Genus

Jag var på Brogatan i går med Philip och åt en traditionell råbiff, jag njöt, klassiska tillbehör och en kall öl till. Jag var på Svea Bar & Bistro i tisdags och åt en fantastisk lammstek som vilade på långkokt bog, jag ojade mig. När jag nu läser Karolina Ramqvist krönika i DN om kockstjärnan som den nya rockstjärnan skäms jag litet. Jag spiller ut mitt glas, hon har rätt. Är mitt matintresse egentligen ett sätt att kompensera för min misslyckade rapkarriär? Jag tycker att restaurangkök är oerhört fascinerande och Ramqvist prickar nog lite av essensen av min fascination i den här krönikan. "De riktiga rockstjärnorna har blivit alltmer pussy och androgyna och lämnat scenen öppen för kocken att röja på. Ingen annan är ju liksom intresserad av den posen längre. Den hårda kockens tid är här och det gäller att inte gå miste om något."

Hon beskriver mannen i köket med sin eviga boner och jag finner myten spännande. Det otroliga lugn man finner i restaurangköket, det stället jag kanske slappnar av på mest föranleds av en av de hårdaste arbetsmiljöer som går att finna idag. Hon skriver om Bill Bufords bok "Hett" som jag inte läst än, men där kommer det lilla stycket om köttet. "Bill Buford gör läsaren uppmärksam på köttet. Kotletterna och biffarna är vävnad och senor och blodfyllda muskler." Jag skriver senare om hur jag får ångest av att ha varit vegetarian och kanske är det för att jag nu får utlopp för någon tidigare ohävdad manlighet. När Benedetto var nere gick vi och pratade grisfötter och utmanade nästan varandra till att prova det, även fast fötter är långt ifrån våra kulinariska begär.

Det är evigt intressant hur dessa genusperspektiv väcker mig med whiplasheffekter. Mitt sug efter kött springer kanske ur osäkerhet eller så har det en textur, en konsistens, en smak och ett sätt trycka dig tillbaka i ditt säte som jag inte hittar i något trädgårdsland.