måndag, maj 26, 2008

Back like cooked crack

Tillbaka välbehållen från Berlin. Förutom att vårens personliga udonnudeltrend peakade med en buljong på fläsk- och ingefärsbollar på Susuro så var de kulinariska höjdpunkterna få. Frukosttallrikar med ostar och chark blev dagens höjdpunkter och vi glömde ofta lunch tills kvällarna som blev som att dyka ner i Wallpapers glansdagar, det kändes hela tiden att detta måste varit bra runt sekelskiftet. Lite ledsen att jag missade Schneeweiß men det kändes som om det kanske var det mest Wallpapereska i hela staden. Vitt som högkonjukturskola och med alpcuisine. Resans höjdpunkt var Ritz Carltons hotellbar nere vid Potsdamer Platz med en Old Fashioned och en välbehövd dos av guld, kristallkronor och ek.

Berlin är bäst när man vandrar efter eget huvud och doftsinne, när man håller sig borta från noveau kitsch och letar reda på det tyska brödet. Helst med pumpafrön och lite ost på.


Etiketter: , ,

söndag, maj 18, 2008

Popcorn

Tack Lisa för det här, kan inte sluta skratta.

onsdag, maj 14, 2008

Kräftskiva i New York

Crawdaddy

Det var ungefär så här jag hade planerat sommaren, diverse aktiviteter med mycket kräft- och skaldjur på bakgården. Vi hade planerat att ställa ut vårt lilla kylskåp på baksidan och i det endast ha öl och mousserande. Att ha fester. Vi hade planerat sommarnätter och. Nu måste vi flytta, från älskade Queens Park.

Vill någon ge mig husrum så ger jag mat i London?

Etiketter: ,

Superklasse

Superklasse, med numera reklamfilmsregissörerna Jens och Sebastian var det bästa matlagningsprogrammet som gjorts. Jag såg alla avsnitt och jag saknar det. Det var så jävla bra. Nostalgiker pratar om Floyd, men Superklasse var roliga nyktra. Tänk om den här bloggen kunde bli lika bra som Superklasse. Om den kunde finna gränsen mellan matlagningen, sarkasm, ironi, självdistans och homoerotik på samma sätt, med samma soundtrack, kameraåkningar och sociala turism. Ett utforskande av den svenska landsbygden och av krossade tomater. Om jag kunde skriva i en ubåt och laga marulk.

Jag blir nog bara reklamfilmsregissör.

Etiketter: ,

tisdag, maj 13, 2008

Matfoto

Under den första månaden av bloggen, postade jag vedervärdiga matbilder. De var utan annat ljus än fläktlampan och med en mobilkamera med ringa megapixel. Jag har ursäkter.

Men senaste numret av Gourmet? WTF. Reportaget Extravagant Bröllopslunch, det är bland det fulaste bildreportaget jag sett som till och med får en sabrerad flaska Salon att se ljummen ut. Sen är resten av majnumret ett extravaganza i lågupplösta skämtbilder med en topp på sidan 89 där den krediterade fotografen Mauro Rongione har tiltat sin mobilkamera på fyllan, efterexponerat i Photoshop tills pixlarna var centimeterstora och imponerat så pass på Gourmets AD att den blåsts upp till helsida.

Längtar hem till England och tidningsbudgetar.

lördag, maj 10, 2008

Bongvatten

Det här blev långt av ren frustration, den enda som jag önskar läser det är Mattias Oscarsson. Jag hoppas att någon mer tar sig tid.

Förspel:
Mattias Kroon tar toon
Mattias Oscarsson hatar mat
Måns Renntun väljer aldrig sida

Ungefär sedan jag flyttade till Malmö, jag var innan dess inte för bekant med Sydsvenskan och dess matjournalistik/ frånvarandet av matjournalistik så har jag velat skriva ett inlägg med den här rubriken. Bongvatten, vatten som tjänat ut sin fräschör genom att filtrera hasch, en rolig men förvånande nog inte särskilt passande ordvits. För till skillnad från att läsa något skrivet av Bong, så blir man faktiskt hungrig av hasch.

