Penk's, London

Om Notting Hill, filmen med Hugg, skulle ha spelats in idag så skulle den ha spelats in i Queen’s Park. På Salusbury Road. Gatan jag går nerför varje dag till hem från tunnelbanan, uppför varje dag till den. När jag haft besökare den senaste tiden så har jag upptäckt gatans förträfflighet varje gång när jag visat den för mina kära, där är min bokaffär, där är en underbar pub, där är ett ekologiskt café (antagligen det dyraste i London, alltså världen), där är en lite mataffär med en charkdisk som får en att vilja sy köttkläder. På den uteserveringen stal en tvillingbror sin tvillingbrors glasögon. Där är Penk’s, en pytteliten restaurang med kanske 8 bord. Den ser än mindre ut från gatan.

När jag flyttade hit gick jag förbi den varje dag, läste menyn på väg hem från skolan men den låg liksom för nära hemmet för att jag skulle hitta dit och skrika Garçon! till hovmästaren. Jag var lite tubsjuk, det räknades inte som utflykt om man inte åkte minns 2 tunnelbanestationer emellan. Jag visste att jag skulle hamna där en dag, men tog liksom aldrig första steget. Penk’s försökte, de blev utsedda till en av Londons 50 prisvärdaste restauranger av Timeout, de erbjöd Bellinis för £5, de vinkade när jag gick förbi. Hösten (det blir aldrig vinter här) tunnades ut, Ushers nya låt kom men det skulle krävas att en utomstående, trött på flörtandet utan handling, skulle boka bord åt oss.


Ia bokade en fredag efter en kass dag på praktiken, i trubbel för tjugonde gången i ordningen på grund av en danskjävel som tog cred för mina idéer och stack på 2 timmars lunchraster. Hade inga förväntningar, vara bara sur, irriterad, tyckte väldigt synd om mig själv. Penk’s kom in med cava, billig bra cava, sen billigt bra vin på halvflaska. Sen bra förrätter, hearty food som de säkert kallar det själva. Åt en terrine på blandat vilt, skriet från vildmarken, med en pikant chutney och toast på surdegsbröd. Ia åt en fiskförrätt med mjälla, dova smaker, smör band franska band. Vi åt båda varsitt anklår med rotfrukter och sås. Inga konstigheter. Priset var pinsamt.

Återvände ett par veckor senare till en överraskningsmiddag på min födelsedag. Fick jävligt bra fläskkött. Lunch ett par dagar senare och en lätt sallad på mör rostbiff som jag vill ha som kudde än dagen efter. De frågade om jag ville ha fransk senap till. Bara det. Stället är värt en omväg i London, inte om man kommer hit på semester men om man bor här, och känner att en utflykt kräver minst två tunnelbanestopp.

Ostron

Gästbloggar på Taffel.se idag om ostron, sista dagen på säsongen om man får tro rönet att man bara kan äta molluskerna varje månad på året med ett R i. Valborg, som heter Walpurgis på engelska firas med en öl på någon pub ikväll tror jag. Våren kändes av i helgen men nu är det bara regn hos mig.

Kyckling

Benet på bilden tillhör förslagsvis inte en kyckling men det inspirerarde mig till inlägget.

Kyckling är en av de saker jag aldrig lyckades återgå till som ingenting hade hänt efter min vegetarianism/ veganism. Jag kunde inte förmå mig till att ta kontakt igen, det är inte för att jag skämdes över de kulinariska hädelserna utan för att det var en bekantskap jag inte ville återuppta. Kycklingen behandlas generellt sett inte bra. Frigående betyder inte välmående, ekologisk betyder lite och det krävs mycket för att jag skall äta en vinge eller ett lår. Jag vill vara med vid nackningen och försäkra mig om att den slaktade kycklingens vänners trauma tas itu med efteråt. Sen är det inte heller ett kött som jag fått väl tillagat många gånger i mitt liv. Det är oftast torrare och tråkigare än till och med dess vegoalternativ Quorn och kycklingfilé är synonymt med soltorkad tomat, pesto och ciabatta. De vattenfyllda filéerna från Lidl som tinas i vart tredje svenskt hem var morgon gör inte saken trevligare.

Hittar jag en ekologisk kyckling, på Whole Foods Market eller gående på gatan, så gillar jag att göra som Simon Hopkinson, pressa en citron över, stoppa in halvorna i magen tillsammans med ett par kvistar rosmarin och 15 vitlöksklyftor. Smöra med händerna och in i ugnen.
Och givetvis, sjukligt med grovmalen svartpeppar på.

Helgen

Jag har aldrig förut suttit med så mycket att berätta från en gången helg. Jag har ätit en makalös lunch på tvåstjärniga The Capital, en undangömd prisvärd liten pärla i Knightsbridge. Dagen efter en lunch på Arbutus, mindre undangömd men fortfarande prisvärd restaurang i SoHo. Jag har firat Nomas tiondeplats på World's 50 Best Restaurantsgalan, på just World's 50 Best Restaurantsgalan och fortsatt efterfest. Alla upplevelser som jag omöjligt kan hålla för mig själv och inom en kommande framtid så finner ni separata inlägg för samtliga. Först, lunch på St John Bread and Wine imorgon och förhoppningsvis ett lammlägg på kvällen, Benedetto är här.

