Mat #2
I våras gick jag, Benedetto och Mina bland kulturhusen i Lund. Av någon anledning kom vi in på svenne-fenomenet tacosbuffé. Vi droppade ingredienserna en efter en och det blev bara roligare och roligare, punchlinen som fick oss att träffa kullerstenen var färdigriven texmexost. Tacosbuffén är för mig symboliskt för den totala bristen, nästan föraktet, för kreativitet i de svenska köken. Jag vet att många blir upprörda av att läsa detta, jag pissar ju på en stor del av den svenska befolkningen, jag gör enligt vissa mat till en klassfråga, men är det inte det alla kulturellt intresserade gör? Skillnaden är bara att man inte får göra det med mat, man får inte ha mat som sitt kulturella intresse, det är snobbigt.
Att ifrågasätta tacobufféns kulinariska värde är inte värre än vad kulturellt intresserade inom andra områden gör när de omyndigförklarar fans av Rix FM, Liza Marklund, Thomas Ledin, Beckfilmerna, Lasse Åberg och Dressman. Min tes, mitt problem, kommer långt in i texten vilket är en retorisk miss men jag vill nog provocera läsaren lite här. Jag stöter så ofta på människor som menar att just mat är något man inte kan vara bra på, sportintresserade hävdar sig genom att droppa statistik, tabeller och referat från klassiska matcher utan att ifrågasättas. Det tas för givet att en musikintresserad inte tittar på Så ska det låta eller att en filmintresserad fnyser förnärmat när den får frågan om den gillar Fjorton Suger.
Jag äter tacos när det bjuds, jag ber inte någon byta station när resten av bilen lyssnar på Mix Megapol och jag tittade på Djävulen bär Prada när jag flög till Tokyo. Men jag är en snobb när jag inte vill smaka på rödvinet på hemmafesten, när jag inte tycker att potatismos gör en måltid eller när jag inte vill bjuda på min flaska Veuve Cliqout Brut. Jag tycker att 250 kronor för en varmrätt kan vara klart prisvärt på en restaurang med ambitioner men att 109 kronor för en plankstek eller en 250 gramsburgare är ett rån.
Problematiseringen skall kanske vidröra faktumet att alla vill särskilja sig med sitt intresse, men det är inte konstigt, det är ju genom sina intressen som man skapar sin identitet. Om jag lägger ner större delen av min vakna tid på mitt intresse så skall väl inte det behöva ifrågasättas eller jämföras. Jag ser mig inte som en snobb då jag inte ser ner på de som inte delar mitt intresse. Jag tror att matkulturens status måste upphöjas för att utvecklas. Folk måste ta sig ifrån texmexhyllan till torghandeln och från Wallander till kokböckerna. Är jag sur för att ingen erkänner mig som en cool gourmet eller vill jag bara få ett kulturellt matintresse legitimerat? Kommentera gärna.
Att ifrågasätta tacobufféns kulinariska värde är inte värre än vad kulturellt intresserade inom andra områden gör när de omyndigförklarar fans av Rix FM, Liza Marklund, Thomas Ledin, Beckfilmerna, Lasse Åberg och Dressman. Min tes, mitt problem, kommer långt in i texten vilket är en retorisk miss men jag vill nog provocera läsaren lite här. Jag stöter så ofta på människor som menar att just mat är något man inte kan vara bra på, sportintresserade hävdar sig genom att droppa statistik, tabeller och referat från klassiska matcher utan att ifrågasättas. Det tas för givet att en musikintresserad inte tittar på Så ska det låta eller att en filmintresserad fnyser förnärmat när den får frågan om den gillar Fjorton Suger.
