Mrs. Brown, Malmö

Sist jag åt på Mrs. Brown åt jag väldigt bra revben. Jag drack en fin rom, som servitören mer eller mindre tvingade på mig men sällskapet fick den gången all uppmärksamhet, inget kunde förstöra kvällen. Jag var mycket missnöjd med servicen som hela tiden överträffade sig själv genom att snacka skit om vinerna vi precis beställt eller skämta på vår bekostnad.

Ikväll träffade jag erfarna krigare för ett återbesök. Halv åtta var vi alla där och vi var i klart olika skick. Två hade ätit tre rätters på Bloom till lunch, en hade förfestat och jag hade haft en sedvanligt olidlig dag på jobbet. Vi inledde med pilsner, samtal och historier från Spanien och världen. Emil hade sin första semesterdag, Mattias påstod sig ha semester och Markus verkade jobba ganska hårt på det mesta. Efter mer än en timme kom förrätten in, ett torrt kallt skånskt vildsvin. Tomatpuré och timjan och en bra tillagad jordärtskocka. Rätten hade kanske funkat, om köttet varit mört och varmt? Kallt som tallriken så krockade köttet helt med dess komponenter, tomatpuré och stuvad rotfrukt. Tankarna fördes till kalla rester efter en femtioårsfest med en seg tjälknöl och överbliven potatis.

Vi hinner med ett glas vin. Vi hinner med en runda av Emils shots, ett glas vin till, en missad beställning öl, frustration och hunger som övergår till en rastlös mättnad och oliver. När vi markerar märkbart, en timme senare, att vi hungrar ihjäl likt Egyptens slavar så får vi in en runda shots till. Fyllan är redan slående men det lilla glaset sprit med juice är nödvändigt för att dämpa frustration och hunger. Vi frågar om vi får avbeställa huvudrätten men får då beskedet att den håller på att läggas upp. Serveringspersonalen flyr våra blickar när Sunnantorpskalven väl kommer in och vi undrar hur den har blivit misshandlad. I en mörk gränd, i omklädningsrummet efter matchen eller bara ovanpå ugnen i köket. De hävdar att den blivit långkokt men var och hur? Tillbehören har reservlagets kockar tagit hand om; rödbetorna är till skillnad från de tidigare matupplevelserna under kvällen varma och brässen är utlovat krispig. Motfrågan måste ställas, skall bräss vara krispig likt en friterad nugget för att motiveras på tallriken? Skyn är execellent och jag vill beställa in mer av brödet vi fått tre omgångar av hittils under kvällen för att dränera tallriken men jag ville inte ge dom det. 500 kronor för en bra sky och gott bröd. Fuck.

Jag vet inte vad de håller på med på Davidhalls enda motiverade restaurang. Underbemanning i köket skyller de på, men ändra då menyn? Servicen är fantastisk och lyckas gång på gång rädda vårt humör. Oliver i stearinljusen, gubbsjuka och teens är bagateller under ett restaurangbesök som tar 3 timmar för 2 rätter.

Vidare till Atmosfär för att försöka höja den stjärnklara kvällen i tidig juli men den förföljs av gymnasie och sirener. Pontus möter upp och genast kommer ett vitt in som äntligen skänker mig ro. Bara stillhet. Blåljus och diskussioner om fysiska attribut försvinner ner i gatbrunnen och jag lämnas åt natten och vinet. Innan jag hinner bekanta mig färdigt med det nätta vinet så basuneras det ut att ett vin är på upphällning och korten samlas in. Ett Leroy Pommard från 1999, Les trois Follots. Vilket jävla vin. Det fistade mig i munnen och likt få viner fick de mig att glömma omvärlden, stanna till, kontemplera för att finna en oro. Det ömma mörkret bara i namnet på druvan, Pinot Noir. Att bli slagen med kärlek, omvårdad med kraft och sluten i våld. Någonstans där stannade mitt sinne, i de uttorkade resterna av vinet i glaset på ett nyoljat teakbord.