St. John Bread & Wine, London

En natt, som var fylld med så mycket existentiell ångest att jag än idag inte kan förstå vad som tog mig igenom den mindre påverkad, i Lund för 2 år sedan. Hampus och jag hade bastat i en av studentnationens mörkaste gömmor, hettat på bastun, som om vi drivit på en häst i Kentucky Derby, för skapa ett fysiskt element att rikta vår oro mot. I samförstående tystnad lämnar vi bastun, fortfarande med eftersvettningarnas pärlor på pannan, och som i en punkballad går vi till studentnationens absolut mörkaste gömma; puben.

Innan klockan elva så är det 2 öl för 1, de som kommer så tidigt är alla där för att de har antingen väldigt lite pengar, eller en väldigt stor alkoholkonsumtion. Vi var där innan lokalen hunnit mörkna och det gick inte att gömma sig i ett hörn då man direkt blev målet för varje sorglig själ med två öl i handen som rättfärdigade det genom att socialisera. Vi drack ganska snabbt upp ett par öl, utmattade efter bastu och påtvingade samtalsämnen som det aldrig sinade ämnet åttiotalskitsch eller borgare.

Hemma hos Hampus öppnar vi ett vin, tror det är ett St. Emilion han köpt på en bilresa i Frankrike. Först sätter han på Bruce Springsteens Nebraska men den kan inte mäta upp till kravet vi har på musik, vi vill inte tycka synd om oss själva med skäggstubb, vi vill göra det med nyrakade, missförstådda, brydda ögon, med lila påsar under dem och förståelse från basen att det är riktigt jävla svårt att andas. Hampus sätter på Songs: Ohia, det mest ångestdrabbade melankoliska att finna och natten och vinet gav musiken akustiken den kräver. I skuggan av en Blue Velvetplansch kommer låten Lioness, som ger oss båda egna associationer som lämnar allt till tanken följt av en tystnad på 1 sekund som precis lämnar rum åt ett andetag. Spåret efter är det som kan få mig att spåra ur, än idag; Coxcomb Red, jag tänker aldrig försöker bringa en vidare analys av texten, men det i låten som griper mig är uttrycket Coxcomb Red, något jag inte förstår vad det betyder men jag tycker mig känna den exakta färgen bara i uttrycket. Det är semantiskt gripande och orden följer mig, och låten har gett mig färgen blek.

För ett par veckor sedan, pappa hälsar på i London, ett par fantastiska dagar som får tjäna som någon form av topp i kontrast till det djup jag nådde på studentnationen. Kvällen innan har spenderats på Yauatcha, en enstjärnig kinesisk restaurang med jämrande bra Dim Sum. Nu satt vi på St. John Bread & Wine i Spitalfields. Menyn rymmer självklara konstigheter och precis det som jag längtat mig dit efter, toast med krabba, fläskkonfit med pickles, lammtunga och havskräftor. Och det som skinder från menyn, ordet som ständigt fängslar mig, "Coxcomb". Fortfarande har jag aldrig ens försökt att översätta ordet för mig själv och när servitrisen förklarar för mig vad det är, ”a cock’s comb”, en tupps kam, så beställer jag det. Tuppkamsrött, jag visste det hela tiden.

Grytan jag får in i ett litet kokkärl smakar mörkt, smutsigt av svartkålen, salt av fläsket och har en balanserad syra av vinet, underbart. Tuppkammen som låg i olika stycken i grytan kan liknas vid en textur av kokta skaldjur. Men själva konsistensen är svårare att beskriva, den smälte inte på något sätt i munnen, den behövde tuggas men gav lika lite motstånd som smör. Motiveringen att den ens fanns i grytan, är väl att man tar till vara på hela tuppen och att det är resursbejakande att göra gryta även på kammen, men mer kan jag inte finna i dess försvar. Det hör till en av de ingredienser som är så långt bort från mitt perceptionsområde av aptitligt och det var med ångestladdad förtjusning som jag åt det. En släng-inte-på-mer-vatten-på-bastunkänsla, då jag faktiskt beställt in det själv. Då jag stannade kvar på översta laven och gick inte ut förens det ersatt den tillfälliga känslan av förvirring med illamående.

En något mer hedonistisk tolkning av de klassiska masochistiska medlen ungdomar tar sig till för att känna fysisk kontakt med sig själv, att känna kontroll över sig själv. Inavelsmat och obskyra tillagade lemmar istället för att gå utan mössa på vintern eller ta sömnmedel. St. John Bread & Wine hade intet ångestbringande i sin lokal, otroligt genomtänkt och just denna söndagen trängde vitt ljus in som tillsammans med glödlamporna alstrade värme i mig för en vecka framåt. Maten var precis det den lovade, Agnes Crab Meat on Toast det yttersta exemplet. Det var krabbkött på just toast, och en halv citron som garnering. Vinerna på glas var unga, franska och friska till långkoken och Triflen jag fick till efterätt var väldigt mycket grädde. Pappas Bread Pudding var kompakt som ett tyskt bröd och spriten den absorberat stickande. Som en föraning till St. John i Smithfield och som en introduktion till det brittiska köket är St. John Bread & Wine otroligt bra. Tills besöket på Fergus Hendersons mer berömda restaurang får jag nöja mig med Trotter Gear, vakumförpackade grisfötter i gelé.