Klostergatans Vin och Delikatess

En hektisk helg, som började tidigt. I onsdags hördes en vän av via sms som undrade om vin eller bio under torsdagen, vännen ser jag ganska sällan så det börjar kännas som en liten reunion varje gång vi ses. Vi har mycket trevligt när vi träffas och vi tar alltid avsked med ett litet förvånat: "Det här var mycket trevligt, det måste vi göra oftare."

Då jag trots allt oftare lyssnar på folks åldersnojor än talar om mina så är det trevlig när man inser att man är vuxen och man har trevligt på ett civiliserat vis som avslutas klockan 9 med skilda vägar.

Vi möttes upp på ett relativt nyöppnat ställe i Lund; Klostergatans Vin och Delikatess för ett glas vin. Grand Hotell i Lund har en fantastisk vinkällare och även ett vinotek så det är ganska djärvt att öppna en konkurrent i en så liten stad bara 3 kvarter därifrån. Jag pratade med sommeliern om detta och han höll med om detta men trodde att man lyckats hitta sin nisch och sitt klientel med restaurangens prisnivå och sin atmosfär. Det är ett mycket mysigt ställe, trevlig lokal och jag blev positivt överraskad av deras meny som var präglad av sina råvaror och som trodde på sitt kött. Saknade vegetariska alternativ men jag litar på att de säkert serverar något gott när man besöker dem för något annat än vin.

Testade sommeliern lite genom att kolla vad han rekommenderade för tyngre viner och fick direkt ett Porcupine Ridge Syrah föreslagit. Jag har druckit vinet innan men då inte med ett rättvist intresse så jag bad honom om ett glas. Ett tungt och mörkt vin. De första dofterna som slog mig var hasch och rosmarin. De förenades snart i en varm ton som framhävde frukten i vinet. Tog en munfull av vinet och sköljde runt som om något fastnat i mina visdomständer, nästan lite väl häftigt men jag dämpade mig fort. Vinet börjar inte kriga förrens man svalt och andats häftigt. Eftersmaken är ljuvlig, sötlakrits, blåbärssaft och Nellys "Grillz". Ett flin som om mina tänder var diamantprydda spred sig över mitt ansikte.

Bad sommeliern (som blev trevligare och trevligare) om ett vin som inte surfade på Porcupinets vågor, och han hällde upp ett glas Masi Campofiorin Ripasso åt mig. Ett gott, lättdrucket och lite kaxigt vin. Det hade mer karaktär än vad man först ville ge det, ett mer komplext vin än syrahvinet. Vinfloskler som karaktär och komplexitet vill jag akta mig för men det är passande ord, jag försöker beskriva en rundhet i vinet, doften fortsätter att utvecklas hela vägen ner till svalget. Det är lika gott att andas ut vinet som att dricka det. Vinet känns inte alls lika trotsigt som det förra och hade en mjukare och lenare bärighet som gjorde det aningen intressantare. Smaken växte i takt med min vardagsfylla men vinet lyckades inte sätta igång några fantasier.