättersmenyer för 225 dkr styck, en kött och en fisk. Efter alla krogbesök i Malmö det senaste året sticker det här i Köpenhamn ut tydligt och klart.

Farides örtbiffar - Minas mamma Faride var nere och hälsade på i julis varmaste kvart från Uppsala. Dagarna gick fort och nätterna var långa och varma. En kväll gick vi till Pildammsparken för att se en fantastisk balkanorkester ifrån New York spela bland de antikeninspirerade kullarna. Faride hade gjort fantastiska persiska örtbiffar på mynta, basilika och koriander, omhuldade av färskt ciabattabröd, svartpeppar och limesaft gjorde de en kväll till ett minne.

Bresaola hos Benedetto och Sara - De båda är just nu i New York på ett katolskt bröllop och jag saknar dom våldsamt mycket. I slutet av sommaren var jag hemma i Linköping, bemötte hemvändarångasten och träffade de saknade. Vi började tidigt hemma hos Benedetto, det slutade sent med äppelpallande i ett HSB-villaområde som fostrat många vänner. Kvällen var trollsk, att laga risotto hemma hos två italienare som precis gjort en egen grönsaksfond på selleri är få förunnat. Att sedan sukta efter kött första gången på 5 år är obeskrivligt. De tunna skivorna bresaola, parmaskinka och salame. Jag smakade, det var salt på ett sätt som grönsaker inte kan vara, det var spännande på ett sätt som grönsaker inte kan vara, fuck it. Kvällen var en insikt. Jag skall ta hand om mig själv.

Berlin - Påsken och min födelsedag firade jag för första gången i mitt liv i Tyskland. Mina och jag tog en morgonbuss ner till Berlin och hade ett par vårdagar som jag aldrig kommer att glömma, främst pågrund av en stads förmåga att berätta sin historia. Vart vi än gick kände jag mig delaktig i en ny berättelse. Vi åt indiskt, drack sydamerikanskt och tittade med våra egna ögon. Den tyska ölen på den frusna tyska gräsmattorna var ljuvlig. Grafittimålningarna i bakgrunden av snödroppar och krokusar är förevigade på bilder men känslan av att äta nästan hela tiden, att tugga sig framt till ett välbefinnande finns i hjärtat. Hallontårtor, körsbärstomater och grovt rågbröd strösslat med pumpafrön kantar mina minnen med italienska bakverk, California Rolls och Saagh Panir.

Smak vid Havet - Den första juli flyttade jag från Smålands Nation i Lund till en helt jävla fantastiska lya mellan Möllenvångstorget och innerstaden i Malmö. Jag hade under hösten gått längre ner i ett träsk jag själv vattnat och vadade upp på en strand jag funderar på att göra till en fototapet. Carl- Oskar som jag flyttade in hos hjälpte min pappa upp med min nya säng till den femte våningen på Almbacksgatan medans jag jobbade en riktigt varm julidag. När pappa flyttat in det sista av mitt bohag och jag slutat för dagen åkte vi ner till Västra Hamnen för att smaka på havsvindar; först övervägde hungern en pizzeria mitt bland de originella radhusen men vi fortsatte att gå precis den biten det krävdes för att hamna vid ett bord på Smak vid Havet. Jag åt en pasta och min pappa åt musslor. Fuck damn vad det var välkomponerat till sommarvärmen. Årets bästa lunch.

Kött - Precis mot slutet av 2006 beställer jag in revben och hjortstek, köper knackwurst på fyllan och inser att jag mår bättre än på väldigt länge.

Japan - Det japanska köket bygger helt på råvaror. Har du fångat en färsk forell kan du öppna lyxrestaurang. Ju dyrare vi åt desto råare blev det. Vi fick kämpa mot levande molusker och 3 hektosbitar av rå tonfisk. När vi smög undan åt vi tempura och soppa, god skit som visar hur man kan göra snabbmat och vad man kan ta betalt för den för att inte skämmas.

