Milano

Landade i fredags på ett kyligt Skavsta, vintern hade drabbat Sverige igen. Rapporter om snö. Efter fyra dagar i ett 25 gradigt och soligt Milano var det med blandad förtjusning jag knäppte min linnekavaj på väg in mot bagagebandet. Trängdes med flickscouter och Batistini för att få tag på min väska vars vikt ökats dramatiskt timmarna innan hemfärd med två kilo parmesan och lite charketurier.

Vi bodde i Bergamo, en vacker äldre stad 45 minuter utanför Milano. Hotellrummen i Milano är fullbokade ett år innan möbelmässan och snart kommer detsamma hända Bergamo. Det var grymt att komma hem utmattad varje kväll till en lugn stad, en varm kväll. Dricka en enkel och ett litet glas grappa på Suite, gå ett kvarter till och äta en bägare semifreddo, ett kvarter till och hotellsäng. Livet.

På 08.14 tåget in till mässan varje morgon fann jag en ro jag inte känt på länge. Långt bort ifrån en riktigt stressig vår såg jag utmynningen till sommaren passera med gröna fält och varma fläktar från de dammiga tågfönstrena. Om två månader kommer jag att sitta på ett tåg från Rom mot Neapel och pusta ut för första gången på ett par år. Då kommer jag att vara färdig, ha avslutat något.

Mässan var wicked. Den började med en kalldusch, vi hamnade i hallen med barock belysning. Kristallkronor som vilade på kvinnobröst och hade diametrar på tio meter. Trötta säljare och ett måttligt intresse skapade en atmosfär som skapade spänningar i våra bröstkorgar. Ute i värmen med ölbägare och sen tappert in igen för att finna lite mer lättillgängliga saker och till och med riktigt snygga möbler. Sattelitedelen, där unga lovande designers ställer ut, var den centrala mässans stora behållning. Japanerna slutade aldrig att imponera. Flos, Moroso, Arper och Vitra knäckte det mest av konkurrensen på de större golven.

Zona Tortona var grymt befriande, en egen stadsdel med en alternativmässa nere vid ån där byxdresser och Karim Rashid var ett minne blott. Här fanns ett mer lekfullt approach till möbler och utställningsmontrar skiftade med små konstinstallationer och restauranger. Marcel Wanders hade fyllt en övergiven industrilokal med sjuk kreativitet.

Förutom fantastisk glass, lent kaffe och dricksglas med grappa så var den största kulinariska upplevelsen en kväll på en restaurang i Citta Alta i Bergamo. Köket var väldigt syditalienskt med ett extremt fokus på råvaror och menyn saknade polenta. Till förrätt beställde jag Carpaccio på tonfisk, det kom i smältande tunna skivor, urvattnad zucchini och ett genialt litet berg med svartpeppar. Sekunden innan servering lätt fuktat med olivolja och jag var knäpptyst under antipastin.

Grillspett med scampi och diverse vit fisk till huvudrätt. Inga konstigheter, grillat i en marinad med balsamvinäger och peppar. En väl tilltagen, söt fänkålssallad till och färdigt. Fem ingredienser och basta. Italien har tappat mycket på den internationella krogscenen för att de vägrar gå ifrån det traditionella, enkla, men de krigar likväl med fantastiska matupplevelser. Ostar som smulade, attackerade, slog mig och vaggade mig tryggt efteråt. Tillbehören var de jag minns på brickan; peporoncinomarmelad, apelsinsenap, fikongelé och kastanjhonung.


Milano i april var en fantastisk flykt, en semester som skrapade bort döda hudceller och trötthet förväxlad med likgiltighet från min bleka hy. När jag kom hem tog jag ett djupt andetag som kommer att vara min livsreserv de närmsta veckorna.