Jag äter tacos när det bjuds, jag ber inte någon byta station när resten av bilen lyssnar på Mix Megapol och jag tittade på Djävulen bär Prada när jag flög till Tokyo. Men jag är en snobb när jag inte vill smaka på rödvinet på hemmafesten, när jag inte tycker att potatismos gör en måltid eller när jag inte vill bjuda på min flaska Veuve Cliqout Brut. Jag tycker att 250 kronor för en varmrätt kan vara klart prisvärt på en restaurang med ambitioner men att 109 kronor för en plankstek eller en 250 gramsburgare är ett rån.
Problematiseringen skall kanske vidröra faktumet att alla vill särskilja sig med sitt intresse, men det är inte konstigt, det är ju genom sina intressen som man skapar sin identitet. Om jag lägger ner större delen av min vakna tid på mitt intresse så skall väl inte det behöva ifrågasättas eller jämföras. Jag ser mig inte som en snobb då jag inte ser ner på de som inte delar mitt intresse. Jag tror att matkulturens status måste upphöjas för att utvecklas. Folk måste ta sig ifrån texmexhyllan till torghandeln och från Wallander till kokböckerna. Är jag sur för att ingen erkänner mig som en cool gourmet eller vill jag bara få ett kulturellt matintresse legitimerat? Kommentera gärna.
Etiketter: Media
redaktör Unknown at 10:56
17 Kommentarer:
Jag saknar den skånska mjölken.
Du låter onekligen lite sårad...men det är nog så att all sk.kultur är allas egendom och att påtala sin kunskap inom ett specifikt område uppfattas ofta som snobberi.Man får helt enkelt inte visa sitt "kunnande" eftersom det är inom ett område som anses handla om tycke och smak.Ingens smak är "bättre" än någon annans.Det är väl ok så länge man inte är intresserad av att fördjupa sig.
Prata kultur med personer som är intresserade,allt annat är att slänga pärlor åt svin...
jag vet att jag inte är logisk när jag random tisdag i köket outar mig som den slöfock jag är i kommentaren "för att kunna unna sig riktigt god mat ibland måste jag ju äta pasta och ketchup då och då". för jag gillar ju mat? jag skulle aldrig köpa den inställningen till skvalmusik kontra vald musik, skvaljournalistik kontra vald journalistik, osv...
det hela bottnar väl i hur högt jag värderar föda som den livskvalitet det är. snarare än brist på kreativitet tror jag det euroshopperwafers, kattsandsiste och billigt rödvin avslöjar är min lite sneda inställning till mat som en nödvändighet snarare än en möjlighet.
du gillar mat mer än mig. det är ok. :)
Min poäng är inte att andra dricker billig och smaklös cava, min poäng är att jag är trött på att folk kommenterar när jag dricker "dyr" och komplex champagne.
Yo Peacemaker. Bra skrivet och väldigt interessant, till skillnad från blogginlägg om recept innehållande saker jag inte vet
vad det är för något och vin jag aldrig har råd med kan jag faktiskt kommentera detta.
Att du får flexa mat och vinskills är inget jag har problem med. Jag tycker det är kul och interessant och jag tycker det är
tråkigt när det anses vara snobbigt. Självklart har du rätt att göra det. Men jag är ändå lite splittrad. Jag vill nämligen inte att mat
ska "upphöjas" ifall detta innebär att den förvandlas till en allmän kulturell identitetsmarkör för 'oss', även fast den som du påpekar i jämförelse med musik
och film är existensberättigad på sådana plan.
Visst, det skulle leda till mer sätt att uttrycka sig och säkerligen mer kulinariska upplevelser men jag vill inte att min omhuldade coop-fiskgratäng ska börja allmänt
jämföras med Rix FM (även om detta är berättigat). Jag tror inte jag skulle orka att gå
ner till konsum varje dag och känna likadant som jag gör när jag köper nya jeans helt enkelt. Det var ett tag sen jag läste sociologi men jag måste ändå försöka använda lite Habermas;
Jag vill inte att min livsvärld ska bli mer koloniserad (än vad den redan är).
Förhoppningsvis kan man kanske upphöja matens status utan
göra denna till ytterliggare en identitetsmarkör helt enkelt. Eller så kanske jag helt är ute och cyklar.
