Trött

Inspirationen har lämnat mig efter en berusad helg, tröttheten känns ut i fingertopparna. Drömmer om champagne, har inte druckit mousserande av kvalitet på flera månader. Det är kanske därför som dunet flytt min kudde och jag ständigt vaknar trött, krigad. Drömmer mig bort, men möts av sopberg. Finner hopp på Via de Viminale i Rom, där ligger Vino e Porchetta, "Njut av lätt knapriga bitar kall helstekt pepprig spädgris mellan skivor av vitt bröd." Det finns inte. Hittar i mitt sökande efter gastronomiska gömmor i Rom till restaurangen L'Acino Brillo, om deras webdesigner har fått inreda så kan det bli en riktig upplevelse.

Uppdatering: Jag möts inte bara av sopor utan knark också.

Grattis

Mina lillasyster Agnes klarade sista provet på bartenderskolan i London idag! Hon fick 10/10 på alla drinkar och klarade det på under 4 minuter. Återkommer med hur många drinkar hon blandade, vad hon fick blanda och ett vidare omdöme om kursen jag drömde om för ett par år sedan. Hoppas att hon kan sina bourbonsorter och att hon haft det sjuuuuukt roligt. Nu skall hon åka jorden runt, testa lokala spritsorter och vidga sina vyer...hon är så värd det.

Skaldekonst

Jag har suttit i ett par timmar och brottats med diktande, dikter och förbannad lögn. Har just nu en poesiworkshop på en kurs jag läser och läraren är en formalist, han motsätter sig mer eller mindre modernismen (!) och har begeistrat fått oss att skriva dikter på versmått och rim. Jag blev nöjd med min fria vers (Nas på roséchampagne) och jag slapp den jambiska hexametern genom att få spökskriven haiku men fann mig själv ändå två timmar senare stirrandes på min spritflaska. Kunde jag få mer inspiration ur flaskan utan att dricka mer? Avantgarde som jag är, så gjorde jag en dikt av flaskans etikett, utan vett och utan omskrivningar. Väntas bara att jag får godkänt:

Old Trinidad Rum, bottled 2002,
originally distilled at Caroni Distillery 1996.
Produced from sugar cane
for well over 300 years.
A single rum rich in natural aromas
after several years’ storage.
This rum has now acquired
a distinctive quality and flavor.
The secret treasures of the Caribbean,
the epitome of some islands.

"Varje skolad ätare"

Tidningen Stureplans tillträdande chefredaktör Carl M Sundevall skriver under på CRFN: s upprop om mat och vin som trendig identitetsmarkör och startar en blogg: À la Carl M. Den är dock mer inriktad än så och skall handla om hur mat och vin används som stilmarkör på Stureplans restauranger. Det verkar lovande, lite torrt språk men det lär bli vackrare i takt med inläggen.

Det kan göras väldigt uteslutande, genom överflödigt namnsläppande av krogar och vilka som var där eller väldigt underhållande med underskattade tallriksskildringar och långkokstips. Det blir intressant att se om det blir en liten etikett skola för postbrats och det antyds om det i det första inlägget. Jag hoppas på att det blir en blogg om hans syn på gastronomi utifrån hans egna preferenser.

Bloggens första dag handlar om avsmakningen av vin på restaurang. Det är roligt, hur vissa gurglar vinet och tänker länge och väl innan de godkänner det. Doften av ett korkskadat vin känns oftast från en meter när man öppnar flaskan så den proceduren är många gånger väldigt överspelad. Han återkommer senare och ger oss informationen om att det bästa är att låta personalen prova vinet och det är väldigt kyligt. Det kommer att komplettera min stil. Problemet är när man äter på krogar som saknar en avlönad sommelier, då står de och väntar på dig likt en flourtant och de går inte förens du sköljt munnen med vinet och tittat dom djupt och medgivande i ögonen. Vet någon varför de också står och håller upp flaskan framför dig under proceduren? Står inte nödvändig information i menyn?

Ouvo alla Diavolo

Jag har länge trott att det är jag som inte kan fota mat men jag har efter helgen kommit fram till att det är maten som är ful. Benedetto har sovit på bäddsoffan sedan i onsdags och vi har lagat mat. Sen han kom. Vi har dansat och kallbadat. Brännt oss röda och ätit. Vi har lagat fantastiskt god mat, merdre, jag har återfunnit lite av den inspiration jag tappat i köket under våren. Vitlöken har tagit slut två gånger och vi har nästan tömt en flaska olivolja. Ses imorgon.

