Plockepinn, Malmö

1998 öppnade Melker Andersson Restaurangen i Stockholm. Crossover/ fusionköket peakade och konceptet med tapas med andra influenser än Spanien var fortfarande fräscht. Jag var där samma år och jag kommer ihåg att vi åt och fascinerades av enkelheten, du fick in menyn och varsinn blyertspenna. Man kryssade för mellan fem och åtta rätter på pappret som man sedan lämnade in förväntansfullt likt en tipspromenad för att se om man gjort rätt val. Jag var 13 år och jag kommer ihåg de små anrättningarna som små handgranater utan sprint som exploderade i munnen. Nu anar jag, nio år senare att Restaurangen tappat inspirationen men att konceptet fortfarande lockar och därför motiveras.

Jag undrar om Plockepinn hade någon inspiration när de startade. Koncept 90- tal är nytt i Malmö, men är Getostfyllda grillade paprikor, Prosciutto med melon, Sparris med parmesan eller pommes med dip det? Det kan motiveras som tidlösa klassiker men då måste det göras bra. Inte med omogen melon och ljumma pommes med en mayonnaise som de påstår skall smaka tryffel. Samma dip kommer in med en annan färg, nu ska det smaka grillad paprika, till polentasticks som bränner sönder mitt tandkött. För att kyla får jag en välbalanserad Vitello Tonnato, kalv med tonfisksås, som är betydligt intressantare.

Det är när man kommer uppåt i prisskalan som det paradoxalt nog börjar kännas prisvärt. När det går från Allt Om Mat: s Nyårsplockspecial till små krig som man vill kämpa två gånger. En dumpling med kött och grönsaker är bra kontrasterad och både jag och min bordsherre Albin utbyter för första gången nöjda blickar. Jag får Harissamarinerade lammracks som vilar på gurkyoghurt och den behövs efter den brutala hettan. Nu kan jag nicka mot köket på riktigt. "Nu vågar de..." tänker jag, mina finsmakande läppar bränner och jag låter ölen stiga mig lite åt huvudet. Snabbt svalkas jag, kalldusch, Albins oxfilé simmar well-well-done i ljummen bearnaissås och en tomat blottas under för att komplettera tallriksmodellen.

Personalen var osynkad som mellanstadiets notoriska dansuppvisningar. Vi tillfrågas sex gånger på mindre än 15 minuter av två olika ur den lika stora serveringsstyrkan om vi vill beställa. Det blir nästan pinsamt och den sista gången väcks de ur dvala av irritationen i mina ögon. Efter måltiden ber vi om att få beställa dessert om tio minuter men de dyker aldrig upp igen, synd eftersom det är de jag hört bäst om. Efter en halvtimme får jag kontakt med den förvirrade själen som då har ansvar för alla bord och får betala. Hade de haft intressantare viner så hade man kunnat gå dit och beställt in ett par rätter som hors d'oeuvres och i så fall hade jag nog kunnat återvända, men nu sneglar jag mer åt Ridderheimsdisken på Hemköp.

Revisited

Live

Fyllan på Gula Änkan förvånar mig alltid. Den slår tidigt. Tidigare gånger har jag spårat ur helt. Jag har blivit gråtmild och på grund av det aggressiv. Nu blir jag nostalgisk, lyssnar på en nyfunnen skiva av Gangstarr (deras sista) och minns folköl på Markus balkong i högstadiet. Fruktigheten från glaset finner sin harmoni med dofterna av kastanjeträdet på gården utanför.

Hittade färska torskfiléer på Malmborgs. Stekte dem hastigt med gröna vindruvor och finhackad röd chili i varm panna. Gjorde en fruktsallad till på nätmelon, rödlök och mina första svenska jordgubbar med en dressing på limecest, citronmeliss, vitvinsvinäger och olivolja. Färskpotatis. Som hämtat ur någon grillbilaga från Aftonbladet en julitisdag men likväl god skit, komponerat efter den tidigare nämnda drycken och det funkade mer än väl.

Imorgon skall jag utforska mellanpriskrogarna i Malmö igen. Tempo har ett reservlag i köket den här veckan så det blir ovisst in i det sista.