Jonas: "...till skillnad från vin du aldrig har råd med", där belyser du en av mina poänger. Jag kan inte flexa med mina musikskills därför att jag inte har råd att köpa vinylskivorna som du köper. Det är en prioriteringsfråga, och prioriteringar har jag väldigt svårt att ifrågasätta folks prioriteringar därför att det brukar vara direktrelaterade till deras intressen.
Deras intressen har de rätt att ha ifred. Men jag får väldigt ofta mitt intresse och mina prioriteringar ifrågasatta och jag menar att det är därför att mat som Intresse inte är lika mycket värt som till exempel musik.
Om mat som intresse och kultur, inte som identitetsmarkör, fick en högre status (precis som du säger) så skulle det medföra att mat och dryck fick mer utrymme i svenskt kulturliv, den upphöjningen tror jag skulle bilda och kultivera hellre än skapa förakt för de som inte kallas Oxfilé-Micke av sina polare.
Jag är inte ute efter att sätta dit de som inte skördar sin kryddträdgård varje tisdagkväll utan bara att det skall accepteras precis som en Talking Headssamling i skivhyllan.
"Det är en prioriteringsfråga, och prioriteringar har jag väldigt svårt att ifrågasätta folks prioriteringar"
- jobbigt ord det där...
"...jag vill inte att min omhuldade coop-fiskgratäng ska börja allmänt
jämföras med Rix FM (även om detta är berättigat)"
Eftersom matintresse/matkultur ännu inte är den identitetsmarkör (eller? kommer till det längre ner) Jonas skyr se håller jag på ett sätt med honom: Låt mig slippa leva upp till fler kvalitetskrav.
Det är väl helt enkelt så att även om Alfred och alla andra intresserade bör vara helgade sin matkultur är det av försvarsskäl folk kritiserar gula änkan. Våra intressen, våra friheter inkräktar på varandras.
Jag undrar om detta inte är en åldersfråga. Är det inte inte ett kval alla halvvuxna genomlidit? Är det inte så att matsnobberi, eh förlåt, matkultur, bara är nytt för 80-talisterna som just stigit in i verkligheten från studentkorridorerna? .) Är inte lyxmatvanor redan vardag för en rätt stor del av befolkningen?
Finns det någon lattemamma som kan svara på det?
Calle: Det jag efterlyser är inte en mer utbredd sofistikation. Bara att kulturen skall utvecklas ifrån Tina och Allt om Mat & Vin. Jag tror inte att det är en åldersfråga, kanske att man som äldre oftast tjänar mer och därför kan höja sig ett steg i allt som man prioriterar.
Kanske har man mer pastrami och mortadella på sin tallrik med kallskuret men det äts likväl lika mycket, om än inte mer fiskpinnar där. "Lyxmatvanor" är inte det samma som kultur. Och att relatera pengar till mat är farligt då det fattiga Italien till exempel har bättre mat än det rika.
Jag menar inte att de som är duktiga på mat skall bli mer respekterade, det är de redan, "mästerkockarna". Jag menar att mat skall få mer utrymme och bli lika diskuterat (paradoxalt i och med att vi gör det nu) som annan kultur.
Mat tas ofta upp i integrationssammanhang, "något att mötas över", men det tas aldrig upp i kultursammanhang. Det identifieras knappt. Mat har samma saker att diskutera som musik, det italienska köket intog Sverige ungefär samtidigt som hiphop, pastan kom tidigare, men det gjorde också funkes basgångar. Båda influerade allt under hela nittiotalet. Idag är det självklart, total kommersiellt och integrerat. Ciabattan med soltorkade tomater och mozzarella på alla Sveriges fik är som 50 Cent och Eminem på alla Sveriges radiostationer. Det har blivit tråkigt, men musik förnyar sig hela tiden, diskuteras i så många tidningar med mer text än bilder, medans mat är helt tvärtom. Varför?