Brogatan får 5 i betyg, Restaurang Möllan får 5 i betyg och det är, oavsett motivering chockerande. Det chockar, och för att använda en klassisk Bongliknelse, som talar väl för deras stilistiska ambitioner: "Det rör om i grytan." De som är mest chockade, är inte jag, Mattias Kroon eller andra som överhuvudtaget är intresserade av mat, det är inte den förra Bongskribenten Stefan Stenudd, det är inte de andra krogarna som sliter arslen och år för att få femmor, utan det är de prisade restaurangerna själva. Det är Restaurang Möllan som får besök från Helsingborg, Torekov och Köpenhamn för att de fått högsta betyg av en av Sveriges mest respekterade tidningar. När Brogatan, som är mycket väl medvetna om sin mat, de har lagat den länge, får detta betyg så skäms de nog en aning när kockar från Vendel, Bloom, Trappaner, Doc Italiano, Plocke pinn, Tempo eller varför inte Noma kommer in för att se om de slutat varmhålla sin potatis.

Jag har aldrig recenserat Brogatan, det är en restaurang som inte skall sättas under lupp för de har inte den ambitionen. De kommer undan med de brister de har för att de tar precis tio kronor mindre för varje rätt. De är i prisklassen under för att maten är i ambitionsklassen under. Kroon har hyllat Brogatan i flera år för sin prisvärdhet, jag vet inte hur många gånger den legast högst upp på Nöjesguidens "bäst just nu", han förstår också att Brogatan är bra på det de gör. Men det är ju där betyget en perfekt 3:a kommer in i bilden. En bra krog, utan riktiga ambition att skapa kulinariska minnen, med bra priser, trevlig personal som glömmer bort din öl och med inlagd gurka för 30 spänn. Det är en 3:a på grund av sin prisvärdhet. Krogen hade fått stänga om den höjt sina priser, likaså Restaurang Möllan.

Debatten mellan Kroon och Oscarsson har kommit att handla om vad prisvärdhet är. Oscarsson tar upp Nöjesguidens Bongbashing och låt mig ta upp Oscarssons matkulturbashing. Det står inte mellan prisvärt kött och dyr kaninnjure här, utan ett klassiskt fall av schlager vs. opera. Kött och potatis mot allt vad som har med ett utforskande av kultur att göra. Och att det är Sydsvenskan som ständigt motverkar den hårt kämpande Malmöitiska krogatmosfären är skrämmande. Varför har Sydsvenskan gjort detta till sin sak, att premiera plankstek framför mat som använder gotländska strandörter, bara för att det är just serverat på planka?

Varför har Sydsvenskan med Oscarsson och Bong i spetsen gett sig fan på att med ständiga sliringar mot gourmetrestauranger ("få ett högre betyg än en toppkrog som tar ut överpriser") stänga de restauranger som verkligen försöker? Alltid nämns toppkrogar, finkrogar, dyra krogar, avsmakningsmenyer i samma anda som "överpriser", "små portioner" och "snigelgröt." Stackars Vendel och Vollmer, att kämpa så hårt för att få det att lyckas i en stad som Malmö, när de öppnar tidningen och får se sina operetter spottade på varje fredag till förmån för ärlig, folklig, inget tjafs, schlager. På musiksidan är Sydsvenskan snabb med att prata om musik som utvecklar och dissa Idolvinnare. Men på matsidan, så är i grund och botten Sibylla Sveriges bästa krog.

Anonymiteten är whatever för mig så länge personerna vet vad fan de skriver om. Kroon är intresserad, kunnig och älskar mat. Bong, tycker illa om mat och önskar att det skall vara enkelt och billigt för att det skall vara prisvärt. Den prisvärdaste måltiden jag ätit var på Noma, den gick nog på 2000 kronor, jag kan inte mäta den upplevelsen i pengar. Det minst prisvärda jag ätit var en salladsbuffé som man fick hämta med torrt sesambröd på Restaurang Möllan, och då ingick den i biffen för 119:- Att min vän Mattias Kroon inte sågar restauranger, till skillnad från vadå egentligen, är just för en kärlek för den Skånska matkulturen. Han hittar och nämner det prisvärda på de flesta ställen han besöker. Har en hotellrestaurang dålig mat så säger han att man skall gå dit för drinkarna istället och ger just drinkarna en bra recension.