Loire

Den här våren har inte knoppar brustit, mitt liv har stått i full blom. Häromdagen kände jag dofterna av det i ett glas vitt på Trappaner. Nu sitter jag med ett Cabernet Franc från St Nicolas de Bourgueil och känner dofter av nyklippt gräs och sommaren är så jävla nära. Ett par saker till så har jag mina poäng. Jag har testat mina gränser för att bara finna mer energi. En vecka i Neapel, en vecka i Stockholm, en helg vin i Frankrike, en vecka på obestämd ort utomlands och två veckor på vår ö senare så kommer jag att sucka nöjt. Det bästa är att allt är framför mig, det finns inte.

Busy

Bourgeois, beaujolais...

Caroline Ringskog Ferrada- Noli a.k.a CRFN har skrivit om mat i senaste Rodeo. Artikeln är bra och jag har längtat efter bra journalistik om mat från något annat än Livets Goda och ICA Kuriren. När jag diskuterade mat som kultur med vänner sa min sociologistuderande vän att han inte ville att mat som kultur skulle upphöjas på bekostnad av att det skulle skapa ytterligare en identitetsmarkör. Det är det CRFN försöker här, skapa en identitetsmarkör, inte visa att den finns. Diskursen om mat är dock extremt intressant, Bonne Guerre har trevande vilat i den sen starten och det har som en efterdyning av pophögern (som nu bara är höger och inte coolt längre) blivit hippt med borgerliga intressen.

CRFN inleder artikeln med "Moderna ungdomar har upptäckt maten som ett konsumistiskt uttryck. Sista försöket att klamra sig fast i medelklassens mellanskikt och till och med klättra upp några pinn lär ske oralt." Sen stödjer hon denna syllogism med argumenten att ett varuhus i Paris skall börja med bakverk och att Anna Hellsten har skrivit om en ekologisk trend hos moderna krogar (har nog inget att göra med miljödebatten). Jag hade kunnat förstå vad hon menade om hon kunde ge mig exempel på det. Själv har jag kanske tre vänner som är intresserade av mat på riktigt och en som är intresserad av vin och han skriver med mig på bloggen. Med tesen "Man äter vad man vill vara" och slutsatsen att "köket blir scenen för nästa popkulturella slag." så vill jag höra varför. Det får jag inte. Snarare får jag höra hur fetmaproblemen i USA, högkonjunkturen och miljödebatten får människor att bry sig mer om vad man äter, och det är inte en alltför fräsch analys.

Att låta en PR- konsult, Jesper Kling föra bevisbördan för hennes belägg gör att hennes argumentation brister. Ibland i hållbara resonemang slänger hon in fallasier i förbifarten "..men hipsterkillen Greta verkligen äter (för att sedan blogga om det)" där förstår ni hur hon tappade mig. visa mig bloggarna, jag har inte funnit dom.

Sen kommer vi in på artikelns pelare, trenden, det är här den popkulturella analysen förväxlad med en intellektuell iakttagelse skall presenteras. "För det är inte mainstreamgourmetmat som bygger det populärkulturella kapitalet. Vill man vara trovärdig i preppypastell eller Cape Coddig kabelstickad ylletröja måste man känna smaken också." Här kommer det obligatoriska som David Djuphammar iakttagit "Varje nummer av rodeo brukar innehålla ett mått av NE-romantik..." (New England), i hans inlägg New England-porren nämner han Anna Hellstens semester och det verkar vara den som CRFN är avundsjuk på; "Antagligen förklarar det mitt femåriga letande, som jag även delar med trendiga onämnbara personer, efter clam chowder, den klassiska musselsoppan från New England." Hon fortsätter "Jag vill egentligen sitta i clam chowder-relaterade kläder och skriva en roman i en fiskestuga på Long Island. För jag vet att snygga författare åt soppan på 50- talet." Referenserna är hennes egna kompisar och hon har fortfarande inte släppt Hemingway debatten hon förde i Martin Gelins bloggs kommentarsfält förra hösten. Jag undrar om det förresten inte är Martin Gelins matblogg som är hennes yttersta exempel på mat som popkulturell trend. Fenomenet är intressant, att man bygger upp trender på syllogismer där man själv både är den första och den andra premissen för den. Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste vara att ha musik eller mode som sitt största intresse då detta sker varje gång man öppnar en popkulturell tidskrift.

