À demain

Imorgon åker jag till Paris för att hälsa på Hampus. Har checkat in online hos Air France och det hela känns nu mindre abstrakt. Sist jag var i Paris var jag full i 33 timmar, gjorde av med alla mina pengar och var tvungen att planka på ett nattåg till Hamburg för att komma hem. Jag förväntar mig inget annat än ett liknande krig den här gången, men förhoppningsvis med bättre dricka längre från Tyskland.

Har bokat bord på två restauranger, efter kockarna, hos Petter Nilsson på La Gazzetta och hos Inaki Aizpitarte på Le Châteaubriand. Jag träffade båda kockarna på Noma förra året och Inaki en gång till på World's 50 Best Restaurants galan i London. De har skägg, är 35 år och retar fransmän som amerikansk brytning och det skall bli förbannat kul. Den ene har lärt sig laga mat i Lund och den andre i Israel, men både åker till Paris och lagar franskt.

Joël Robuchons nyöppnade vinbutik La Cave lär besökas, om inte för upplevelsen och jag tror jag ska in på L'Ateliern bredvid och smaka något i det skrämmande framgångsrika konceptet med smakbarer runt om i världen. Ducasse får vänta men L'Arpège kanske hinns med för en lunch om jag känner mig tillräckligt ensam när Hampus jobbar.

Men först, ikväll skall jag äntligen äta hos Olle på Doc Italiano. Rapport följer.

Kommer att vara i Paris tills måndag så har ni några tips så lämna i kommentarerna!

Back like cooked crack

Tillbaka välbehållen från Berlin. Förutom att vårens personliga udonnudeltrend peakade med en buljong på fläsk- och ingefärsbollar på Susuro så var de kulinariska höjdpunkterna få. Frukosttallrikar med ostar och chark blev dagens höjdpunkter och vi glömde ofta lunch tills kvällarna som blev som att dyka ner i Wallpapers glansdagar, det kändes hela tiden att detta måste varit bra runt sekelskiftet. Lite ledsen att jag missade Schneeweiß men det kändes som om det kanske var det mest Wallpapereska i hela staden. Vitt som högkonjukturskola och med alpcuisine. Resans höjdpunkt var Ritz Carltons hotellbar nere vid Potsdamer Platz med en Old Fashioned och en välbehövd dos av guld, kristallkronor och ek.

Berlin är bäst när man vandrar efter eget huvud och doftsinne, när man håller sig borta från noveau kitsch och letar reda på det tyska brödet. Helst med pumpafrön och lite ost på.

Flykten från Tokyo

I nästa upplaga av sällskapsspelet Trivial Pursuit kommer frågan ”Vad kostar en Dry Martini på Park Hyatt i Tokyo?” att finnas med. Hotellets skybar blev världsberömd i och med filmen Lost in Translation. En ny modern bild av den österländska staden målades upp men inte många i den kände igen sig. Den fulla karaokesjungande schablonen cementerades och som västerlänning krävs det en vilja för att kunna bryta sig loss från den.

Globaliseringen har nästan gjort de klassiska metropolerna identitetslösa med McDonalds och Starbucks i varje gathörn och i den ständigt stressade folkmassan är det svårt att urskilja Japans ansikte. Den riktiga råvaran serveras där du kan uppskatta den och vägen dit är inte lång. Ta bara tåget 2 timmar söderut, passera Yokohama och stig av i Yougawara City i Hakonedalen.

På perrongen förundras du över att vara en av få, till skillnad från i Tokyo där du är en av tusen. En taxi står alltid vid järnvägsstationen för att hämta upp den målmedvetna livsnjutaren och be den att ta dig till värdshuset Seiransou. Ett ryokan som är från en annan tid. Traditionen har lika grova rötter som det bastanta trädet utanför och här finner du Japan som det verkligen var och är.

Bekanta dig med ditt spartanska rum och de vävda mattorna på golvet som kommer att vara underlag för en stillsam njutning. Strax kommer tre kvinnor in i mönstrade kimonos som berättar livsöden för den uppmärksamme och börjar duka ett bord för en traditionell japansk måltid. Rätt efter rätt, fat med fisk, fisk som fat. En tallrik med sashimi, en fond som sätts på kokning, en hummer och ytterligare ett dussin delikatesser. Sist för den äldsta kvinnan in en stekhäll vardera och ett öppet snäckskal. En abalone, en mollusk, som är havets svar på Kobebiff smakar lika mycket Japan som det undangömda rum vi tilldelats i skuggan av ett vattenfall.