Fy för Bong och Oscarsson som har gjort det till sitt korståg att terminera den Skånska, äntligen efter så hårt arbete, matkulturen. Jag lider med Kroon som bryr sig, jag lider med kockar som kämpar och jag lider med Restaurang Möllan och Brogatan som blir missförstådda.

Etiketter: , , ,

söndag, maj 04, 2008

Sunday times

När jag flyttar från London (det är ingen stad man åldras i) så kommer söndagarna vara de dagar jag kommer ihåg starkast. När jag vaknar, går upp längs Lonsdale Road och möter barnvagnar och hipstermorsor med inplastade Sunday Times under armarna. Jag tänker på A.A Gills recension i Stylebilagen. Giles Corens fyndiga snobbighet och passerar brunchande kreativa på väg till Queen's Park. Jag springer mina 3 varv, upp bland nässlorna och väntar andra andningen lugna mina steg, känner åskan i luften och lägger mig utmattad en stund i gräset. Ekorrar närmar sig mig, cirkulerar som gamar kring mitt utmattade lik och jag tänker på när jag åt en av deras vänner på St. John Bread & Wine för att par veckor sedan. Tonfisk som Benedetto liknade det vid.

Sen går jag till Farmer's Market där jag fått mina favoriter. Köper ett bröd hos mannen som kan komma från Frankrike, Italien eller England, han talar alla språk lika bra. Köper ofta tomater hos det unga paret, idag hade de gröna tigertomater på kvist. Köpte Tomat & Köttkorvar hos de organiska slaktarna som bär randiga förkläden och stråhattar och luktar på någon primör hos grönsaksståndet i det vänstra hörnet som de inte hade förra veckan.

Köper Financial Times Weekend, hoppas på att How To Spend It finns med varje vecka, fast jag vet att det är första söndagen i månaden. Hem, äter bröd, dricker kaffe på uteplatsen som blivit fin. Hinner precis frukost innan det varma regnet börjar dugga. Gör 15 armhävningar och duschar med vidöppet fönster.

Etiketter: , ,

TV


Bakis efter festen igår. Upplevde det dyra London för första gången på riktigt på vår kvartresorganiskakrog. Bloody mary med hälften tomatjuice hälften tabasco. Micrade croissanter som blev hårda innan man hunnit äta en halv och service som är bland de värsta jag fått. Det pocherade ägget på min english muffin kunde de inte misslyckas med. Hem till hulu.com och titta på matprogram, först ett par avsnitt av Hell's Kitchen men man tröttnar snabbt. Sen än bättre Top Chef som tyvärr är löjligt reklamfinansierat. Det är inte bara produktplacering utan ständiga omnämnande av varumärket och deras produktserie med leenden in i kameran. Det är riktigt duktiga kockar som tävlar i det senare programmet och fantastiskt att få följa dem från idé till presentation.

Sen hittar guld. After Hours with Daniel. Berömde New York kocken Daniel Boulud bjuder in sig själv och kända kockar och profiler till att äta efter service hos kända och intressanta New York krogar. De lagar mat, dricker väldiga mängder vin och pratar om minnen, anekdoter och svär mycket. Jag ser avsnitten när han besöker wd~50 och Wiley Dufresne, de äter babyålar och sjuka experiment. Aquavit och talföre Marcus Samuelsson som raddar upp en serie klyschor om kocklivet som ger en rysningar och till sist Cru som har en vinkällare på 72 000 flaskor. Det blir intimt, de äter ute i köket och de pratar om Paul, Alain, Jean- Georges och vet att de menar Bocuse, Ducasse och Vongerichten. Maten är av kockar för kockar och den enda kontakten med verkligheten vi får är när den inbjudne, notoriske stilreportern från random New Yorktidskrift frågar i varje avsnitt var de får inspiration ifrån eller vem som är deras idol.