Tempo - Horngäddan vi beställde in i våras var det mest prisvärda jag någonsin ätit, jag visste inte att man kunde få något så gott och omsorgsfullt tillagat till ett sådant pris. Vi satt runt ett hörnbord och delade vår fascination med de övriga lyckliga runt Tempos små öar och njöt.

I somras satt jag, Mina och Faride och drack Frozen Margaritas med perfekt avvägd lime på ett eftertraktat uteserveringsbord precis innan Möllan. Vi satt kvar länge efter att våra drinkar sinat och bad om menyn. Inkokta körsbär med kanel, kardemumma och rödvin blev sommarens bästa. Höstens bästa blev torsk, svamprisotto, Brooklyn Chocolate Stout och Fernet Branca.

Årssämsta:

- Precis efter tonåren delas vi goda vänner in i olika fack. Först var vi oskyldiga, "kunde-inte -klandras-för-något-pajasar-i-alla-sociala-sammanhang", men nu måste vår revolution förenas med hyfs och solidaritet. Jag bjuder för att jag älskar dig, när du inte bjuder tillbaka tar jag det personligt.

- Det har blivit ett par besvikelser, som framförallt har byggts på folks sanslösa hypande av Malmökrogar, men stället jag ännu inte fått testa än är Bloom. Malmös enda riktiga restaurang kulinariskt sätt. Dyra ställen finns, men white guide krogar finns det få av. Det blir nästa år.

- Stället som ovillkorslöst har hypats mest i Malmö under året har varit Epicure under hösten. Jag har haft oturen att båda gånger ha fått bevittna en riktigt tråkig vinlista som any given tårtbitskännare på Systemet hade satt ihop bättre och att båda gångerna ha fått sönderkokt pasta. Jag vet inte om man skall tvivla på sig själv och ge varje krog 3 chanser för att få samma upplevelse som alla andra eller om man helt enkelt skall börja tvivla på...

- Mrs. Brown, riktigt god mat, men så tråkig vinlista. Man kände sig riktigt underpriviligerad som "per glas" drickare. Äter man olika så dricker man olika, därför har man viner på glas för att underlätta problemet som kan uppstå när ett sällskap på 2 beställer in 4 flaskor vin. De rekommenderade samma vin till allt kött och den missen gjorde sig till känna vid första munnen av Big House Red till mina plommonglaserade revben. Ett saftliknande Kalifornskt vin tyckte de skulle kriga mot en mörk köttbuljong, David vs. Goliat, Salo vs. Vitryssland.

Lite tid över

Tog en bild på min lediga dag i söndags. Den är övertydlig i sin symbolik och nästan raljant mot min sinnestillvaro. Jag jobbar 6 dagar i veckan, 10 timmar om dagen, är engagerad i mitt jobb hela dygnet och har 3 dagars ledighet att se fram emot som belöning. Siffrorna är min vän då mitt kontobesked kommer berätta med vackra tecken att det var värt det. My heart is saying yes but my body is saying no. Jag har unnat mig mat, jag klarar inte av att svälta för att sen frossa, jag vill ha god mat när jag förtjänar det minst. Maten får mig att varva ner, den skänker njutning i stress. Den får mig att se livet i färg och dämpar frustrationen över att nästan missa det enda ljusa i det mörka.

Att gå ut och äta, att sitta ner och fokusera på ens bränsle ett tag är för mig andaktsfullt, att få precis det jag önskade, att få lite till eller att få något helt annat. Efter tidigare i veckan gick jag och Jonas tll La Roche på Lilla Torg, ett tapasställe som jag provade i somras med mamma och Mina. Det jag gått och suktat efter sen dess är deras salta anjovis på potatischips, en otrolig kombination som även denna gång fick mig att sluta ögonen. Jag satt med Jonas och pratade om Pata Negra, om California Rolls i Japan och om vegetarianism, drack en liter Falcon Export och tvättade händerna noga innan maten. Min mat blev godare för att Jonas gillade den, för att spanjorerna bredvid gjorde specialtapas åt oss och för att sorlet hindrade mig från att höra vad de andra i lokalen pratade om.