Another day

Imorgon bitti lämnar min käresta mig för två veckor i Kalifornien, efter mina 8 dagar i Rom känns det. Det värker lite och jag har ingen aptit, rödbetor på Tempo lämnade mig likgiltig igår. En flaska Veuve Clicquot Vintage Rosé Brut 1999 ikväll får mig kanske att tänka på när hon kommer hem igen istället för avskedet.

Har svårt att skriva om Italien än. En brutal misshandel av ett par barn i söndags svärtar minnet. Ambivalensen spetsades med händelsen, samtidigt som man håller krampaktigt i sin plånbok varje steg man tar på de smutsiga gatorna i staden så är ingen värd en påhejad skallning. På en marknad i utkanten av Rom blandades alla Roms lägsta kaster med turister och fejkläder. Vi hade ångestladdat ätit porchetta i vitt bröd från ett gatustånd och vi diskuterade vem som skulle bli magsjukast. Jag som skulle resa hem samma kväll var likblek över min brist av rutin. Jag skulle aldrig äta på en marknad i Sverige, MEN i Rom, då skulle jag ha det mest suspekta köttet som gick att finna.

Plötsligt hejar en folkmassa på vuxna män som slår och trycker ner två påkomna ficktjuvar. Pojkarna var runt tio år gamla och ingen kunde hävda att de valt sitt livsöde med många andra val. Publik uppstår som hejar på gripandet och fegt tar en stor burdus man ett steg framåt och skallar den redan arresterade pojken till marken. Zidanes skalle var en puss i jämförelse.

Rom var en ambivalent upplevelse överhuvudtaget, det var länge sen jag upplevde så många motsättningar och så mycket smuts. Ett Disneyland med amerikaner överallt och Pizza e Pasta för 15 € i varje gathörn. Den 40- gradiga värmen försörjde min trötthet och det blev stunderna av skugga och stillhet som blev de bästa. Mer om de kommer.

Lite till...

Italien var mycket. Visciano var fantastiskt, Rom har jag inte bestämt mig för än. Ska dra ut lite på min semester. Håll till godo.

La Pergola, Rom

La Pergola räknas till en av världens finaste restauranger och är hotellrestaurangen på Cavalieri Hilton i Rom. Det är också en av världens dyraste men det är det värt, 50 000 kronor kan en måltid kosta. De har det senaste inom italiensk kokkonst. När du trodde att din mat var färdig, då kommer det en liten flink italienare och river en ost på som de kallar parmesan. Ostens lukt påminner starkt om fot och den ser torr ut.

På La Pergola har de alltid kokande vatten när de kokar pasta, runt 100 grader anser de vara den perfekta temperaturen. År av erfarenhet har krävts för att kunna koka pasta "al dente" som kocken kallar det, mjukt med tuggmotstånd kallar jag det. Deras uthärdiga experimenterande med pastavattnet har belönats med 3 så kallade stjärnor av Guide Michelin. Kocken berättar vidare hur de alltid använder färska tomater till sin Caprese då burktomater inte riktigt har samma konsistens. Hur de jobbar mycket med att utveckla klassiker som sallad genom att blanda olika sorter i samma tallrik, "insalata mista". Såna galna utspel har kocken Heinz Beck lärt sig när han semestrat i Spanien. Det blir ett så kallat "fusion kök".

Parmesan är inte den enda osten de använder. De använder en annan speciell typ av ost också, Mossarella som är gjord på valmjölk och som vi spår snart kommer nå norra Europa. Utsikten över Rom från deras terrass är fantastiskt, bara tanken på att många byggnader som Colloseum och St Peters kyrkan byggdes för flera hundra tusen år sedan är svindlande.

Chefskocken Heinz Beck i sin soffa.

Såskocken Giovanni svettas, han skriker åt kockarna att ta semester när de är döda och de utbrister "Mama Mia" vilket betyder "tyst". La Pergola blev världsberömt genom Disneyfilmen Lady & Lufsen där de äter deras berömda köttbullar. Sen dess har det varit fullbokat och alla vill höra den berömda låten "Bella notte" spelas, men nu, i modernare tider så har de den på CD. Pizzan är heller inte att leka med, även fast den inte håller svenska mått.

Vinlistan är kanske det som imponerar mest för den tränade gourmeten. De har både vita och röda viner och de är noga utvalda. Men en sak har de gemensamt och de talar vinsnackaren mycket om, alla smakar druva. Den distinkta tonen av druvor finns i alla deras viner och jag frågar om de aldrig tröttnar på det men det gör de inte.