Det hon skrivit med genusperspektiv är sjukt intressant och mycket bra, ortorexi har jag aldrig hört talas om men sätt exempel på. "Men att laga mat är historiskt sett en kvinnosysselsättning, och om en kvinna går tillbaka till spisen, var hamnar hon då? Vid spisen va." Det är jävligt sant och krocken är frontal; att kockvärlden är så dominerad av män. Om en kvinna vill laga mat så är det regressivt, vill hon det inte så kanske hon inte får syssla med det hon verkligen är intresserad av och det är regressivt. Kökskönsmaktordningens moment 22.

Hennes iakttagelse med husmanskost är kanske ny för sitt medium, det är kul att läsa om mattrender i rodeo, hoppas inte att det är sista gången. Långkok är Ray- Ban Wayfarers och husmanskost är techno. I Malmö är det svårt att se hur långkoken är det mest hypade just nu, förutom att det öppnar lite franska bistroer runt om sundet titt som tätt men det är knappast kids och "moderna ungdomar" som hänger där i klungor, snarare Mattias Kroon och han är knappast där för att han funnit ett nytt "konsumistiskt uttryck." Men långkoken är en rådande trend som startat för flera år sedan på svenska stjärnkrogar och som sakta men säkert har spridit sig ner till den slutgiltiga konsumenten. Men det är en popkulturell trend, Jesper Klings kompisar gillar ju "uppdaterad husmanskost."

Classwar

Precis läst en artikel om Bengt- Göran Kronstam. Inte en idol, men en förebild. Han har precis fått pris för världens bästa vinbok. Det var genom att läsa hans texter om vin som jag började förstå hur roligt det är att dricka vin, det och ett otroligt glas Domaine Rabiega, som min far bjöd på i en folktom vinbar på hemligt plats. ”Känner du lädret?” frågade pappa på nöjd, pillemarisk skånska, och ja, ta mig fan, jag kände toner av läder i vinet. Lyriskt började jag prata om hästsadlar, nötta livremmar och gödsel, jag var invigd.

Igår, 45 minuter efter att jag påbörjat min tomatrisotto satte jag mig ner, ensam i lägenheten för en ”tv-dinner”. Inte för att jag fått det barnfamiljiska infallet ”åh, ska vi inte äta framför TV: n ikväll?” utan för att jag var mentalt slutkörd och behövde ett brus för att dämpa mina inre röster. Det blev inte som jag tänkte mig, risotton var riktigt god, krämig och tomatfonden gjorde bra för att väga upp mot det saknade vita vinet. Nej, jag satte på Saras kök och hinner in i programmet lagom till beskrivningen av sötpotatis ”den är sötare och annorlundare i smaken.” De inre rösterna höjdes och övergick till skrik. I programmet får Lasse Åberg komma till tals om barnfetma och Nisse Hellberg tipsar om Mambomusik att laga mat till.

När många middagar mynnat ut i en diskussion om mat vs. klass så har jag alltid slagit fast att det är bildning som kan förändra. Avdramatisera tillagandet och ätandet och höj statusen på det som intresse. Att mat inte har samma status som annan kultur har många orsaker men en av de största måste vara att den här människan, Sara, ses som en av dess främsta företrädare.

Jag skäms för att prata om vikten av att ha roligt när man lagar mat eller hur stor skillnad färska örter gör när man placeras i samma fack som denna människa. Målgruppen är precis den som redan lagar mat, den glada medelklassen som har tröttnat på tacos och jag tror att Floyd, Oliver och Tina gjorde ett bättre jobb i att få människor att kräva ett större utbud i mataffärerna. Santa Marias kryddblandningar förändrar barns matintresse, inte dopp i chokladbunke med Sara och jag tror att Steve hade gjort en mindre smärtsam intervju med Lasse Åberg.

Tillbaka till Kronstam som kompromisslöst vill demokratisera och få bort snobberiet ifrån vinkulturen. Han gör det genom att vara pedagogisk, bildande men framförallt genom att på ett opretentiöst vis berätta varför det är så kul att dricka vin. Det är så fler lockas att leta efter läder och bär i berusningsmedel.