Tills dess.

Vinet efter boxen

Vinet efter flaskan

Great Queen Street, London

Jag ringer för att boka bord för två, det är stressigt men personen som svarar tar sig tid att gå igenom kvällens bokningar för att se om det inte finns någon möjlighet att hitta ett bord. Han tror att vi kan klämmas in mellan två sittningar och att de under tiden vi äter kan arrangera om någon annan bokning. Jag tackar och dyker upp ett par timmar senare, en aning tidig och blir visad ner i den ytterst mörka baren. Det känns som om de försökt skapa en mysig lounge känsla men jag får mer dungeonrysningar, här är så mörkt att man kan gömma motståndsrörelser i krigstid, bortrövade barn och besvärliga gäster. Jag föreställer mig hur man på ett par sekunder kan täcka rummet, med trängande lågt i tak, i plast för att också slakta kvällens djur innan de första gästerna hinner anlända för lunch. Efterklangen av en motorsåg hänger kvar i rummet. Det är grön plastklädsel (kan vara galon) blandat med sammetsdynor i rött på det brokigt utvalda möblemanget och baren erbjuder ett chockerande sparsmakat utbud för väntande gäster. Heineken, ett par whiskeys och ett par mixers till groggar. Vinerna finns att få på små karaffer, och de serveras i mkt små 10 centiliters glas, snäppet grövre än snapsglas och jag reagerar instinktivt. Vad falls? Varför serverar ni rödvinet i lilleputtglas? Ingen har något svar, jag tror att det är för att skapa en opretentiös stämning som skall fungera med den enkla maten, men det slår fel, ett så vågat val av glas blir motsatsen när det inte kan motiveras. Jag häver de små leksaksglasen, lite mer än en klunk vin och funderar på att fråga om de har lite glöggkryddor och en micro.

Som tur är, så är det inte i skyddsrummet i källaren man äter. Det är en trappa upp och där är väldigt fint, genomgående trä, allt är i trä, ett snickeri med köksdel. Innan vi sätter oss ner flyttar servitören undan en rubank och borstar nonchalant av lite spån från bordsskivan, en man i hängselbyxor kommer in och undrar om vi vill ha några skruvar åtdragna i våra stolar och vi säger vänligt ”tack, men nej tack.” Menyn ändras varje dag efter råvaror, det är enkla rätter som presenteras mer ingående av en fantastisk servitör som verkar ha spenderat hela dagen med att provsmaka och doppa fingrar i såser. Han säljer in en sallad med bacon och ankhjärtan till mig. Paul beställer en råbiff. Ankhjärtana är fina, de är små som mindre tulpanknoppar, har en lilabrun färg och bläckfiskkonsistens på utsidan, inuti är de mörkt röda och konsistensen för tankar till marmeladgodis och färsk tonfisk. Det är ungefär 8 av dem, de smakar kött, saknar helt inälvstoner och tillsammans med frisésallad och en sherryvinaigrette är de makabert harmoniska. De slår aldrig igen.

De har revben med pommes och bearnaisesås, de har långkok på lamm som serveras till sällskap över 6 och kaninsadel men vi fastnar för fisk. Arbroath Smokie, gräddsås och gräslök. En varmrökt fisk, grädde och gräslök. Potatis i en skål och smörslungad kål i en annan. Svartpeppar och lite salt. Det är så här jag vill ha min fisk serverad. Inget jävla krångel. Inget sånt. Låt det vara. Efter att ha tömt 16 koppar vin beställer vi in varsitt bittert ale till fisken, serverat i pints, inga små teceremonikoppar, inget sånt. Stora glas med mycket dricka i. Bra.

Notan, med vin, ett ale, ankhjärtan och fisk går på någonstans runt 300 kronor. Det är nästan beklämmande prisvärt. Upplevelsen i källaren är glömd, maten drömd och ett återbesök planerat i maj.

Vintertomater

Borough Market, London

Nu när ni, fortfarande följsamma läsare, inbjuds i denna vårsalong av kragryckande och upprustning skall jag inte spara er på hedonistiska utsvävningar och ostron. Fas två i ett målmedvetet försök att återfinna ett livsbejakande är i London ganska givet; Borough Market. Londons kanske bästa matmarknad med brittisk matkultur uppradad i symmetriska pallar varvat med ett sövande osande av stekplattor och ett smackande av Stilton- och Sticheltonostar som dämpar alla sinnen.

Jag undrar om det är ljudet som lugnar mig, den vördnadsfulla kommersen som behåller ett lugn trots alla tusen besökare. Lugnet bryts först 10 minuter innan stängning när grönsakshandlare proklamerar att de säljer sin sista vattenkrasse i en metallskål tillsammans med regnbågsmorötter för 1 pund, säljarvrålen ekar i det höga taket.

