Tempo Bar och Kök

Jag vet inte hur många bra saker i min tid i Malmö som avslutats på Tempo, jag har varit där med halva min familj och de flesta av mina vänner. Jag svarar slentrianmässigt att det är det bästa stället i Malmö och tipsar utan reflektion alla att gå dit. Jag har ätit sidfläsk med broccoli, inkokta körsbär, mazariner, bra torsk, fin näbbgädda, söndagsbuffér, ryggbiffar, tio bartallrikar, rödbetor och jag har druckit för mina sista kronor på Möllans enda självklara restaurang. När jag lämnar Malmö kommer Tempo att bli den här epokens tempel, där nostalgin finns lite bara pågrund av lokalerna, att man har upplevt så mycket under taket och de små dramor som utspelats men alltid avslutats med en till öl. Förvänta er alltid en kompromisslös subjektivitet när jag nämner Tempo och gå dit för att inse hur objektiv jag är.

Idag var vi på Malmö Konsthall, William Kentridge skänkte en liten tids ångest och tankegång om kolonialism, kolteckningar, rasbiologi och fransk musik. Lika skiftande som molnigheten utanför var stämningen i bröstet. Utställningen var en sådan blandning av fantasifulla stop motionfilmer med espressokoppar och en dräpande replik till kolonialismen i Afrika att man var aningen förvirrad när man kom ut för att hämta luft.

En timme senare glömdes det när vi satte oss på uteserveringen på Tempos hörn. Jag beställde en Halstrad råbiff med baconströssel, kapris och rostad fänkål och en Nils Oskar Kalasöl. Vi diskuterade vad det innebar att halstra en råbiff och meningarna gled i sär. Jag har fått lära mig att det är att steka något väldigt lätt i en väldigt varm panna, att ge något en stekyta men inte laga det igenom kärnan. En råbiff slutar ju att vara rå när du halstrat den och övergår ju då till att vara en vanlig biff så jag blev inte klokare av det paradoxala menyförfattandet.

Biffen jag fick in var knappt rare och snarare medium men det fanns fortfarande rosa att finna; låt den bara studsa på varsin sida! Grovt havssalt på toppen och det var intressant, att låta salt bli en smaksättare och inte bara en smakbalanserare men när man även har kapris och bacon så behövs det knappt. Tillsammans med citroncest och dragon så blev det en andra smak av sommar för min del. En rostad halv fänkål skapade yang på tallriken och jävlar, jag gillar fänkål, jag älskar fänkål och nu ville jag knappt skära i den, "låt den vara". Sötman som behövdes för att balansera kaprisen fanns kapslad i den långsamt rostade grönsaken och det var logik på porslin. Nypotatisen och det beska ölet glömdes nästan bort men skall inte förringas.

Biffen med nypotatis som tillval kostade 165 kronor och det är så prisvärt att det är svårt att vara kritisk. Jag har aldrig blivit besviken på Tempo och de kan lätt lägga på 30-40 kronor till på sina rätter och jag skulle fortfarande finna det mer än prisvärt. Men det är ofta en känsla av att alltid bli unnad som i slutändan skapar starka känslor för ett ställe, som gör att man slappnar av i ögonblicket man satt sig ner.