Imorgon har jag bokat bord på Mrs. Brown. En annan hypad Malmökrog som jag har höga förväntningar på. Övervägde först att besöka Smak vid Havet som gjort ett mycket positivt intryck på mig i somras men menyn såg lite för magstark ut för en nybliven köttätare. Att gå från äggplanta till kalvbräss, tomatkross till anklever och Quornbitar till gris-hummerkorv är ett för stort kliv.

Svea Bar & Bistro, Malmö

Onsdagskvällen inleddes med ett besök på Sarah Szes installation på Malmö Konsthall , en aptitretare i kreativitet och skapandelust som snabbt trängde ut tomhetskänslan efter en dags monotont arbete. Uställningen som får en att undra vad man själv skulle hitta på om man blev instängd en helg på sin arbetsplats, får en att vilja gå och se Michel Gondrys Science of Sleep hellre än att passa en bordsreservation men hungern var påtaglig och bio är dyrare än rimmad oxbringa.


Efter hyllningar av Mattias Kroon som lovar perfekt tillagad mat och Bong som i ingressen av sin recension deklarerar: "Detta ska sägas, först som sist – maken till service kommer vi förmodligen att få leta länge efter i Svea Rikes avlånga land!". Med förväntningar om fantastisk mat och ännu bättre service gick vi under en Malmöhimmel som hade öppnat sig mot Gamla Väster och Svea Bar & Bistro. Vi blir väl bemötta innanför dörrarna till den rymliga lokalen och visade till ett bord, dagens stress försvann med den första klunken öl och jag slog upp menyn. Jag läskades av det mesta, det såg välkomponerat och enkelt ut, sansade beskrivningar av rätterna och man fick en ärlig chans att välja rätt. Menyn var nästan avkopplande i det enkla språket som saknade inslag av romantiska språk och ornamenterade omskrivningar av lök men sen föll det platt, med små underfundiga citat längst ner på sidorna om dryckesvanor och kokkonst fördes tankarna mot toalettlektyr och korsstygnsbroderier.

Sen hände inget mer, vi läste menyn ett par gånger, jag besämde mig för Hjortstek med Madeirasky och Selleripuré med rostade Hasselnötter och Mina valde två förrätter. Vi gick igenom vinlistan, läste deras julmeny, läste vinlistan, kungjorde för varandra att: "Nu skall det bli gott med mat" ett par gånger och sneglade mot servitören nästan oavbrutet. Vi såg sällskapet till höger om oss gå och hämta menyer själva och det blev nästan en parodi. En scen med en vansinnig Adam Sandler hann utspelas med olika slut i mitt huvud innan en annan servitör uppfattade att vi måste nog ha suttit där vääääldigt länge för att vara så bistra i våra anleten. Han gjorde rätt när han låtsades som ingenting och undrade om vi var redo att beställa.

När man går ut och äter så betalar man inte bara för kockens tjänster, utan också för servitörens och sommelierns. Jag tycker alltid det är spännande att kolla igenom viner, fundera men sen att låta sommeliern göra sitt jobb och rekommendera ett. Min hjort skulle serveras med en tung Madeirasky och jag funderade nästan på öl då jag misstänkte att ett vin lätt skulle kunna manövreras ut. Sommeliern tipsade mig tvärsäkert om ett Merlot, jag ifrågasatte instinktivt men han stod på sig, ett Meerlust från Sydafrika. Vinet luktade Cabbe med inslag av Shiraz, Merlot tonerna gick knappt att finna förutom att det karaktäristiska att vinet luktade väldigt milt. En otrolig fatkaraktär, ekollon som legat och småruttnat tillsammans med övermogna björnbär och hjortron. Vinet var fantastiskt, det kompletterade mitt kött till den grad att jag glömde bort att det var första gången jag åt en stek på 6 år efter vegetarianskap.