"Min poäng är inte att andra dricker billig och smaklös cava,
min poäng är att jag är trött på att folk kommenterar när jag dricker
"dyr" och komplex champagne."
>> Men Alfred, de kritiserar dig för att du sticker ut, på samma sätt som om du haft E-Type skinnrock, kajal och en Nightwish-tisha på dig. Du valde att sticka ut, deal with it... Kom ihåg, normen är normen av en anledning. Med eller utan
den lägsta gemensamma nämnaren.
#1 - "Jag undrar om detta inte är en åldersfråga. Är det inte inte ett kval alla halvvuxna genomlidit? Är det inte så att matsnobberi, eh förlåt, matkultur, bara är nytt för 80-talisterna som just stigit in i verkligheten från studentkorridorerna?"
>>Jävligt bra poäng Calle, man kan vidare spekulera om det är ett sätt för blåblodens ungar att ta de första trevande stagen i pappas och mammas fotspår efter att tonårsrevolten är avklarad, för _Sofistikerad_Matlagning_ är diskret och elegant, som säg en gammal Bentley eller Jagga, och vilka kör sådana bilar? .... Inga nämnda inga glömda Greve Af Träde.
#2 Skillanden på att snobba med mat och att snobba med musik (musikSMAK inte audiofili) är att musiksnobberi inte nödvändigtvis är dyrare än "vanlig" musik att hålla på med. Jämför priset på en indiecd, och en Tomas Ledin CD på en mack (149:- kontra 219:- på ett ungefär). Alltemedan mat som anses finare ÄR dyrare än säg....Willys Pommes och Ketchup med en Premier Cola (40 kr). Jämför detta med 250g oxfilé eller en laxrätt av något slag.
Vidare bör jag poängtera att jag inte menar att göra det bästa av situationen, ergo CLASSY jävla mat på billiga ingredienser, typ Benna-mat, utan jag snackar sniglar, halstrade hasselmöss i sesamsås, snoksperma a'la George....Det är svårt att förneka den ekonomiska aspekten av matkultur där
Jag tror att en av de fundamentala skillnaderna mellan musiklyssnade och De Tre, ergo Mat, Litteratur och Film är att musiksnobb kan man bli utan att vara förmögen eller ha dragit jackpot när storken skulle droppa av en. De andra tre måste man ha haft en större kappsäck med socio-ekonomisk kapital för att till fullo kunna gå till nästa nivå med.
Nota bene, det är inget fel med att äta som vanligt folk, det är bara ofrånkomligt att de som kommit längre i sitt kulinariska komponerande, som är inne på matlagningens "Requiem" dissar de som, enligt dem, fortfarande gnolar på matlaglingens "Lady in red".
Inget av alternativen är bättre eller sämre om man ska vara ärlig, det är bara det att ju nördigare/snobbigare/mer fokuserad/mer insatt man är så kommer man se ned på de som inte har samma ambitioner som en själv.
Jag menar om jag för 29,50:- i råvaror får en orgasm i smaklökarna varje kväll, vad är det då som hindrar alla Joe Sixpacks från att INTE äta på Dånken??
Skönt att ta del av en diskussion med innehåll till skillnad från de inteligensbefriade samtal jag tvingas lyssna till i min vardag. (Ja visst faan är jag bitter på världen om ni inte lyckades lista ut det!)
Min mkt enkla kommentar är att jag helt å hållet håller med krönikören om att matkulturintresse förtjänar att få samma anseende som andra kulturintressen så som tex musikintresse. Utan att ifrågasättas eller kallas snobberi! Självklart behöver inte en så kallad "matsnobb" se ner på andra som inte har samma intresse och prioriteringar, men det tror jag är en fråga om integritet.