Andaktsfullt steks abalonen levande framför ögonen på dig och den knyter sig likt ett krampande hjärta på stekhällen. Efter middagen går du till värdshusets spa. Vattenånga stiger från bäcken och du känner den när du går över den lilla fuktiga bron från värdshuset till den varma källan, onsen. Det nästan fyrtiogradiga vattnet omsluter din kropp, värmen kapslar in dig och du kan inte annat än att känna dig tyngdlös och avslappnad. Bruset och fuktmolnen från vattenfallet svalkar ditt ansikte och håller dig nykter. Din puls saktar ner i takt med att kondensdropparna träffar vattenytan från de gröna bambubladen som skuggar vattenkällorna.

När du kommer tillbaka så har de dukat bort bordet och bäddat på golvet med bomullslakan som doftar lätt av cederträ. En pyjamas ligger nästan origamiskt vikt på din kudde och den mjuka madrassen kramar dig god natt.

Morgonen efter så har tvagningen drivit ut onda andar i enlighet med shintoismen. Efter en traditionell frukost går du för att upptäcka vad mer som finns att finna i denna nya vackra värld. Ta bussen över berget ner till den sagolika sjön Ashinoko som ligger vid foten av Fuji. Vandra den korta kilometern genom de intensivt röda portarna, toriis, till Hakone Jinja Shrine för att besöka ett uråldrigt japanskt tempel.
Åk över Djävulens dal, Owakudani, som är berömt för sina svavelkällor och ta sedan linbanan ner till civilisationen. Cederskogar omhöljer vagnen och du kan trots maskineriet nästan höra skogens tystnad. Du ser produkten av österländsk filosofi framför dig, de lugna grafer trädlinjen bildar övergår i en liten tågstation.

Det lilla antika tåget som möter dig i foten av linbanan, slungar dig in i ortsbefolkningens dagliga liv. Exklusiviteten må vara lämnad bakom dig i bergets mystik, men att få stå där, omgiven av japanska skolflickor, som inte annat vet än lugnet, skänker dig stillhet. På tåget ser man grönskan som passerar utanför fönstrena och den är nästan påträngande vackert.

Ju närmare Tokyo vi kommer desto fler kostymklädda män stiger på och de somnar genast med portföljerna krampaktigt tryckta mot benen. Det är en ynnest att få en inblick i det yttersta av en kultur. Tillbaka i Tokyo inser du att utflykten var nära ett katarsis. När den nästan monumentala vägkorsningen Shibuya Crossing slår om till grön gubbe passerar en miljon människor om dagen. Känslan av ett myrsamhälle sätter sig likt cigarettrök i kläderna men i sucken har en ton av cederträ dröjt sig kvar.

Tidigare publicerat i Galore Taste & Travel

Aglianico

Jag bodde i regionen Campania i Italien, ett relativt fattigt distrikt om man jämför med Toscana och Piemonte. Maten blir bättre för varje mil man tar sig söderut men de bra vinerna tar ett geografiskt uppehåll innan man till slut når Puglia och Primitivos solhettade slätter. I Campania görs mycket av vinet på druvan Aglianico som inte bara låter som ett desinficeringsmedel, utan som även liknar det starkt i doft.

På en fantastisk lunch så frågar Benedetto mig hur bordsvinet smakade, utan risk för att bli förstådd av de övriga runt bordet, så jämförde jag det med att dricka apelsinjuice efter att ha borstat tänderna. Tanninerna känns som knivar, det skär i tandköttet. Eftersmaken förväxlas med en instant halsbränna och det blir oundvikligt varannan vatten. Senare får jag översatt till mig att de i Norditalien populärare druvorna; Sangiovese och Nebbiolo är för människor med dominerande femininitet. Vin skall kännas som att klia tandköttet på en grusgång. Som att lyssna på en hälsomäklare sommarprata. Använda salt istället för plåster. Analysen kan gå djupare på konflikten nord/syd eller snobbism/dunkvin men jag stannar hellre i sommartider.

Vinet på lunchen var från en bonde i närheten och buteljen medhavd av Salvatore, en smått genial middagsgäst som verkligen behövde umgås med utombygdsliga. Han värnade patriotiskt om det lokala och älskade sin by och sina berg i skuggan av Vesuvius. Men jag kan tänka mig att ingen i hans omgivning lyssnade lika intensivt som vi till hans berättelser om marken de stått på under hela sitt liv, naturligt men ändå någonstans smärtsamt. Ingen blir profet...