Bonne Guerre i Nice

Efter en av mitt livs värsta dagar kom jag äntligen till Nice. Flög från Orly som i stort sett enbart trafikeras av Air France med destinationer i norra afrika samt inrikes. Tänkte att det skulle bli skönt att slippa resa med Ryan Air men glömde för en stund att Air France innebär att man flyger från Frankrike. För de som inte förstår den underliggande innebörden i det kan den även beskrivas med ordet "grève" eller "strejk" på svenska. Den här gången var det personalen i flygledartornet som opponerat sig mot att de eventuellt skulle behöva byta arbetsplats år 2011. Efter timmar i olika köer med en sprängande huvudvärk och helt undermålig information på franska ur sprakande högtalare kom jag alltså åtmistone fram till slut. Till Nice flygplats det vill säga. Väl där erfor jag en och en halv timme spännande väntan på bussen som gick mellan flygplats och centrala Nice, en buss som enligt tidtabellen gick var tjugonde minut. Sedan bjöds jag på en delikat resa genom Nice som för dagen bestod av feta brittiska turister och trafikarbeten. Jag har förstått det som om Frankrike har ett landsomfattande projekt som innebär att alla stora städer som saknar métro istället ska ha en tramway (spårvagn) genom staden. Dessvärre resulterar det för tillfället i att exempelvis Nice påminner mer om ett centralt Aten i juli månad under en svår panikångestattack snarare än en pittoresk kuststad.

Naturen i och runt Nice är slående vacker, någonting närmare en obejktiv sanning än så har jag svårt att finna. Landskapet är kraftigt ondulerat och böljar längsmed och mot det glimmrande azurblåa medelhavet. Här växer citroner och apelsiner, vindruvor och kaprifol. Här ligger man på stranden från och med slutet av mars, här är de is och tångprydda faten breddade med feta härliga ostron och andra ljuva läckerheter från det närliggande havet. Här möts sydfransk och norditaliensk kokkonst i ett paradisiskt utbud av råvaror från hav och land. Nice är beviset på att bibeln inte åsyftar slätterna utanför Uppsala som jordens bördigaste vilket den lustige Rudbeck än gång trodde och hoppades innerligt på.

Men likt en fjortonåring förvånat spyr efter en hel flaska bayleys - det var ju så sött och gott - finner man också obehagliga uppstötningar bakom de lismande fasaderna i den gamla staden, vackert karmosinröd i italiensk arkitektur. I Nice fick Le Pen över 30% av rösterna i första valet 2002. Här bor "Giggi" Von Knorring, ordförande i sydfranska svenskkommitén såväl som hundratals fattiga familjer härrörande från andra sidan vattnet vid den nordafrikanske kustremsan. Motsättningarna var obehagligt påtagliga. Från den trygga vardagen i Paris kastades jag in i en miljö där jag ansågs vara en trolig Le Pen-anhängare och tillika rasist bara för att jag är vit. Där jag möttes av avsmak och hotfulla blickar på staden om kvällarna då jag antogs förrakta de som tittade på mig för att de var av annan etnicitet än jag - jag klandrar dem inte - och där jag såg andra titta på dessa personer som om de vore luft eller kanske smuts de önskade försvinna ur deras åsyn. Nice är Frankrikes svar på Landskrona och på många sätt en lika stor, om inte större skam för Franrike än vad Nazisters och Sverigedemokraters frammarch i vissa delar av södra sverige är för mitt hemland.

Jag resterade hos min yngre bror som frikostigt lät mig bo och frodas i hans studio vid promenade des anglais. Rummet var högt i tak men kanske litet väl spartanskt inrett. Kylskåpet, innehållande två ägg och en flaska ketchup, var innehållsmässigt så spartanskt att det närmade sig de mest extra formerna av självförsakande buddism. Vi åt mest ute men omväxlade en kväll med en couscous och ratatouille ackompanjerat av ett dyrt men ljuvligt lokalt vin, ett Villars-Sur-Var från 2004. Ett A.O.C -märkt Côtes de Provence, det enda i närområdet, från Clos Saint-Joseph. Likt de andra viner jag passade på att dricka från Provencetrakten påminde det mycket om ett Chianti i sin karaktär vilket kanske inte är så konsigt. Färgen var oxblodsröd och klar. Kändes nordlig på något vis och nästan så långt ifrån ett tegelrött tungt Rioja man kan komma utan att dricka Beajoulais. Vinet luktade blomsteräng, blåklocka, "blomkransen som höljer en vacker kvinnas huvud, en sommarkväll, midsommarafton!" enligt spillevinkern och tillika lillebrodern André. Smaken var rund och lätt med mer blomster än frukt och syra. Ett oerhört trevligt vin med en len men ändå kryddig eftersmak av örter som timjan. Särskilt roligt att veta att det var tillverkat i bergen närmast Nice, bara drygt fyra mil bort.