Jag ger två fler stjärnor än Michelin, 5 av 5 möjliga. Grattis, La Pergola.

Imorgon börjar min semester, 8 dagar i Italien med familjen D'Elia. Först Neapel och sen vidare till Rom. Kanske La Pergola, men i så fall för att kolla om det är soffan som är stor eller Heinz Beck som är liten. Trattorias och landsbygd, jag kommer att äta något så fruktansvärt mycket och god mat. Laddar upp med ett Valpolicella Classico, chark och en pecorino som Per Oscarsson skulle kalla "en jävla ost". Detta var också det hundrade inlägget på Bonne Guerre, congratulazioni.

Bloom, Malmö

Efter Bloom förra torsdagen samtalade vi om skrivandet av texter. Skillnaden på att skriva 500 tecken om en restaurang i en tidning och att på sin blogg mala på i 5 000 tecken. Jag läser igenom mycket av det jag skriver och hittar sällan något jag klarar av att ta bort. Och de gånger jag har skrivit texter, uppsatser och artiklar med krav på tecken så har det jobbiga inte varit att skriva texten utan att korta ner den. Att få ner sina 10 000 tecken till 2 000, reduceringen. När man sen sitter med buljongen, så finner man intet överflödigt och en självklar struktur. Ibland när man läser texter, framförallt i tidningar så kan man se processen lysa genom i överarbetade meningar, det är osmidiga övergångar och krystad kommatering, författaren har tagit bort adjektiven istället för onödiga utsvävningar och det smärtar. Men oftast så läser man saker utan en tanke på att orden skulle passa inom någon som helst ram eller kolumn.

Efter runt 10 rätter på Bloom lämnas jag med samma känsla. En genomarbetad reduktion, på tallriken syns resultatet av långa processer. Ibland är det nästan det som inte finns på tallriken som smakar mest. Ebbe Vollmer i köket har guts, att våga utveckla något från enkelt till enklare. Skala av och se hur mycket man kan göra av en ingrediens.

På Blooms tallrikar skådas inte något slagfält, det är inte 19 ingredienser som kämpar om uppmärksamhet och som, om man har tur lyckas attackera i led. Mellan mitt förra besök och så nu har det blivit simplare och än mer raffinerat. När vi satt oss ner vid ett litet runt bord i de nya lokalerna i Pildammsparken serverades vi ett glas sherry och lövtunna bitar Pata Negra, skinka som inte krävde tänder för att ätas, den smälte av värmen i munnen. Det stora grisbakstycket sitter på ett rostfritt ställ vid ingången till matsalen. Från foten upp till skinkan och det befäster intrycket om att den exklusiva råvaran står i centrum på Bloom.

Som en lite amuse får vi gröna spritärter brässerade i just fettet av den ständigt närvarande skinkan från Joselito. Vidare till en mild anrättning på krabba med rosévinsgelé och skum. Sen kom en väldigt bra; grisrygg med vongole och smörslungad spenat. Den lätta smörsmaken och mineralerna i spenaten gjorde kombinationen självklar. Naturlig sälta från musslorna och saftigt kött, skog och hav möts i tonerna. Piggvar följde och den bar upp äpple och vilade på salicorn, en vacker havsalg som gav sälta och äpplet skänkte en fräshör till smörskyn. Sen kom crescendot, en sallad med sommartryffel, foie gras och mizunablad. Kombinationen foie gras/ tryffel är en riktig schtekarklassiker som känns aningen nyrik i sin komposition av dyra råvaror och den behövs nog för att mätta alla på en avsmakningsmeny. Likförbannat är det dock väldigt gott och med en liten reduktion på tryffel till och ett Riesling så blev det en av höjdpunkterna. De lena konsistenserna med krämigheten från anklevern bruten av krispig sallad var juni.