Ett par kvällar senare åkte vi, då han upptäckt mitt vinintresse, till vinbaren Boccon Divino, i den angränsande byn Sperone. Här hade dom ett aningen mer raffinerat Aglianico, det var yngre men mer nyanserat. Nu kom tobaksdofterna som tidigare bara pockat på mina receptorer, en burdus Brutus välkomnades här av Bacchus och yngligen fick genast stiliga accessoarer och ett par röda moccaloafers. Men det stannade där, totalt ytligt. Man hälsade angenämt men förstummades av dess platthet. Eftersmaken var svårare att finna än efter kall mjölk. Vi åt grillad macka till med Stilton, anksalami och fikonmarmelad som var fantastisk, en sån man vill slänga på Espresso House: s fönster och hytta med näven uppviglat.

Kvällen var fantastik, Salvatore lyckades till och med droppa filosofin bakom in vino veritas och hävdade att han inte litade på Benedetto för att han drack vatten. Han proklamerade senare kvinnans ofrånkomliga ondska och vi anade ett bittert slut på en romans i Portugal sommaren innan.

Innan vi skiljdes åt, som vänner över språkbarriärer som hade gjort esperantotalande stolta, fick jag en flaska vin på den tematiska druvan, ”det här är riktigt bra.” Det var en Falluto Aglianico del Taburno från 2000. Vi öppnade den på Ön för att tränga bort stackmolnen förra veckan. Nu var det tydliga dofter, äntligen lite mörka bär och aningen mer balans i dess smak. Kanske var det årgången som inte gjorde vinet väl men jag undrar. Aglianico kan bära upp en smoking men någon motiverad gård med känsla för rankor måste ge den kultur, läsa Dante för den och spela lite Laura Pausini, så att den får själ och liv.

Visciano, Italien

Det första fyra dagarna av min Italienvistelse tillbringade jag i byn Visciano, en timme från Neapel. Min vän Benedettos familj härstammar från det lilla syditalienska samhället och de har haft olika former av hus, lägenheter och sängar där så länge Benedetto varit son till Giacomo. De har ett torg döpt efter sig och en mindre hord av genier delar Benedettos farföräldrars gener. I Ryd i Linköping har klanen en liten utpost men jag har aldrig riktigt förstått dess storhet, annat än Benedettos briljans, förens jag somnade in en varm natt skuggad av vinrankor, palmer, valnöt-, persiko-, apelsin-, citron- och hasselnötsträd i, som sagt, Visciano.

Byn är verkligen en italiensk by, den kan inte bli mer italiensk by, inte mer villagio än detta, mitt koloniala intresse för Europas sydländer vattnas likt Smålands åkrar en normal junivecka. Stereotyperna blixtrar som stroboskop när man vandrar ner för byns huvudgata en sen sommarkväll. Det är packat på uteserveringarna, fast ingen dricker någonting, de bara sitter och tittar, softar. Tittar på det liv som de beskådat sen barnsben. Högst upp på gatan sitter gubbarna, de är stillsamma, de märker inte att man går förbi. Senare kommer yngre män, fascinationen eskalerar, de börjar stirra på en som om man golgatavandrar. Jag blir med ens mycket uppmärksam på min gång och en mer reslig hållning har jag inte haft sen jag korsade ett högstadiediscos dansgolv. De yngre har köpt upp Sveriges utdömda lager av dirty denim och vi som klär oss lagom preppy för att stanna högst upp på gatan inkräktar. Vi kommer ner till det sista torget där ströhundar samsas med stadens sommarlovande ungdomar, de åker iväg på vespor och röker hasch, köper varannan glass och varannan starköl på det nattöppna caféet. Hierarkin är slående, men än mer träffar den ångestfyllda insikten mig, problematiken att kunna se sitt liv så tydligt framför en. Man behöver bara titta upp för gatan för att se sin medfödda strävan, inte sitt mål, men bänken som kommer att bli ens sista vilan.

