onsdag, maj 02, 2007

Bonne Guerre i Nice

Efter en av mitt livs värsta dagar kom jag äntligen till Nice. Flög från Orly som i stort sett enbart trafikeras av Air France med destinationer i norra afrika samt inrikes. Tänkte att det skulle bli skönt att slippa resa med Ryan Air men glömde för en stund att Air France innebär att man flyger från Frankrike. För de som inte förstår den underliggande innebörden i det kan den även beskrivas med ordet "grève" eller "strejk" på svenska. Den här gången var det personalen i flygledartornet som opponerat sig mot att de eventuellt skulle behöva byta arbetsplats år 2011. Efter timmar i olika köer med en sprängande huvudvärk och helt undermålig information på franska ur sprakande högtalare kom jag alltså åtmistone fram till slut. Till Nice flygplats det vill säga. Väl där erfor jag en och en halv timme spännande väntan på bussen som gick mellan flygplats och centrala Nice, en buss som enligt tidtabellen gick var tjugonde minut. Sedan bjöds jag på en delikat resa genom Nice som för dagen bestod av feta brittiska turister och trafikarbeten. Jag har förstått det som om Frankrike har ett landsomfattande projekt som innebär att alla stora städer som saknar métro istället ska ha en tramway (spårvagn) genom staden. Dessvärre resulterar det för tillfället i att exempelvis Nice påminner mer om ett centralt Aten i juli månad under en svår panikångestattack snarare än en pittoresk kuststad.

Naturen i och runt Nice är slående vacker, någonting närmare en obejktiv sanning än så har jag svårt att finna. Landskapet är kraftigt ondulerat och böljar längsmed och mot det glimmrande azurblåa medelhavet. Här växer citroner och apelsiner, vindruvor och kaprifol. Här ligger man på stranden från och med slutet av mars, här är de is och tångprydda faten breddade med feta härliga ostron och andra ljuva läckerheter från det närliggande havet. Här möts sydfransk och norditaliensk kokkonst i ett paradisiskt utbud av råvaror från hav och land. Nice är beviset på att bibeln inte åsyftar slätterna utanför Uppsala som jordens bördigaste vilket den lustige Rudbeck än gång trodde och hoppades innerligt på.

Men likt en fjortonåring förvånat spyr efter en hel flaska bayleys - det var ju så sött och gott - finner man också obehagliga uppstötningar bakom de lismande fasaderna i den gamla staden, vackert karmosinröd i italiensk arkitektur. I Nice fick Le Pen över 30% av rösterna i första valet 2002. Här bor "Giggi" Von Knorring, ordförande i sydfranska svenskkommitén såväl som hundratals fattiga familjer härrörande från andra sidan vattnet vid den nordafrikanske kustremsan. Motsättningarna var obehagligt påtagliga. Från den trygga vardagen i Paris kastades jag in i en miljö där jag ansågs vara en trolig Le Pen-anhängare och tillika rasist bara för att jag är vit. Där jag möttes av avsmak och hotfulla blickar på staden om kvällarna då jag antogs förrakta de som tittade på mig för att de var av annan etnicitet än jag - jag klandrar dem inte - och där jag såg andra titta på dessa personer som om de vore luft eller kanske smuts de önskade försvinna ur deras åsyn. Nice är Frankrikes svar på Landskrona och på många sätt en lika stor, om inte större skam för Franrike än vad Nazisters och Sverigedemokraters frammarch i vissa delar av södra sverige är för mitt hemland.

Jag resterade hos min yngre bror som frikostigt lät mig bo och frodas i hans studio vid promenade des anglais. Rummet var högt i tak men kanske litet väl spartanskt inrett. Kylskåpet, innehållande två ägg och en flaska ketchup, var innehållsmässigt så spartanskt att det närmade sig de mest extra formerna av självförsakande buddism. Vi åt mest ute men omväxlade en kväll med en couscous och ratatouille ackompanjerat av ett dyrt men ljuvligt lokalt vin, ett Villars-Sur-Var från 2004. Ett A.O.C -märkt Côtes de Provence, det enda i närområdet, från Clos Saint-Joseph. Likt de andra viner jag passade på att dricka från Provencetrakten påminde det mycket om ett Chianti i sin karaktär vilket kanske inte är så konsigt. Färgen var oxblodsröd och klar. Kändes nordlig på något vis och nästan så långt ifrån ett tegelrött tungt Rioja man kan komma utan att dricka Beajoulais. Vinet luktade blomsteräng, blåklocka, "blomkransen som höljer en vacker kvinnas huvud, en sommarkväll, midsommarafton!" enligt spillevinkern och tillika lillebrodern André. Smaken var rund och lätt med mer blomster än frukt och syra. Ett oerhört trevligt vin med en len men ändå kryddig eftersmak av örter som timjan. Särskilt roligt att veta att det var tillverkat i bergen närmast Nice, bara drygt fyra mil bort.

Andra höjdpunkter var en fisk och skaldjursrestaurang med ett friskt vitt vin och de godaste ostronen jag ätit i mitt livis. Åt även en himmelskt god Tartare Nicois med små ostgratinerade bitar rösti gjord på tunnt strimlad potatis och zuchini men vaknade upp natten efter med ett kraftigt illamående vilket jag tror berodde på det någon hygienisk brist i hanteringen av de råa köttet. Lika mycket smolk i bägaren som att min telefon blev snodd sekunderna efter att jag tappat den på marken längsmed strandpromenaden. Nice är i första hand en turiststad och här väntar inga kulinariska upplevelser men om man har tur lyckas man undvika de värsta turistfällorna och då kan man få åtnjuta lokala råvaror som emulerats istället för misshandlats av kocken. Det var lättare sagt än gjort i en stad som framstod som ett enda stort Drottninggatan.

Post Scriptum:

Jag har väntat med att publicera texten för att även kunna få med några bilder jag tog i Nice. Men då jag igår bestals på min kamera av militanta anarkister under ett första maj-tåg är detta inte längre möjligt. Förutom att min kamera numera tillhör någon annan och det faktum att samtliga bilder jag tagit i Frankrike de senaste tre månaderna är förvunna misshandlades också min vän Robin helt utan anledning. Tips för demonstrationståg i Paris: Vifta aldrig med en kamera när anarko-syndikatet CNT är i närheten.

Etiketter:

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

<< Home