Det kan vara stoltheten i alla handlare, som med sina organiskt odlade, vad du kan drömma om, varor säljer slut varje öppen marknadsdag innan klockan slår två. När man bekymrar och jämrar sig vid varje tanke om ens framtid finns svaret här, hänge dig åt din största last. Det äldsta knepet att tillråda vid ett karriärsval, ta ära i ditt hantverk.

Det kan vara kaffet på Monmouth Coffee, som mals vid beställning och töms i små filter som på ett rostfritt ställ låter kokhett vatten förädlas ner i små papperskoppar, kön ringlar lång. Med kaffet i handen, ömt och lent som en salamander, har det blivit en sed att gå till den franska bonden i ett parallellt hörn, som säljer osaltat kärnat franskt bondsmör och crème caramel i små glaskoppar. Sötman kommer från mjölken och det brända sockret i botten ger snarare en nötkaraktär än sockerskorpa.

Jag köper en ost som jag lägger i kavajfickan, jag köper grönsaker, en ranka med kvisttomater som doftar krusbär och en hamburgare med en senap så infernaliskt stark så att det gör ont i lungorna. Vi sätter oss ner på en vinbar i mitten och dricker ett kristallrent Sancerre. Källarrummet vi sitter i har bord snickrade av vinlådor och det luktar damm och choklad.

Ute på marknaden igen minns jag Boquerian i Barcelona, en marknad som kanske främst utmärker sig för sina fiskdiskar, kommer ihåg pölar med ögon och musslor som slöt och öppnade sig som orgelpipor. Borough Market har inte samma vilda utbud av fisk eller någon egentlig centrering, det finns ett stånd för varje smak och det är noga planerat så att ingen försäljare får onödig konkurrens av en liknande vara i närheten.

Man blir ofta mätt av alla synintryck, jag har varit där ett par gånger men aldrig köpt särskilt mycket. Utbudet och ofta höga priser gör att man nöjer sig med att bara få vara nära, att beundra stoltheten hos slaktare, ostystare, fiskare, bagare, kafferostare, grönsaksodlare, ciderproducenter och viltjägare när de visar upp sina produkter. Det är få som har mage att pruta och marknadslagar är annorlunda här, det är kö och trängsel vid varje stånd, efterfrågan regerar och det är nog det som lugnar mig. Att folk fortfarande vill ha hantverk och vackra grönsaker.

Vi flyr ett regn och finner lite plats i dörröppningen på Wright Brothers ostronhak vid östra ingången av marknaden. Cornwallostron, lite svartpeppar och ett muller av lördagsnöjda borgare i färgglada manchesterbyxor som äter hummer med majonnäs avslutar dagen. När vi kommer ut är det uppehåll och bister kyla, april har inte blivit varmt än och primörerna har fortfarande lite tid på sig.

Ett dopp i inälven

Jag satt på en parkbänk i Queen's Park i lördags och höll mina nyjoggade fötter undan från barnvagnshjul. Jag andades tungt, lungorna kändes krympta av morgonkylan och slemproduktionen hade inte avtagit än, klarsyntheten eller andra andningen fann mig plötsligt. De gråa husen som omger parken i säkert 8 kvarter gav mig vidvinkelssvindel, det kändes som om mitt synfält spännde om 360 grader och jag behövde en tunnel för att stilla mitt hjärtas rusande. Jag behövde fokusera. Jag har lyckats med det olyckliga konststycket att försumma det jag så länge proklamerat som vitaler, vin och mat. Jag har lagat oinspirerad mat, inte druckit ett gott vin på månader och inte ansett mig ha pengar till att äta på lokal. Efter en fantastisk helg i Barcelona i januari, där jag levde i världsklass så hade jag inte tid med fyllor längre. På parkbänken, tagen av insikten beslöt jag mig för att börja bränna pengar igen.

Det började starkt på Farmer's Market, 6 st. fantastiska tomater som jag avnjutit hela veckan. De känns tyngre än vanliga tomater, de saknar nästan kärnhus och är melerade som ädelstenar, en organisk getost, mineralrik, sansad och inte så vildskjutande som mycken ost av just den mjölken brukar vara och ett surdegsbröd för 50 kronor (bröd i England är lika svårt att finna som god korv i Sverige). Penk's tillsammans med Ia var överraskande bra, enkelt, Bellinis innan, ett Crozes- Hermitage till en terrin med en underbart unken, matig chutney följt av anka, väldigt fin anka med en sky som hade hittat exaktheten i den brända tonen som alltid är avgörande.

Igår åt jag efter tips från Olle på Great Queen Street. För att återfå min livsglädje kände jag att jag behövde göra det fullt ut, genom att testa något nytt, något som kändes levande. En sallad med varma ankhjärtan. In kom förutom en fint komponerad frisésallad, tulpanknoppsformade små möra pumpar som serverades med bacon och en sherryvinaigrette. Jag har aldrig ätit hjärta förut och det var annorlunda, inte lika annorlunda som tuppkam, detta var faktiskt aptitligt i konsistensen. Till huvudrätt en fantastisk Arbroath smokie, en rökt fisk med gräddsås och gräslök. Simpelt skotskt.

På god väg nu.