Mina vänner hälsades som Anita Ekberg och VM- laget 94 när de återvände till Sverige av det sista torget. De har återvänt dit varje sommar så länge de kan minnas och det känndes som om ett andra liv uppdagades framför mig. Min bästa vän har haft en hemlig värld, de har varje sommar gått igenom en pälspackad garderob och hittat något jag inte fått dela. Här är han och hans syster Sara, Bella Notte med alla andra. Framförallt med vännerna Guiseppe, Marco, Maria och Maria. Vi åker runt i bilar som känns för stora för de italienska gatorna och ser natten svalka Vesuvius. Alla hotell vi åker förbi är fyrstjärniga, även de ej färdigbyggda och de vars skyltar antagligen betalade skatt till Mussolini. Italien är vackrast när värmen kommer från marken. Vi pratar sopberg, mafia och Turning Torso.

Euforisk efter en fylla i staden Nola, som är den sista anhalten för landsbygdsflyende innan Napoli, bjuder Guiseppe in oss på söndagsmiddag hemma hos sin mamma dagen efter. Jag försöker inte dölja min förtjusning och undrar vad de har för råvaror hemma.

Dagen efter möts vi av hans fantastiska mamma mellan kastrullerna. Hon hade fått reda på att det skulle komma fyra extra på middag tre timmar tidigare och det är knappt oproblematiskt då Italien håller stängt på söndagar. Hon har varit och plockat grönsaker hos sin mor och lyckats införskaffa något som luktar intensivare än vad lyckats åstadkomma någonsin med primörer.

”Guiseppe är på torget” får vi höra. ”Hans två bröder och far också.” Vi släntrar ner och blir bjudna på iskaffe. Deras kompisar är lika nyfikna som hundarna på oss och kommer fram för att hälsa. Världsvant skakar de min hand, synar mig och vänder förstrött och trött på klacken. Nyheter kommer och går, man har slutat att hetsa upp sig. ”Do you’e like’a, Sexy Pistols?” Standardfråga.

Lunchen är fantastisk. Som gäst får jag mest. Syskonen D’Elia är mycket nöjda med att inte längre vara mest gäst. Jag får dubbla portioner och stora ögon under min lunch som jag aldrig kommer att låta mig glömma. Vi börjar med Pasta Vongole, vitlök och olja, två sorters musslor och persilja. Jag har ätit det många gånger innan, men aldrig så förbannat intensivt. Chili smakade bara, det var vitlöken som högg.

Fylld Calamare följer. Små karamellsstrutsliknande bläckfiskar är fyllda med sig själva, zucchini, tomater, oliver, bröd och grova nävar örter. Där. Dog. Jag. Jag kunde för första gången skämmas för att jag ätit så mycket, gourmandens högsta byxknapp flög över rummet och bältet hängdes över stolen.

Sen kom en ugnsstekt Pollo, fylld med i egentligen samma primörer som innan men med mer citron och utan bröd. Saftigheten i köttet, det var första gången jag åt kyckling på många år, påminde om köttsvallningarna som började tränga sig på. Jag mådde nära till dåligt, ofrivillig frossa, de gav mig de största portionerna och hytte med nävarna när jag bleknade inför att rensa tallriken.

Jag kunde knappt gå efteråt, det stack i tinningarna och kaffet vi drack efteråt verkade som en livräddande adrenalinspruta. Italiensk genuine dining, bondmat, är, dränk mig i Boeuf Bourgogne och dillkött, det enda som jag kan komma sen till en bröllopsnatt för.

Trimani e Tronchetto, Rom

De 4 dagarna i Rom kantades av låsta portar, stängda dörrar och resterna av upptejpade lappar där information om öppettider en gång funnits. Jag hade i mina efterforskande egentligen inte hittat någonting att besöka i Rom. Mons Kallentoft hade tipsat mig om Vino e Porchetta som serverade Porchetta, träkolsgrillad gris, och hävdade att det var en av världens bästa matupplevelser. Min far tipsade mig om ett enoteca där man kunde prova viner och köpa med sig dom hem. Vid varje försök att få äta gris eller att få fyllna till på bra vin så slogs vi ner av beskedet om dess spontana semestrar. Uppgivet i 40 gradig värme tog vi ett par tunga steg, typen som sparkar marken, och snubblade över små silvernycklar.

Vi plockade upp dem mest för att de glimrade fint och det var inte förens efter att man klivit ut på gatan från Trimani eller den irländska puben som man förstod att man öppnat något fantastiskt med hoppet som släckts tidigare under dagen. Trimani var en vinbutik som låg en bit norr om Termini och ett kvarter från vår logi. Natten innan hade vi gått förbi efter att vi köpt ett par bakelser i en nattöppen källare och då tänkte jag inte mer på det då jag skulle till det rekommenderade stället dagen efter.

