Mat #1

Jag försöker hitta en angreppsvinkel när jag vill skriva om mat som kultur, mat som uttryckssätt men framförallt mat som identitet och tradition. Kock är ett kreativt yrke men det skiljer sig ifrån andra kreativa yrken då det inte är identifierat eller accepterat i kulturvärlden som ett uttryckssätt. Matjournalistik sträcker sig till recept eller krogrecensioner ibland till reseskildringar om Toscana eller vindistrikt i Frankrike. Det är lustigt att det inom musikkritik, konstkritik, danskritik och filmkritik finns en sådan djupt rotad tradition av individuell bejakelse av sin kulturform som ett fenomen och för samhället ett livsviktigt nav men att detta saknas helt inom matjournalistik. Det kommer ständigt nya musiktidningar, konsttidningar och diverse kulturtidskrifter med en skribentskara som cirkulerat i sina gäng i årtionden. Men inom matjournalistiken så förundras man över att det mest intressanta som hänt sedan Allt om Mat lanserade den nu nerlagda vegetariska tidningen är att Elle á la Carte byter namn till Elle Mat & Vin. Det finns ingen ambition i matjournalistiken att någonsin försöka särprägla sin journalistik som något eget. Man vill inte identifiera sitt intresse som ett kulturellt intresse.

Jag kan förstå att mat lättare kan göras till en klassfråga en annan kultur. Mat är mer makt än annan kultur, tillgången till mat är den tydligaste gränsdragningen mellan Europa och Afrika, det är inte musiken eller konsten. Men likväl fattiga som rika har sina matkulturer och förutsättningarna för att förändra sin mat är nästan lika stora runt om i världen som förutsättningarna för att skapa ny musik eller skapa ny konst. Diskuterar man annars politik och mat så handlar det oftast om skolmat, diskuterar man mat och kultur så handlar det oftast om kebab och diskuterar man mat och klass så handlar det oftast om lyxkrog eller McDonalds.

Eftersom mat är ett hantverk precis som musik och konst så är det lättare att sätta ett pris efter skicklighet, inom konst kan man göra detta men inte inom musik. Kammarmusikskivor är inte dyrare än hiphop även fast det krävs olika grader av musikalitet för att producera. En bra kock lyckas skapa mer av sina råvaror och därmed större upplevelser för sina kunder och kan därför (självklart marknadsanpassad) ta ut högre priser. Det är väl där som man skapar en matkultur som har ett behov, för att rättfärdiga sig själv, av att distansiera sig från ”vardagsmat”. Den svenska mattraditionen kan beskrivas som en lång och väldigt råvaru- och säsongsorienterad på grund av våra tydliga årstider men den kan också beskrivas som en borgerlig och självhävdande tradition. Den sydeuropeiska mattraditionen skiljer sig så mycket ifrån den nordeuropeiska därför att den sydeuropeiska startar i vardagsmaten, den nordeuropeiska startar i på Fredsgatan 12 eller på Sturehof.

Matjournalistiken måste problematisera mat som kultur, den måste avmytisera mat som något förbehållet de rika, den måste framförallt vara med om att skapa en ny svensk mattradition.