Torso Twisted, Malmö

Sitter i Scandic S:t Jörgens lobby och har ett viktigt möte med mig själv och deras wlan. Är skrämmande nära molnet av stekos som lagt sig över Gustav Adolfs torg här bredvid och jag känner hur de mättade fetterna har trängt undan syret i luften som helium. Jag har kämpat hela helgen med att inte skriva något om det och belöningen kom igår när pappa berättade att han skulle ner till Malmö över en kväll. Bokade bord direkt på Torso Twisted för att slippa höra tonerna av kringresande tivoli och känna doften av helvetets söta frityrsmet.

Ens ytlighet ställs på en slipad spets ögonblicket man rundar hörnet för ingången till restaurangen. Den eklektiska inredningen, känslan av att en nybarock, dampdesigner rökt hasch när de bollade idéer skapar oro. Man stiger in, masserar sina smakreceptorer och möts av en pizzadoft i något som snarare liknar en blandning av en amerikansk food court och en designhotellslobby. Men jag är inte här för i jakt på ett djupare förhållande där vi båda kan lära oss av varandra utan för en simpel, genuin matupplevelse. Restaurangen blev utsedd till årets Stjärnskott i White Guide och jag har hört mycket gott om deras avsmakningsmenyer. En stilren öppen spis lugnar mig litet och min skandinaviska träfetisch eggas när jag sneglar in till restaurangen.

Plakatet med White Guideutmärkelsen fungerar som hållplats där vi ställer oss och väntar på betjäning och menyn står som ett tryggt notställ för kvällens föreställning. På sommaren har, vilket jag verkligen uppskattar, avsmakningsmenyerna gett plats åt en simplare grillmeny, en á al carte, med tonvikt på tyngre rätter som kan skingra regnmoln i juli. Restaurangen ser intet ut som den lokalen vi mottogs i och övergången skapas av en smalare passage förbi köket, maten leder mig till det jag är där för.

Pappa förkunnar att han "gillar ostron" och beställer in två glas André Clouet att dricka till men får strax besked om att kockarna funnit sina ostron skämda som bakfylla. Istället kommer vår förrätt in; Lätt halstrad kall tonfisk med avrugakaviar, vit sparris och vaktelägg. Anrättningen vilar på en rökt sparriskräm och det är dominanten. Väl balanserad, lugn, nästan Kristina Lugn på prozac lugn med sin jämna rökiga ton och jag undrar om den vita sparrissen inte kunde ha fått serveras varm, för kontrast.

Huvudrätten kommer in, fatet som de bärs in på är tungt, ett par ankor tycks tynga ner det. Doften är fantastisk, känns som om någon tömt resterna av en Glade Ankkött i lokalen och jag älskar det, när man känna den aromatiska varma högtrycksluften innan man burdust bryter mästerverket med sina klumpiga gaffel och vässade kniv. På bröstet, ligger kantareller och får sin sista tillagning av köttets värme, och under det ligger en karamelliserad endive som omhöljer det bästa på tallriken, en confit på låret. Det är en väl tilltagen portion, jag rör inte färskpotatisen som serveras till.

Köttet är fantastiskt och texturen är sträv och len som min egen tunga. Dock har balansen rubbats, yang har sakta brutits loss som ett isflak, karamelliseringen av endiven bidrar med en bränd ton som aldrig försvinner, den får gärna finnas där men inte helt dominera. Efter 6 skivor kött är vi nästan trötta på den och undrar om den verkligen var menad, kontraster saknas nästan helt i smakerna. Man kan få för mycket av det brända. Kantarellerna är paradoxalt nog det minst söta på tallriken men det mörka chilenska Pinot Noiren vi dricker till känns som befrielser i sin ringa komplexitet.

Efterrätten kom med tydliga smaker men tråkigt, rabarbercheesecake, jordgubbssorbet och rökta jordgubbar. Var mer imponerad av bryggkaffet efteråt.

Servicen var exemplarisk, lågmäld och nedtonad, lugnande som söt alkohol. Berättade för pappa om den absoluta motsatsen på Malmös restauranger, Iggy på Bloom hade viglat upp oss som champagne tills vi bokat en resa till Pool.

Jag har en förkärlek för vinotek, med 9 tomma glas på det vulgärt låga loungebordet suckade vi. Mitt första Meursault, ett Maison Joseph Faiveley från 2002 kommer jag att minnas, ett par bra italienska från Tenuta Coi di d’Orcia; ett Brunello di Montalcino och ett Olmaia Cabernet skickade mig till Frankrike. Det bästa vinet var ett Chateau Neuf De Pape Blanc från Domaine Calliou. Tydlig färsk kompost, toner av sura träningskläder och en frisk, renande smak, karaktär i obalansen och det är ett vin som kräver lite, vill ha ett utbyte. Ett annat vitt var väldigt bra, ett Cloudy Bay Sauvignon Blanc från 2004, gröna äpplen, sofistikerat, balans och jag letar efter en kvinna att förföra med det.

Vi diskuterade att det enhetliga var inkonsekvensen och hur amerikanskt det kändes. Bistro/ bar/ pizzeria/ lounge/ designexpo/ fine dining blev också mer självklart om man placerade konceptet i Los Angeles där människor färdas 2 timmar med bil för totalupplevelser. Hade de haft en bio, delikatessbutik och kockskola så hade konceptet varit fulländat, mäklarna försvunnit och barnfamiljerna invaderat.

Jag skall inte bedöma köket efter deras sommarmeny, maten var trots avsaknad av klockrena kompositioner, prisvärd 465 kronor för 3 rätter som till tillagningen var perfekta. Menyn kändes lite uppjagad och over the top, precis som high end i Kalifornien. Till slut när jag gick för att kissa ut bordsvatten för 50 kronor fann jag enhet, något i harmoni, två lianer som funnit varandra i djungeln, yang omfamnade äntligen yin; toaletterna hade exakt samma citronform som det hårt vispade smöret vi fick till brödet.