Cirkusdirektör

När jag var liten var min stora dröm först att bli cirkusdirektör och senare kock. Min mamma lärde under ett par utställningar i USA under första hälften av nittiotalet att lära känna en svensk stjärnkock. Han var klassiskt skolad och drev en svensk restaurang i Los Angeles. Han gjorde ett stort intryck på mig som tidig tonåring, han hälsade på min familj när han var i Sverige, och vi hälsade på honom när vi var i USA. Jag kommer ihåg hans besök och de lustiga sakerna som gjordes. Innovativ som han var med sig soltorkade tomater som han gjort själv (det här var 1995) och slungade roman och ekbladssalladen i ett bomullsörngott i torktumlaren.

Familjevännen lärde mig att göra en sjukt god salladsdressing med bland annat vitlök, soja och farinsocker i. När jag ville skriva ner receptet tio år gammal sa han att det fick jag prova mig fram till. Idag har jag kvar receptet i huvudet tillsammans med en uppfattning att recept bara är för folk utan kreativitet eller självförtroende i köket. Jag sa lite drygt till en kompis "att använda recept när man lagar mat är som att måla av en tavla." Det är grymt överdrivet, jag använder recept när jag gör saker som jag verkligen vill skall efterlikna ett original, till exempel när jag bakar bröd eller en sufflé (?). Men att våga höfta, att hela tiden smaka av och att verkligen alltid hitta det där lilla som saknas, det är ju det som är det roliga med att laga mat.

Jag gick en förberedande sommarkurs på Hotell- och Restaurangprogrammet på min skola i årskurs åtta och hade siktet helt inställt på att bli kock. När jag sen i nian skulle söka in på ett gymnasieprogram fegade jag ur då jag hade det väldigt lätt i skolan och fått veta att då skall man inte gå yrkesförberedande program. Jag är idag väldigt glad att jag inte sökte programmet då jag är bättre på att laga mat än flera jag träffat som faktiskt gått det och samtidigt fick en bra världsbild på samhällsprogrammet.

I juli fick jag besked att jag blivit antagen till Grythyttans kulinariska kockutbildning. Det var inga svårigheter att komma in, jag kom in på akademiska poäng (de har faktiskt någon nytta) men den här gången kände jag mig ännu mer säker på att jag verkligen inte vill bli kock. Jag har träffat på ett par människor som vittnar om att det är ett av de slitigaste jobben man kan ge sig in på. Min mammas kompis över atlanten slutade efter ett par år att höra av sig, antagligen på grund av allt för stora alkoholproblem, en verklighet som delas av många i restaurangbranschen. Enligt min kompis Markus som jobbat som kock är jargongen i ett kök inte ifrån denna tid, en mer homofobisk och infantil miljö går tydligen inte att vistas i.

När jag tittar in bland bladen skymtar jag en reklambyrå som inriktar sig på mat- och spritindustrin.

Edit: Min mor påpekade i kommentarerna att det var 1985 han tog med soltorkade tomater och att det är i ett linneörngott som man CENTRIFUGERAR, inte torktumlar salladen.

Ny diskussion om vin

När vi drog igång Bonne Guerre hade jag aldrig reflekterat över mat- och vinjournalistik, bloggens syfte var främst att få skriva av sig, att hävda sina pretentioner och att få ytterligare en god anledning till att dricka mer vin. Men det tog inte lång tid innan ambitionerna med texterna var ett syfte i sig, att få ta asfaltera sina tankegångar, att anstränga sig lite hårdare.

Innan Bonne Guerre brukade jag vara ganska fåordig vid insupandet av röda viner och nu kan jag inte sluta lukta på ett vin kanske för att jag gjort vinupplevelsen mer till en verbal och kommunikativ upplevelse men framförallt för att jag gjort det till en aktivitet. Jag älskar att hitta en gemensam doft, att sitta och filosofera och tillsammans hitta fram till mandelmassa istället för pinjenöt etc. Jag dricker vin mer andaktsfullt, jag har slutat att se på vin som ett berusningsmedel och betraktar det nu som kultur.


Jag tycker att vinets mening är andakten, tillfället du dricker det, vad du än gör så blir vinet handlingen, samtalsämnet och den gemensamma upplevelsen. Vinet går att jämföra med att titta på film eller att spela maxiyatzi. En social, kulturell aktivitet. Därför är vinjournalistiken för mig njutbar läsning, jag tycker inte att en smakupplevelse är totalt subjektiv, alla har olika referenser. Om en person tycker att vinet smakar för mycket blåbär så kan jag bli attraherad av det därför att jag finner viner som påminner om blåbärssaft vara mycket intressanta.

Den vinkritikern jag litar mest på är min far som brukar kunna sammanfatta en vinprovning med att han hittade "ett jävligt gott vin, det var määäktigt". Det köper jag direkt därför att jag känner hans referensramar.

Kronstam på DN litar jag på därför att han skriver extremt "objektivt" och då kan jag själv leta bland hans recensioner efter mina fynd.