Vi diskuterade under middagen varför vi fick så dålig service, varför vi kände oss nonchalerade. I och med alla spridda hyllningar av bistron så tog vi det personligt. Vi började undra om restaruangen har en tydlig profilering av sina gäster som dikterar deras prioriteringar. I så fall blir jag ledsen, jag jobbar hårt och mycket på ett relativt ostimulerande jobb för att kunna unna mig deras mat, jag vill inte få sämre service med min flickvän än om jag hade suttit där med min kavajklädde pappa. Det var vi och 4 andra sällskap i restaurangen, 3 servitörer. Inte kan de haft så mycket att göra?

Bong kan inte ha varit på många restauranger, var kommer detta hämningslösa hyllande ifrån? De hävdar att det inte går hitta bättre service i Sverige, har de någonsin ätit på en enstjärning krog där du får sparken om ett sällskap blir otåligt på din bekostnad, vad har de för referenser?

Mattias Kroon fick i alla fall rätt, fantastisk mat, perfekt tillagad, köttets vävnad var märkbart i konsistensen. Köttets mörhet fick mig att blunda för att dämpa överflödiga visuella intryck, kockarnas precision och tajming vid stekningen får mig att glömma allt, det ska Svea Bar & Bistro vara glada för.

Restaurang Chili i Malmö

Jag har amerikanska relativt nära släktingar, min mammas kusin Stephen är professor i antropologi vid Brown University i USA. Brown är ett Ivy League college och Stephen är en, som han vill utrycka det, rockstar. Han gästföreläser på en europeisk konferens om Mayaindianer, vilket är hans specialområde, på Malmö Högskola under helgen och det hela känns smärre surrealistiskt. När jag var liten visade mamma National Geographic artiklar med helsides bilder på Stephen när han ledde stora arkeologiska utgrävningar i Guatemalas jungler. Vi har inte setts på ett par år och vi bestämde att jag skulle följa med honom, hans fru Nancy och ett gäng indianfreaks ut och äta.

En fredag klockan sju i Malmö spontandinerar man inte runt Lilla Torg och Gamla Väster. Vi nobbades på ett antal ställen innan desperationen började sprida sig. En flock svultna hyenor korsar Stortorget för att ge sig in på Malmös kulinariska bakgata; Södergatan. Svenskarna i sällskapet avgjorde snabbt att Harrys antagligen har renast kök av de konkurrerande syltorna men till och med där avböjde de oss en chans att njuta av deras fantastiska pubgrub. Tvärs över gatan ligger så Chili, vinden viner och regnet piskar oss i dess riktning. Bara ett sånt ställe har ett bord över för sex personer vid halv åtta en fredag kväll.

Stephen i Guatemala

Konceptet på restaurangen är chili, het mat, allt är kryddat med chipotle och jalapeños. Mayakulturexperterna som haft sin beskärda del av stark och magstark mat blir lyriska och beställer in biffen med flest peppartillbehör. Jag får köra utslutningsmetoden på menyn, ta det som låter minst osmakligt. Det blev den ostgratinerade laxen med bakpotatis, vitkål, tomatsås, senapsdressing(!), färsk timjan och ett kryddsmör serverad på en tallrik nerdammad av paprikapulver. Jag kan skriva en kortare essä om denna kulinariska anti-komposition. Det är Iron Maiden i baktakt, Ozzy Osbourne featuring Daniel Lemma. Det är en hockeymatch med en medicinboll som puck, det är mjölk med turkisk peppar. Ingen i sällskapet kände av någon styrka på maten, alla fick samma kryddsmör; som vägrade att smälta och ingen fick glas till ölen förens vi bett om det två gånger.