Sen kom kaninen med sin njure, en sagolik olivoljereduktion omgav den lilla biten kött och ett par varma salladsblad ackompanjerade, glaset Chinon till gjorde halva rätten. Det problematiska när man gör så enkel mat är när det ibland kan bli kontrastlöst. När det i slutändan var perfekt men inte intressant. I fine dining så måste man ständigt vara intressant, betalar man 1700 kronor per skalle så vill man bli lite chockad för chockandets skull; ”a dinner and a show…” Man behöver inte chocka genom att föra ner molntussar i kolsyreis för att sedan flambera det, man kan chocka med enkelhet också. Den lilla biten njure tillförde inget med sin milda nötiga smak och något mer behövdes för att göra det minnesvärt. Nästa rätt lyckades dock med detta; Konfiterad Oxsvans med morot och benmärg. Märgen var dold av en pepparrotskulle och dess konsistens var himmelsk. Texturen var som smör men en lenhet som jag inte tidigare känt mellan min tunga och gom. Oxsvansen hade inte bara koka tills köttet lossnade, det hade fått ligga och koka i sitt eget spad och fått all tid den behövde för skapa något fantastiskt. Kvällens bästa.

Avslutningen, nertrappningen på en otrolig middag bestod av ost och två desserter. Den första desserten kändes väldigt anonym, en liten variation på persika och den behövde något mer, någon antagoni i sin uppbyggnad för att berättigas. Den sista rätten, engelsk summerpudding med varma bär må vara vågad i sitt sammanhang och det smakade gott men i slutändan var det bara summerpudding. Anglofilerna runt bordet uppskattade den mycket mer än mig. Praliner till kaffet var otroliga och det var förvånande efter 10 rätter att det fortfarande fanns hunger efter mörk choklad, marshmallows och fransk nougat.

Hovmästaren Iggy beskriver lidelsefullt varje anrättning och betonar entusiastiskt det enkla och det självklara. Hans mission, hans bedyranden om att råvaran och vikten av att inte göra något man inte klarar av. Lev efter dina gränser men pusha dem hela tiden. Han betecknar allas livsöden; sitt eget, de i kökets och de på tallriken med samma entusiasm.

Det ligger rätt i tiden, Bloom är inte originella i sitt lilla krig mot de extrema former av gastrokemi som blint prisats de senaste åren men de kan mycket möjligt vara bäst på det. Så raffinerad mat, Ebbe gör liknelser till metaforer. Det är pur kokkonst men stämmer den med ambitionerna? Det är tydligt att de siktar mot stjärnor men går det att ta det så långt som till smörskyer utan att ifrågasättas? Det är en ständig balansakt och det är den som gör Bloom intressant och det rättfärdigar dess anspråk. Balansen i maten de serverar, att göra så för menyskådaren enkel mat och samtidigt ta bra betalt för den. Lindansen Iggy ger sig ut på var kväll när han berättar om sin engelska uppväxt och filosofi är ibland farligt närgången. Men han läser av gästen, följer lyssnarens intresse och låter aldrig maten kallna. Det behagligt mätta intrycket man lämnas med är ett matfilosofiskt uppvaknande. Bloom problematiserar, skalar av och tolkar kompromisslöst fransk, spansk och svensk matkultur.

1 000 ord senare och jag kan okritiskt inte redigera min text för att kanske lyckas behålla hälften av er läsare. Jag vill dubbla textens omfång och beskriva omgivningarna, Jonas Lindvalls inredning, Rasignac och sällskapet jag åt med men på Bloom är maten viktigast.

Meat Media

Det är helt otroligt vad köttet dominerar matmedia. Styckdetaljer beskrivs sirligt och orerande om hur man kokar alla delar av ett spädlamm så länge som möjligt mättar sommarnatten. Är det mannens sätt att få lite kött på benen efter flera år av levande feminism eller är det en efterlängtad motreaktion mot snabbmat och ett hektiskt samhälle? Kanske ointressant att ställa sig frågan och konstatera att allt som får folk mer medvetna om råvaror är multo bene. Flaggor av kött viftas för slakterier och jag spår att Kolmårdens Djurpark kommer att fyllas av fönstershoppare i sommar som intresserar sig mer för Eketorpssvinen än surikaterna som regerat sen Lejonkungen. Fruktstunder på kommunala dagis blir snart köttstunder.

Sista veckan, sista andetaget innan semester. Få ord jag skriver den närmsta veckan kommer att hamna på bloggen. Läs nya Gourmet eller Galore Taste & Travel så länge, kött får mycket utrymme i en artikel om St John's i London och den spikar trenden. Tidningen varierar oundvikligt smala reportage om biodynamiska vinproducenter i Frankrike med krönikor om tokfyllor på vodka. Att diversifiera spritkulur är väldigt nödvändigt och det lyckas den med, att skapa det band som binder ihop krigsfyllan med spritproducenten bakom den. Det första numret finns på restauranger och hotell runt om i landet, gratis och glossy, get it.