Jag kan även roas av Stockholm Crus recensioner men köper aldrig ett vin efter deras råd. Det är intressant och nyskapande men knappast originellt med fylleperspektivet men jag dricker inte vin för att bli full.

Gammal diskussion om vin

Far hånlog åt mig och påminde om det tillfälle i min uppväxt då jag fått smaka på ett rött vin till maten och kommenterat det med en oxymoron, "en skarp, fadd smak". Vi befann oss på ett skotskt jazzhak i London, nästan exakt vid den punkt där Belgravia, Kensington och Chelsea möts.



Vinet vi drack var en Pierre Christian 2003 Prevue Coteaux du Languedoc och doften var ett lovande löfte om hallonsmak som snart övergick till en liten smygande not av etanol. Sedan kom det ofiltrerade; den skitiga jordiga kroppen. Vilsen, på jakt efter mina sommarhallon stoppades jag av en mur som smakade fuktig mull, en obstruerande jordkällare där de röda friska bären gömmer sig. Och sen rikoschetten tillbaka mot den plats där allt började, där bären utlovades. Rörelsen avstannar vid jordgubbar som mist sin påtagliga sötma och gränsar till övermognad. Trängs med enbär utan att vara strävt och jag saknar spänsten mot mitt skotska kött. Far håller inte med, känner inte det olycksbådande. "Som när regnet stiger efter en varm och dammig sensommardag". Väl, jag måste fastnat kvar i det obehagliga augustiregnet, det oförlösta, enträget kvava.

Tillbaka till det hånfulla leendet. Sprunget ur en diskussion om vad vinjournalistik är och får vara, tillbaka till rymden i riojan, etc.

- Vin är vin, och de som vet att uppskatta ett gott vin behöver heller inte ornamentera dess egenskaper. Svårigheten ligger i att hitta det fundamentala, vad som gör vinet gott, att utkristallisera dessa grundnoter.

- Förvisso, men vin är i hög grad också en odiskuterbar subjektiv upplevelse, där ingen i gagnas av total konventionalitet. En luttrad vindrickares omdöme är inte sällan meningslöst för mig. Du kan säga att vinet dofter läder och pomerans, och det ger mig ledtrådar om din doftupplevelse, men inget mer. Låt vinet vara mer för mig. Låt en pepprig flaska chiraz vara som att få tio liter blod utsprutat över ansiktet om det känns så för mig.

- Men du frångår vinet.

- Både ja och nej. Vad är vin? Det är vätska i en flaska. När blir vinet mer? När objektet möter subjekt! I det mötet avskaffar jag också vinkritikens gömda konventioner.

- Du är effektsökande.

- Ja, och så gillar jag att bli full.

- Dämpa dig. Dessutom kan du aldrig bidra med något som smakmässig referens. Det fordrar ett användande av relaterbara smak och doftämnen.

- Se det som ett slags progress. Min passion för livet, mitt bejakande av allt, däribland vin, vilket jag skattar mycket högt, medger inte att jag uttrycker mig och verkar inom etablerade sfärer. I mina upplevelser är det framåtskridande ofta självändamål. Vin är på liv och död, ändå inte mer än livet som sådant.

- din mat har svalnat.

Steken var lika medioker när den var ljummen. Vinet höjde sig aldrig. Men inga hårda känslor när magnolian blommar utanför!

It's the return...

Jag har flyttat till Malmö, Gottfried flyttar snart till Paris. Bloggen är på väg att bli riktig internationell. Jag står inför min första höst på ett tag som inte innebär några förändringar, för första gången på 17 år är det inte ett sommarlov som tar slut nu, bara sommaren.

Sommaren som gick var nog min bästa, jag hörde inte mig själv klaga en enda gång, jag hade inte en enda snefylla, jag hade knappt en fylla. Ett varmt Malmö bjöd mig till många fester och många vackra mornar. Har ätit gott men inte ansträngt mig lika mycket som annars. De färska örterna, som man kan köpa kilovis av på Möllevångstorget, och tiden har tillåtit mig att ta det lugnt. Ett par lyckade middagsbjudningar, en inflyttningsfest, en studentskiva, ett par dagar på Österlen och många dagar på jobbet.

Sentimentalt att summera en sommar. Speciellt när man är mitt i den, jag har inte sagt hej då än men alla planerar sin höst och pratar om hur roligt juni var så jag antar att jag måste. Kulinariskt sett så har jag inte druckit ett enda glas rosévin, jag har gjort salladsdressingar på morotsmarmelad, jag har druckit frozen Margaritas, ätit vinkokta bigarråer, grillat tonfisk och lärt mig göra persiska vinbladsdolmar.


I höst kommer Bonne Guerre Fridays köra varannan vecka och rapporteringar kommer att dyka upp.

Bonne Guerre kommer att ha en Pariskorrespondent och jag planerar en resa till Tokyo. Det känns overkligt i tider då Malmö luktar langos, lager och latrin.

Bonne Guerre mes amis...