Champagne

Jag ska inte prata om det amerikanska presidentvalet, eller politik, den här bloggen är ett levande klassperspektiv, det är mitt strå till diskursen. Men till natten den 4 november har jag köpt en flaska Georges Laval Brut Nature som skall sprutas åt helvete om Obama vinner, vinner McCain så ställer jag flaskan i gammalt Hampusmaner upp och ner i vasken och vänder mig inte om.

Cocktail

När människor säger "jag älskar rödvin" så brukar det oftast betyda att de gillar att dricka mustig saft som är röd och innehåller 14% alkohol, de har inga preferenser och tycker att vin smakar vin och att vitt vin är surt. Jag förvånas inte, jag brukar instämma, "jo jag tycker också om rödvin, speciellt när jag haft en stressig dag," då klickar det, "gör du det med! oj, jag trodde jag var den enda som varvade ner med ett glas rödvin." Jag nämner då att jag även föredrar tidig höst framför vår och konversationen rör plötsligt ämnet själsfränder. Jag ser det som en mycket prövande övning i att maskera brutal sarkasm och beställer en öl. En nära vän, som gärna säger att han gillar slottsvin och, tycker att öl smakar öl och att det inte finns någon anledning att söka efter några äppeltoner i eftersmaken. Jag älskar öl, fermenterat minst 20 gånger från ett gäng albinomunkar med skepparkransar i Belgien och jag kan betala 1 000 kronor flaskan.

Men en sak jag aldrig kommer att förstå, är drinkar, cocktails, long drinks, mixers, whatever. Inte något ont mot bartenders, det är verkligen en konst att blanda en bra drink, om det nu är möjligt att blanda en bra drink. Kan en drink någonsin bli något annat än typ fruktjuice som används för att lättare kunna dricka fulspriten genom ett långt plaströr? Jag älskar ren sprit, fin sprit med eller utan is har karaktär som kan slänga mig i fler riktningar än tango, låt den vara i fred. Jag kan tänka mig, om jag är ute efter något törstsläckande på flera plan att blanda en sämre gin med tonic, och jag uppskattar en känslofylld draja, en pepprig bloody, en Old Fashioned på bra bourbon eller en sazerac om jag sitter i en chesterfieldfåtölj i en anrik hotellbar. Men när drinken (undantaget sazeracen) innehåller mer än 3 ingredienser, har någon form av juice eller fruktlikör (champagnecocktails är ok) så smakar det exakt likadant för mig. Ingenting. Lämna vodkan ifred, ge fan i passionsfrukten, lycheen, stjärnfrukten, den vissna myntan, den omogna galiamelonen och Sourz Pineapple. Ikväll betalade jag 182 kronor för en Apple Pie Mojito på Sketch, inklämd mellan bankers och ryssar, med tanken, det här måste vara bra, det är ju så jävla dyrt. Det var bara dyrt, men man fick kissa i en äggformad "pod."

- "Hur smakar din drink?"
- "Som en drink tack, obalanserad, söt, utan alkohol och med en jävla massa garnityr som gör den omöjlig att svepa."
- "Vill du smaka min?"
- "Nej tack, men du kan få resten av min."
- "Visst har de roliga namn på sina drinkar här?"
- "Nej."

Thursday night

Ikväll kommer jag närmare Pierre Gagnaire än vad jag någonsin varit, tyvärr bara med ett par dyra drinkar på Sketch, men någon gång hoppas jag få äta hans mat. Vilket underbart namn han har, so fucking french, Pierrrrrrre Gagnaaaiiiirrre. Imorgon lunch med en fattig islänning på hypade Sake No Hana. Rapport kommer.

God Morgon

Vaknar upp i en stad av tusen möjligheter. Man börjar fundera på var dagen kan hamna, på ett galleri, på ett obskyrt transportmuseeum eller på en ostbutik i Marylebone? Brödet är färdig rostat, rabarbersylten doftar kardemumma. Sen ser man hur den färskpressade äpple- och fläderblomsjuicen påminner om mustig äggvita, skvalpande motbjudande och trögt i glaset och dagen tar en ny vändning. Läser plötsligt bara kultursidorna i The Guardian, är lite lätt vemodig inför att gå ut i höstkylan och sätter på Manhattan för att avsluta årets möte med Woody Allen.

Läsning

En av de mest tragikomiska historier jag hört är den om världskocken Grant Achatz på Alinea. Han fick cancer, i tungan. Det är som om en...nej det är för tacksamt. Lysande artikel om Grant i The New Yorker som måste läsas, alla 9 sidor.

Bild från The New Yorker.

Böcker och resor

Böcker som har alla möjligheter att bilda en ny kokbokskanon släpps nu tätt. The Big Fat Duck Cookbook släpptes precis, likaså A Day at El Bulli och Alinea Book. I väntan på det svenska hoppet, Oaxens Julkokbok, så har jag beställt den nättare varianten, den mer Ryanairvänliga A Day at El Bulli. Den väger bara ett halvt kg medans Hestons epos lär väga hela 13 kg.

Lustigt nog så är det precis nyligen, i takt med lysande recensioner av både Jay Rayner och dubbel A Gill, som jag blivit riktigt sugen på att resa till Costa Brava och El Bulli. Innan har det inte lockat, att ta sitt kulinariska intresse till en dedikerad resa, men nu känns det som jag måste. Nu vill jag äntligen känna Dalís dhalior förvildas över min tunga. Om jag får det vill säga, jag har skickat 3 mail om möjlig reservation men tampas med 2 miljoner andra om 8 000 kuvert nästa säsong.