Blommat

Jag skrev lite rödkindat och högtravande för ett par veckor sedan om att knoppar inte brustit denna våren utan att mitt liv stått i full blom. Osökt minns jag de slitna metaforerna nu men de är än mer aktuella idag. Jag har knappt hunnit med maj och en vecka in i juni har jag fortarande inte upplevt en sekund som lugnare. Men ikväll, kanske kommer grönskan bli som intensivast. Ska besöka Bloom för en avsmakningsmeny med tillhörande viner och kanske mer. Det senaste besöket var fantastiskt så förväntningarna är, ja...höga. Allt jag läst om nyöppningen har gått åt rätt håll, det verkar jobba maniskt för att bli bättre. Rykten säger dock att det var kaos i omgivningarna så sent som igår kväll och att det knappt gick att identifiera som restaurang. Ska bli spännande att se om ett lugn infunnit sig lagom till halv åtta ikväll. Fy fan vad det blir fint.

Lunch på Vendel at Sturehof

I tisdags var jag på Vendel at Sturehof med Martin och Mina och åt lunch. Varma, malplacerade kvalmiga julivindar drog fram längs Adelgatan ett stenkast från mitt jobb. Lunch på linneduk och smör på granitplatta, man unnar sig onekligen och det var en riktigt intressant upplevelse. Det går inte att döma en restaurang efter lunchen och sannerligen inte Vendel at Sturehof. Man får kanske en känsla, smak av hur rätter kan uppenbara sig sex timmar senare under en avsmakningsmeny, man använder frottéhanddukarna på toaletten men man ser inte sitt mätta lyriska jag i spegeln.

Ambitionerna märks framförallt i uppläggningen och servicen. Jag beställde veckans husmanskost, den Konjaksgravad laxen med dill & äpplestuvad potatis men innan det fick vi in en sallad, gjord på gula tomater från Ingelstorp. Belugalinser, curryrostat ris och och delikat blomkål krigade tomaterna tillsammans med syrad grädde. Mycket fin lax men för det priset, 175 kronor, bara godkänt. Uppläggningen var kreativ, jag är oerhört svag för små svartpepparhögar på tallriken och de små tårtbitarna av citron vittnade om tanke. Potatisens tillagning avslutades vid bordet i små Le Creusetkastruller som Anders Vendel måste ha knyckt från Lånarna. Den söta laxen ackompanjerades av en habil senapssås som kunde haft lite mer sting och en större bit lätt urvattnad gurka som snarare skapade en konsistensbrytning än smakupplevelse.

Det saknades något som fick mig att yppigt gestikulera mitt nöje till den strame hovmästaren. Den dubbla espresson ringde in på 40 kronor och där känner jag mig lurad, varför inte ta betalt för den välkomponerade salladen istället?
Det är ytterst tveksamt att recensera en restaurang efter lunchen, om det inte är en lunchrestaurang likt Smak på Konsthallen. Men lunchen kan jag onekligen bedöma och det var med sällskap riktigt trevligt trots att kortet drogs trögt efter kaffet. Jag äter av princip inte lunch ute, på en vecka har man nästan sparat ihop till en random avsmakningsmeny och det är sällan du får något du inte kunde lagat bättre till din lunchlåda, i så fall på Adelgatan men då ska man ha pengar att slänga.

Tempo Bar och Kök

Jag vet inte hur många bra saker i min tid i Malmö som avslutats på Tempo, jag har varit där med halva min familj och de flesta av mina vänner. Jag svarar slentrianmässigt att det är det bästa stället i Malmö och tipsar utan reflektion alla att gå dit. Jag har ätit sidfläsk med broccoli, inkokta körsbär, mazariner, bra torsk, fin näbbgädda, söndagsbuffér, ryggbiffar, tio bartallrikar, rödbetor och jag har druckit för mina sista kronor på Möllans enda självklara restaurang. När jag lämnar Malmö kommer Tempo att bli den här epokens tempel, där nostalgin finns lite bara pågrund av lokalerna, att man har upplevt så mycket under taket och de små dramor som utspelats men alltid avslutats med en till öl. Förvänta er alltid en kompromisslös subjektivitet när jag nämner Tempo och gå dit för att inse hur objektiv jag är.