Tyvärr finns det juh allt för många som använder sitt kulturella kunnande för att trycka ner andra i skiten. Men det är juh inte svårt å se ur t ex ett sociologiskt perspektiv. Innehavare av kulturellt kapital brukar väl använda det för att skapa åtskillnad gentemot de lägre positionerade klasserna i den hierarki som alltjämt är avgörande för samhället.
Jag har svårt att förstå, även om jag hemsk gärna vill, hur matkultursintresse inte är en identitetsmarkör tillhörande de högre stående klasserna, alltså en markör av status.
Vad kan jag säga? Mat är en klassfråga i min värld. Å inte då sett ur det simpla perspektivet att mer penagar betalar för bättre mat å i u-länderna finns det för lite mat. Utan min poäng här är att det handlar om så mkt mer än ekonomisk kapital. Innehav av stort ekonomisk kapital är inte på något vis en garant för det kunnande, det intresse och de prioriteringar som krävs för att åtnjuta god matkultur. Inte heller är innehav av stort ekonomisk kapital ett krav för detta.
Skjut mig om ni vill!
Välj anledning:
Mitt inlägg i diskussionen lr
för att jag åt en Poker från Pizzeria Valla till middag i dag.
;)
"Är jag sur för att ingen erkänner mig som en cool gourmet eller vill jag bara få ett kulturellt matintresse legitimerat?"
Jag tycker att att svaret blev att jag är sur för att ingen erkänner mig som en cool gourmet, fast min mening var att problematiesera faktumet att ett kulturellt matintresse in blir legitimerat. Det ses som ett hot då samhället redan legitmierar andra intressen.
Jag vägrar tro att matkultur är en klassfråga. Det nordafrikanska köket är oerhört kulturellt utvecklat, på väldigt billiga medel. I stort sett olika former av vete och kryddor. I fattiga regioner utvecklas matkultur mer än i rika, varför är det så?
Jag har aldrig hävdat att mat som är dyrare är finare, recepten jag delar med mig av är varken avancerade eller dyra, bara genomtänkta. Jag lagar godare mat än många av mina vänner och har nog mycket lägre matbudget per månad än dom flesta.
Matkulturen i Sverige försummas, den utvecklas inte. Det är inte en klassfråga, den är underprioriterad.
Jag lagade en måltid igår som smakade damn good, fick över till lunch idag. Kostade mig ca. 18 kronor. Det hindrar mig ifrån att äta på Dånken för 55 kronor.
Jag försöker med den här bloggen inte att trycka ner folk i skiten som inte prioriterar dyrt vin, snarare berätta för dom varför jag gillar dyra viner.
det e svårt det där och känner igen mig i dinn problematik i vissa kretsar. jag gillar god mat och god dricka men samtidigt blir jag sjukt jävla trött på när de matintresserade kompisarna bara tjatar om sin calva som nåt tufft. det är väl som allt annat snackar man för mycket och högt om det blir det bara löjligt (ta musik, mat, konst, kläder) men njuter man av det i sin stillhet är det mer okej enligt mig. kanske jante jag vet inte.... prova mcmanis viner, (insmickrande amerikaner) om du inte gjort det redan! Ciao!
Jag håller inte med ett dugg. Du kan viga ditt liv åt strålande litteratur, musik eller mat utan att det kostar särskilt mycket.
Hört talas om kopiering, fildening eller bibliotek?
När ddet gäller mat är det snorbilligt med surdeg, puylinser, kycklinglever fint kött från Malmö Kötthandel, quino etc. Även om man ibland investerar i fin olivolja och en flarra balsamico är det mycket billigare än att käka pizza eller färdigmat. Jag har långa perioder haft enormt dålig ekonomi. Att köpa makalöst bra mat och att tillaga den har aldrig varit en anstränging för budgeten.
Vin är det värre med.
Jag tycker mest att du verkar sur.
Ät nåt sött och le lite.
Word. Grymt kul att det blev lite diskussion, det märks att man måste skriva om annat än vin och recept för att läsare skall visa sig.
Skicka en kommentar
<< Home