När rätterna kostar mellan 150- 200 kronor, så skall man för någon form av rättfärdigande av sin existens i alla fall avbryta stekningen av laxen precis när den slutar vara mörkrosa, man skall ha kvar bakpotatisen i ugnen tills den låter sig karvas utan motstånd med en sked och man skall göra allt detta precis innan maten serveras och inte på eftermiddagen innan. Vinlistan hade inte ett rött vin som kan hantera kryddstarka och feta rätter och personalen försökte hävda att de inte serverade vegetariskt på fredagar.

Sydsvenskans krogkommision Bong gav restaurangen 3/5 i betyg med det sammanfattade omdömet "Till måttliga priser serveras mat som är ganska trevlig, i en miljö som också är ganska trevlig", vad har de journalisterna för kritiskt granskande av mat och vad har de för smakreferenser? Miljön påminner om en scen ur Days of our Lives, personalen avskydde oss och de kallar en tallrik med salami och oliver för tapas.

I nästa inlägg återkommer jag till Bong och matjournalistik på lokalnivå i Malmö.

Lunginflammation

Foto: David Nygren

Det var nästan tre veckor sedan jag skrev sist. Det var tre veckor sedan jag insjuknade. Feberfrossan varade i två veckor, aptiten var lika frånvarande som livslust och kreativitet. Längtade efter att dagarna skulle vara över men fruktade de svettiga nätterna. När en man är sjuk...och när han är det första gången på 7 år, då är han ynklig. Veckan efter diagnostiserades jag med lunginflammation, en kompis blev förundrad över att det fortfarande fanns, jag började undra om det kanske var TBC jag hade. Då kom i alla fall tanken på mat tillbaka, när man tar penicillin får man inte äta en timme innan man tar det (två tabletter, tre gånger om dagen) och inte två timmar efter. Då är man i alla fall tvungen att strukturera upp sina matvanor, det är bättre än att inte äta alls. Jag lagade mat åt ett trevligt sällskap för två veckor sedan, en smaklös morotssoppa som påminnde mig om barnmat. Jag försökte piffa upp den med vad som kändes som en skottkärra ingefära och en spansk lund med apelsinträd men den vägrade.

Till det gjorde jag en rolig grej i alla fall, jag köpte Coops Apelsinmarmelad á 11 kronor burken, den innehåller lätträknade bitar apelsin och har en mycket lätt citruston. Jag mixade den med en röd chilipeppar och det som måste vara det minst prisvärda man kan finna i en större matkedjas sortiment i Sverige, en kruka basilika á 17, 90. Man utvinner ca. 17 blad basilika på en planta och det gör att basilika bladen kostar mer än en krona styck. Den livliga marmeladen var grym på bake up brödet till soppan och det var den som fick mest beröm. Det är kul att experimentera med halvfabrikat då det går sjukt snabbt och är väldigt förlåtet.

På Möllevångstorget i Malmö köper man på lördagsförmiddagar en ICA- kasse med basilika för 15 kronor och den bunten man får mäter nog ett halv kilo på vågen. Det tar 4 timmar att rensa och du har basilika för en halv årstid. I vår skall jag sluta jobba lördagar och då kan jag sluta förgrymma mig över Coops, Hemköps och Icas örtplantskolor and start diggin in the crates of herbs.

När man är sjuk så slutar man komma ihåg hur det kändes att vara frisk, man kan inte komma ihåg senaste man inte hostade eller när man kunde gå i en trappa utan att behöva vila etc. Men viner man druckit, Bresaola och lussekatter man ätit är lika färska i minnet som det var när man åtnjöt det. För tre veckor sedan, dagen innan mina första känningar av sjukdom, satt jag med två vänner på Soir Rasoir drack en fantastisk Whiskey Sour, en underbar Gin & Tonic (på Hendricks Gin) och en sjuk Mint Julep, jag hade en fantastisk fylla och dricksade bartendern till den gräns att han vinkade åt mig när jag gick därifrån. Det var senast jag njöt av livet.