Idag var vi på Malmö Konsthall, William Kentridge skänkte en liten tids ångest och tankegång om kolonialism, kolteckningar, rasbiologi och fransk musik. Lika skiftande som molnigheten utanför var stämningen i bröstet. Utställningen var en sådan blandning av fantasifulla stop motionfilmer med espressokoppar och en dräpande replik till kolonialismen i Afrika att man var aningen förvirrad när man kom ut för att hämta luft.

En timme senare glömdes det när vi satte oss på uteserveringen på Tempos hörn. Jag beställde en Halstrad råbiff med baconströssel, kapris och rostad fänkål och en Nils Oskar Kalasöl. Vi diskuterade vad det innebar att halstra en råbiff och meningarna gled i sär. Jag har fått lära mig att det är att steka något väldigt lätt i en väldigt varm panna, att ge något en stekyta men inte laga det igenom kärnan. En råbiff slutar ju att vara rå när du halstrat den och övergår ju då till att vara en vanlig biff så jag blev inte klokare av det paradoxala menyförfattandet.

Biffen jag fick in var knappt rare och snarare medium men det fanns fortfarande rosa att finna; låt den bara studsa på varsin sida! Grovt havssalt på toppen och det var intressant, att låta salt bli en smaksättare och inte bara en smakbalanserare men när man även har kapris och bacon så behövs det knappt. Tillsammans med citroncest och dragon så blev det en andra smak av sommar för min del. En rostad halv fänkål skapade yang på tallriken och jävlar, jag gillar fänkål, jag älskar fänkål och nu ville jag knappt skära i den, "låt den vara". Sötman som behövdes för att balansera kaprisen fanns kapslad i den långsamt rostade grönsaken och det var logik på porslin. Nypotatisen och det beska ölet glömdes nästan bort men skall inte förringas.

Biffen med nypotatis som tillval kostade 165 kronor och det är så prisvärt att det är svårt att vara kritisk. Jag har aldrig blivit besviken på Tempo och de kan lätt lägga på 30-40 kronor till på sina rätter och jag skulle fortfarande finna det mer än prisvärt. Men det är ofta en känsla av att alltid bli unnad som i slutändan skapar starka känslor för ett ställe, som gör att man slappnar av i ögonblicket man satt sig ner.

Kitch lit

Med tanke på det freak jag framställs som ("Dagen planeras utifrån frukost, lunch och middag. Inget får gå fel.") så kan man undra varför min bokhylla är så fattig på matlitteratur. Jag läste Food Noir av Kallentoft på ett tåg för ett par år sedan och jag har det eminenta diktverket 81 lättlagade recept för nybörjare där Perec undersöker receptkonsten som litterär genre. Boken är bunden samman med en kärleksfull satir över fransk kokkonst av Harry Mathews; Lantlig kokkonst från centrala Frankrike: rostad urbenad rullad fylld lammbog. Utgåvan är värd att köpa bara för dess fantastiska bindning. Jag läste klassikern Vadå Vegan? vid fjorton års ålder och den förändrade mig likt Alkemisten omvände Agneta Sjödin. Men sen har inte så mycket trängts in på området bland bokryggarna i min hylla förens igår då jag sju år försent köpte Kitchen Confidential av Anthony Bourdain, har läst så mycket referenser till den att jag knappt kännt lust att läsa baksidan förut. Jag måste läsa Hett av Bill Buford, men jag väntar tills den kommer in igen på engelska för att träna köksglosor inför London.

Problematiserandet av köket kanske inte har varit möjligt förens vi släpptes in i det och det känns som om jag fortfarande försöker att formulera frågan; hur hamnade mannen där? Får se om jag efter att ha plöjt denna grund till en kitch litterär kanon om jag vunnit insikt.

Rondell

Igår firade jag och Petter in juni med sill, färskpotatis och pilsner, det var sagolikt. Jag fingrade länge på en Aalborg men var till slut tvungen att köpa en Svenska nubbar för första gången i mitt liv. Denna lilla back som alla vuxna satt framför sig likt verktygslådor under min uppväxt för att markera att nu, finns ingen återvändo. "Det här kommer du att förstå när du blir äldre Alfred." Men insikten får vänta, återvändon var hela tiden bakom axeln. Vi försökte med vårt register av två snapsvisor att överrösta den solbrända mannen som spelade Pink Floyd och Celine Dion för hela innergården men förgäves. Inget kunde överröstas, jag var matt och mätt efter ett fantastiskt litet äventyr tidigare i veckan.

