Food Noir

Jag efterlyste i Mat#1 en roligare matjournalistik, matjournalistik som ifrågasatte och behandlade mat som kultur. I Mons Kallentofts bok Food Noir behandlas mat som kultur, han skriver nästan bara om kulturen kring mat men dock helt utan ett ifrågasättande, bara ett allvarsamt och träffsäkert bejakande. Han lyckas hela tiden få med nyliberala klyschor och världsskildringar som saknar nyans. Han har inte sina "feministiska glasögon" på sig när han reser men jag har definitivt mina socialistiska på mig när jag läser. Han problematiserar knappt maffians inflytande över den italienska kokkonsten och inte heller ETA: s inflytande på det baskiska köket. Han skriver i förordet att han inte har någon aktning för mig som vegetarian (jag kallar mig inte det längre, men jag tar åt mig av vana) och retoriskt sätt är det en katastrof men det blir istället en manifesterande ursäkt. Jag gillar Mons bok skarpt, jag läste den på två dagar i butiken jag jobbar i. Jag blir sugen på att resa, framförallt till Baskien, Spanien.

Märker genast med mig själv hur jag drömskt föreställer mig promenaden från restaurangen, svampplockningen och fisksoppan till skrivmaskinen. Att formulera smakerna samtidigt som man känner dom. Att dikta dofterna när de stiger från tallrikarna. Att punkten sätts efter stycket samtidigt som den sista droppen rinner ur cognacskupan. Matskribent.


Var på ett ytterst trevligt återbesök på Klostergatans i Lund med min mor i tisdags kväll. Drack ett fantastiskt Pinot Noir, ett lätt rött vin som passade perfekt till mina moules marinére, vinkokta musslor. Fortsatte vidare till en perfekt, fallfärdig hälleflundra.


Är inne i en imitativ fas just nu, lagar klassiker, använder recept(!) och käkar mycket ute. Har precis börjat jobba 60% i butik och pluggar fortfarande heltid, skall använda matlagning som avkoppling och inte göra det till ett stressmoment.


Kul att Gottfried är hemma välbehållen från Paris, på fredag åker jag till Berlin.