Lokalen var sval som alla de kyrkor vi besökt under dagarna och samma lite fuktiga luft var här frisk istället för dammig. De vita tjocka väggarna sparade dem en AC och det var fantastiskt att slippa den återanvända stickande kylan som annars var så populär inomhus i staden. Jag gick först runt och tittade, synade alla de slitna trähyllorna upp och ner, Bourgogner för många tusen och stora lerkärl där du kunde tappa bordsvin på medhavd flaska. Ett världsbibliotek som var skapat för att bilda, inte för att köpa ett hus vid Amalfikusten åt familjen Trimani. Jag visade mig villrådig för den lågmälda människan bakom kassan som direkt såg min ängslan. Med Oxfordengelska förhörde han mig om preferenser, intresse och syfte. Jag förklarade att jag vet litet om vin nu, men när jag dricker om 10 år så kommer jag att vara tacksam för min framförhållning. Han plockade fram små unga pärlor från detta Medelhav av vin.

Min ödmjukhet besvarades med hans ärlighet.

Ett vitt till min bröllopsnatt, ett rött till när jag får sparken på grund av börskraschen, ett rött till middagen den där dagen då allt fallit i bitar och ett vitt till nästa rondell. Jag köpte fyra flaskor för mer pengar än jag någonsin lagt på en konsumerbar vara. Ljudet från kortläsaren när den skrev ut kvittot berusade mig och ändå kändes det som löjliga fynd.

Den andra nyckeln, som vi hittade utanför Vino e Porchetta, ledde till en irländsk pub som vi motsträvigt följde med vår guide till. Vi tänkte på gris och vår amerikanske guide tänkte på världens mest slitna koncept. Lite ro fann själen när de hade Kilkenny på fat men det kändes ändå som vi smälte en smärtsam förlust. Vi letade oss in i pubens lokal som låg långt från närmsta turist för att spela biljard. Och där, låg den. Ett uppsluppet gäng italienska slaktare hade tagit med sig Tronchetto, som är som porchetta, men bara grisens mage.

De serverade den på en spånskiva som de lagt ut över biljardbordet och det låg 10 limpor vitt bröd bredvid. Vita plasttallrikar och nästan tomma ölglas belamrade borden runt om. Männen var fulla, vissa hade gett upp. Deras sömniga ögon såg hur stora våra var och mannen Benedetto frågade om smakprov blev nästan förolämpad. En lycklig stund senare satt vi med vita plasttallrikar fyllda med sågrester av griskött, rosmarin kvistar och brödkanter. Mörheten i köttet, det saftiga som tvingats kvar trots många timmar över kol, den mindre skogen rosmarin som tillsammans med skålpund av salt ensamt kryddat mitt livs upplevelse. Benedetto och jag satt tysta, vårdade våra egna intryck innan det slapp ur ett "fy faan..." ur min vän. Jag satt fortfarande och letade efter de mörkaste bitarna kött och kände att jag började svettas ut det så kärleksfullt massakrerade djuret.

Another day

Imorgon bitti lämnar min käresta mig för två veckor i Kalifornien, efter mina 8 dagar i Rom känns det. Det värker lite och jag har ingen aptit, rödbetor på Tempo lämnade mig likgiltig igår. En flaska Veuve Clicquot Vintage Rosé Brut 1999 ikväll får mig kanske att tänka på när hon kommer hem igen istället för avskedet.

Har svårt att skriva om Italien än. En brutal misshandel av ett par barn i söndags svärtar minnet. Ambivalensen spetsades med händelsen, samtidigt som man håller krampaktigt i sin plånbok varje steg man tar på de smutsiga gatorna i staden så är ingen värd en påhejad skallning. På en marknad i utkanten av Rom blandades alla Roms lägsta kaster med turister och fejkläder. Vi hade ångestladdat ätit porchetta i vitt bröd från ett gatustånd och vi diskuterade vem som skulle bli magsjukast. Jag som skulle resa hem samma kväll var likblek över min brist av rutin. Jag skulle aldrig äta på en marknad i Sverige, MEN i Rom, då skulle jag ha det mest suspekta köttet som gick att finna.

Plötsligt hejar en folkmassa på vuxna män som slår och trycker ner två påkomna ficktjuvar. Pojkarna var runt tio år gamla och ingen kunde hävda att de valt sitt livsöde med många andra val. Publik uppstår som hejar på gripandet och fegt tar en stor burdus man ett steg framåt och skallar den redan arresterade pojken till marken. Zidanes skalle var en puss i jämförelse.