Andra höjdpunkter var en fisk och skaldjursrestaurang med ett friskt vitt vin och de godaste ostronen jag ätit i mitt livis. Åt även en himmelskt god Tartare Nicois med små ostgratinerade bitar rösti gjord på tunnt strimlad potatis och zuchini men vaknade upp natten efter med ett kraftigt illamående vilket jag tror berodde på det någon hygienisk brist i hanteringen av de råa köttet. Lika mycket smolk i bägaren som att min telefon blev snodd sekunderna efter att jag tappat den på marken längsmed strandpromenaden. Nice är i första hand en turiststad och här väntar inga kulinariska upplevelser men om man har tur lyckas man undvika de värsta turistfällorna och då kan man få åtnjuta lokala råvaror som emulerats istället för misshandlats av kocken. Det var lättare sagt än gjort i en stad som framstod som ett enda stort Drottninggatan.

Post Scriptum:

Jag har väntat med att publicera texten för att även kunna få med några bilder jag tog i Nice. Men då jag igår bestals på min kamera av militanta anarkister under ett första maj-tåg är detta inte längre möjligt. Förutom att min kamera numera tillhör någon annan och det faktum att samtliga bilder jag tagit i Frankrike de senaste tre månaderna är förvunna misshandlades också min vän Robin helt utan anledning. Tips för demonstrationståg i Paris: Vifta aldrig med en kamera när anarko-syndikatet CNT är i närheten.

Gorgoroth

Varje vår hamnar jag i en identitetskris. Jag känner mig anklagad från alla håll, alla kanter. Jag väntar på skottsalvor varje gång jag kliver ur duschen och tittar försynt fram bakom draperiet för att nå min handduk. Det är en vecka eller två, oftast i april som jag går med taggarna inåt, känner mig anklagad och menar att ingen förstår mig. Att jag varit slapp, släppt människor för nära och att jag måste fokusera på vad som är viktigt i livet; mig själv.

I år var det klasstillhörighet som var det stora dramat. Jag gnällde i ett par år över att vänstern trodde jag var höger. Nu gnäller jag över att högern tror att jag är höger. Borde fan bara stanna upp, ta det lite lugnt, läsa The Fountainhead och omdefiniera, då finner jag snart tryggheten i mig själv. Kontrasterna har varit rika det senaste året, jag har flyttat från Smålands Nation där jag och Hampus brukade spruta skumpa till Malmö där det finns slutna klubbar och lyxrestauranger. Hur fan skall jag inte känna mig splittrad?

Delaforce, Fine White Port

Helgen var fantastisk. Fredagen började med kinesiska dumplings, couscoussallad med mango chutney- och mangobalsamicodressing. Petter och jag skrev ett synopsis på en artikel och drack, ett vitt portvin med det otroligt kyliga namnet, Delaforce, låter som något Napoleon Dynamite skulle ha sin första fylla på. Riktigt gott, en härlig smygande fylla som sövde, vaggade in i ett lugn och värmde kinderna med välbehag. Tankarna dras osökt till Rohypnol men det har jag aldrig testat så jag skall inte vidga mina referenser så långt.

Lördagen fortsatte i samma anda, Philip kom förbi med Paris, Texas och Badlands. På Hansacompagniet i fredags kväll tipsade min bästis om ett italienskt Ale som de fått in, Panil, det var för bra för att vara sant. Det är bryggt i Parma, det görs 4 000 flaskor om året och Hansacompagniet hade fått in tio stycken. Jag köpte tre buteljer. Jag hällde upp det mörka, nästan brunröda ölet i två vinglas. En liten kakelvit krona skyddade vätskan med sitt liv. Doften krigade mig totalt med övermogna äpplen, jag ville nästan säga fallfrukt men Philip dämpade mig. Sötman jag fann i äppeltonerna sträckte sig mot pion men hölls tillbaka av en citrusdoft. Ljuvligt, jag mindes min barndomsträdgård i Västerlösa och ställde ner glaset.

Första munnen, brytningen av den bräckliga skumkronan och en smaksensation. Det första som slår mig, det dominanta, är syrligheten, den är behaglig och annorlunda. Jästen tränger igenom och sticker lite i gommen. Letar man länge hittar man sötman som brukar dominera belgiska trippelfermenterade motsvarigheter, men den förtränger man snabbt. Panil lagras 90 dagar på cognacsfat och får där sin komplexa ek- och äppelkaraktär.

Drack en flaska av det italienska överjästa ölet på Valborg och med sina 8 % i alkoholhalt blev det en perfekt liten tretimmars fylla. Ser nu att det finns en flaska kvar på systemet, ska köpa den efter jobbet, om ingen hinner före.