Jag har inte processat progressiv mat sedan Noma och nu överträffar lusten att förvånas behovet av att behagas. Är någon, vem som helst, på väg till London snart och är sugen på The Fat Duck så hör av dig (två månader i förväg så vi kan boka bord). Jag bjuder på taxin mellan tågstationen i Brey och restaurangen.

Att göra söndag

En blomkålssoppa, rikligt med parmesan, fruktig olivolja, vitlök och citron på slutet. En rostad skiva technokompakt surdegsbröd med en bit cheddar. Och svartpeppar åt helvete. Till det, sirener, vittrande rödbruna eklöv och Hanna och hennes systrar. Snart en kort promenad till Southbank och Londons Filmfestival, 6 kortfilmer om unga vuxna runt om i världen, kanske någon av dem om vuxna unga.

Saturday

Bor numera en 20 minuters promenad från Borough Market, har turisthelvetena till trots mod att ta mig dit vid stängning på lördagar. Ett par stånd börjar skänka bort sina varor till halva priset och jag är först där med myntskrammel. Idag köpte jag 1 kg fläskchipolatas, 5 hg portabellos, 10 ostron, 5 citroner, 12 cannabisdoftande tomater och ett halvt kilo blandade örter, däribland 2 knippen vattenkrasse. Allt till priset av 15 pund. Det är vansinne, i Sverige går inte ens råvarorna att hitta på ett samlat ställe och hade det så inte till det priset. Nåväl att det är stängning och halva priset men det får man anta att man skulle göra på torghandeln i Sverige också. En obligatorisk runda inne på Neals Yard Dairys för att testa en cheddar Mattias tipsat om, Montgomery cheddar. Mycket fin, och väldigt dyr, men väl värd det, nästan provolonsk i sin attack men utan den normala nästan obekväma rivigheten. Fick med mig en hård opastoriserd getost som jag inte minns namnet på men som gjorde sig ypperligt med surdegsbröd och fikonkompott.

Lower Marsh, London

Jag sitter i mörkrets hjärta, i södra London och mitt sommarlov har precis tagit slut. Jag har flyttat in i ett hus som vätter mot en gotisk kyrka och utanför viner ödesmättade sirener längs St George’s Road likt panikens ringsignaler. Jag har efter ett år inte sett ett uttryck i Londons anlete. Den bilden man får av andra metropoler är oftast klar och reflekterar något eget, som i mitt New York eller mitt utbytesår i Paris men London har ett antiuttryck. Jag har bott i nordvästra, i östra och nu i södra, och det är en slående gråhet som förenar, det är nattöppna off license- butiker, våldsamt girande bussar och turister i regnponchos, inte något kulturellt uttryck.

Ibland ser man någon som fortfarande förundras över vad de ser, som finner tysta observationer av stadslivet lika vackra som en själv och då påminns man om att man bor i något otroligt. London är en kylskåpskall, lysterlös stad som stänger dörren i ansiktet på oväntade gäster, en stad som aldrig minns dig och aldrig välkomnar dig tillbaka. När man joggar genom duggregn över Lambeth Bridge mot Westminster så möts man av ett hånande palmträd vars enda funktion är att påvisa exakt vart man inte är.

Fortsätter man joggandes igenom Victoria Tower Gardens så sitter apatiska skoluniformer och röker gräs mot Themsen. Man förstår att folket som växt upp bland det röda teglet skapar sig sina egna små platser. Det är en stad uppbyggd av tusentals små platser där folk känner sig hemma. London har en ockupantmentalitet, platsen jag är på är just nu min, samtidigt som det bidrar till en fientlig atmosfär så ger samma stad dig tusen och åter tusen platser att ha som dina egna. Ett snår i Queens Park, en pub i nerkanten av Shoreditch eller en ett fik i Soho.


Lower Marsh, en vindpiskad och regnruskad gata bakom Waterloo Station är just nu min. På den gatan förstår jag vad jag älskar med London, vad som är så vackert och varför teglet blommar för den som ser bortom. Det finns 4 bokhandlar, alla independent, en specialiserar sig på järnvägar och krig, en på klassisk musik och arkitektur, en på skitböcker och min favorit Crockatt & Powell Booksellers som enbart har bra litteratur. När jag kommer in där idag för att hämta ett beställt exemplar av John Healy’s självbiografi The Grass Arena är butiksägaren i en hätsk diskussion med en kund om Bookerprisets legitimitet, ”the shortlist is decided by a bunch of muppets!” Lite ovanför på gatan finns bögpuben Camel & Artichoke med toppburgare för 7 pund.

Det finns ett otal små frukostställen som hämtade från en Martin Parrutställning, Atlas Sandwichbar, Marie’s, Chunnel Bar etc. Englands motsvarighet till den så berömda amerikanska dinern är också dess diametrala motsats. Beans on toast för 60 pence slängs ut av gamla sjömansänkor till byggare, missförstådda och lytta. De har inte milkshakes. Det finns en ekologisk matbutik där jag köper min gröthavre, ett märkligt café med en skön fåtölj där en cappucino kostar 90 pence. Det finns en indisk lunchrestaurang med ekologiska råvaror och currys som mättar på ett renande sätt, tvärt motsatt mina normala upplevelser med liknande grytor.

Lower Marsh är overkligt och borde som så många liknande misärens oaser försvunnit för många år sedan. Men Starbucks bor inte här, folket som vandrar längs gatan är inte på väg någonstans. Det är deras, och kanske det riktiga Londons anlete som flinar mot de schizofrena skyskraporna och det vulgära pariserhjulet London Eye som tar turister högt upp nog för att se hur det gråbruna sträcker sig mot oändligheten. Någonstans i deras blickfång finns det, förutom jag, en liten bit av London som inte trängts undan, som inte kommer att delta i OS 2012 och som hellre äter jerk chicken än trekantsmackor på Pret a Manger.