I tisdags natt var jag på en spontan vinprovning i rondellen vid Kristianstadsgatan. Vi samlades ett par tappra efter en riktigt bra middag på Svea Bar & Bistro med glas och förväntansfulla flaskor. Vi började med en flaska champagne som Pontus hade med sig, en Leclerc Briant Premier Cru som var meget fin. Jag minns en svampig ton och hur jag luktade i mig halva glaset, inga bubblor fick fly. Mattias hade med sig ett 2003 Gevrey-Chambertain från Domaine Trapet och jag började jag ana kvällens tema; Bourgogne. Ett dovt vin som lugnade efter champagnens uppviglande. Runt om steg fuktig luft från marken och träden lyste i klara gröna färger, dofterna från de fäktande glasen blandades med diskussioner om ramslök. Jag undrade vad som fört mig hit när glasen fylldes med ytterligare från Bourgogne, ett 2000 Chambolle-Musigny från Domaine Comte Georges de Vogüe. Ett otroligt vin, knäsvag lyssnade jag till när de andra lekte fisk-fågel-mittemellan om årgången men jag tänkte bara på Pinot Noir. Eftersmaken av ett mörkt bär som kämpar för att hålla sig kvar på den bräckliga kvisten och tanninerna som kittlade tandköttet för att sedan lugna det sakta.

Vi tog oss vidare till Pontus bakgård där allt börjar bli lummigt. Jag kommer ihåg ett vitt vin, ett A Christmann som förvillade mig; efter så mycket vin och smakerna ägde fyllan helt. Vi stannade upp och dröjde vid vinet länge, alla var charmade. Det fanns en sådan tydlig smak som jag inte kunde få fram. När någon yppade mandarin så kändes det som kvällens största insikt, den runda citrusen centrifugerade intrycken. Pontus fyllde bordet med flaskor och vi tömde dem. När två lämnat och en somnat så var det dags att cykla hem i varmt regn, onykter och salig. Bourgogne...

Genus

Jag var på Brogatan i går med Philip och åt en traditionell råbiff, jag njöt, klassiska tillbehör och en kall öl till. Jag var på Svea Bar & Bistro i tisdags och åt en fantastisk lammstek som vilade på långkokt bog, jag ojade mig. När jag nu läser Karolina Ramqvist krönika i DN om kockstjärnan som den nya rockstjärnan skäms jag litet. Jag spiller ut mitt glas, hon har rätt. Är mitt matintresse egentligen ett sätt att kompensera för min misslyckade rapkarriär? Jag tycker att restaurangkök är oerhört fascinerande och Ramqvist prickar nog lite av essensen av min fascination i den här krönikan. "De riktiga rockstjärnorna har blivit alltmer pussy och androgyna och lämnat scenen öppen för kocken att röja på. Ingen annan är ju liksom intresserad av den posen längre. Den hårda kockens tid är här och det gäller att inte gå miste om något."

Hon beskriver mannen i köket med sin eviga boner och jag finner myten spännande. Det otroliga lugn man finner i restaurangköket, det stället jag kanske slappnar av på mest föranleds av en av de hårdaste arbetsmiljöer som går att finna idag. Hon skriver om Bill Bufords bok "Hett" som jag inte läst än, men där kommer det lilla stycket om köttet. "Bill Buford gör läsaren uppmärksam på köttet. Kotletterna och biffarna är vävnad och senor och blodfyllda muskler." Jag skriver senare om hur jag får ångest av att ha varit vegetarian och kanske är det för att jag nu får utlopp för någon tidigare ohävdad manlighet. När Benedetto var nere gick vi och pratade grisfötter och utmanade nästan varandra till att prova det, även fast fötter är långt ifrån våra kulinariska begär.

Det är evigt intressant hur dessa genusperspektiv väcker mig med whiplasheffekter. Mitt sug efter kött springer kanske ur osäkerhet eller så har det en textur, en konsistens, en smak och ett sätt trycka dig tillbaka i ditt säte som jag inte hittar i något trädgårdsland.