Rom var en ambivalent upplevelse överhuvudtaget, det var länge sen jag upplevde så många motsättningar och så mycket smuts. Ett Disneyland med amerikaner överallt och Pizza e Pasta för 15 € i varje gathörn. Den 40- gradiga värmen försörjde min trötthet och det blev stunderna av skugga och stillhet som blev de bästa. Mer om de kommer.

Lite till...

Italien var mycket. Visciano var fantastiskt, Rom har jag inte bestämt mig för än. Ska dra ut lite på min semester. Håll till godo.

La Pergola, Rom

La Pergola räknas till en av världens finaste restauranger och är hotellrestaurangen på Cavalieri Hilton i Rom. Det är också en av världens dyraste men det är det värt, 50 000 kronor kan en måltid kosta. De har det senaste inom italiensk kokkonst. När du trodde att din mat var färdig, då kommer det en liten flink italienare och river en ost på som de kallar parmesan. Ostens lukt påminner starkt om fot och den ser torr ut.

På La Pergola har de alltid kokande vatten när de kokar pasta, runt 100 grader anser de vara den perfekta temperaturen. År av erfarenhet har krävts för att kunna koka pasta "al dente" som kocken kallar det, mjukt med tuggmotstånd kallar jag det. Deras uthärdiga experimenterande med pastavattnet har belönats med 3 så kallade stjärnor av Guide Michelin. Kocken berättar vidare hur de alltid använder färska tomater till sin Caprese då burktomater inte riktigt har samma konsistens. Hur de jobbar mycket med att utveckla klassiker som sallad genom att blanda olika sorter i samma tallrik, "insalata mista". Såna galna utspel har kocken Heinz Beck lärt sig när han semestrat i Spanien. Det blir ett så kallat "fusion kök".

Parmesan är inte den enda osten de använder. De använder en annan speciell typ av ost också, Mossarella som är gjord på valmjölk och som vi spår snart kommer nå norra Europa. Utsikten över Rom från deras terrass är fantastiskt, bara tanken på att många byggnader som Colloseum och St Peters kyrkan byggdes för flera hundra tusen år sedan är svindlande.

Chefskocken Heinz Beck i sin soffa.

Såskocken Giovanni svettas, han skriker åt kockarna att ta semester när de är döda och de utbrister "Mama Mia" vilket betyder "tyst". La Pergola blev världsberömt genom Disneyfilmen Lady & Lufsen där de äter deras berömda köttbullar. Sen dess har det varit fullbokat och alla vill höra den berömda låten "Bella notte" spelas, men nu, i modernare tider så har de den på CD. Pizzan är heller inte att leka med, även fast den inte håller svenska mått.

Vinlistan är kanske det som imponerar mest för den tränade gourmeten. De har både vita och röda viner och de är noga utvalda. Men en sak har de gemensamt och de talar vinsnackaren mycket om, alla smakar druva. Den distinkta tonen av druvor finns i alla deras viner och jag frågar om de aldrig tröttnar på det men det gör de inte.

Jag ger två fler stjärnor än Michelin, 5 av 5 möjliga. Grattis, La Pergola.

Imorgon börjar min semester, 8 dagar i Italien med familjen D'Elia. Först Neapel och sen vidare till Rom. Kanske La Pergola, men i så fall för att kolla om det är soffan som är stor eller Heinz Beck som är liten. Trattorias och landsbygd, jag kommer att äta något så fruktansvärt mycket och god mat. Laddar upp med ett Valpolicella Classico, chark och en pecorino som Per Oscarsson skulle kalla "en jävla ost". Detta var också det hundrade inlägget på Bonne Guerre, congratulazioni.

Bonne Guerre i Nice

Efter en av mitt livs värsta dagar kom jag äntligen till Nice. Flög från Orly som i stort sett enbart trafikeras av Air France med destinationer i norra afrika samt inrikes. Tänkte att det skulle bli skönt att slippa resa med Ryan Air men glömde för en stund att Air France innebär att man flyger från Frankrike. För de som inte förstår den underliggande innebörden i det kan den även beskrivas med ordet "grève" eller "strejk" på svenska. Den här gången var det personalen i flygledartornet som opponerat sig mot att de eventuellt skulle behöva byta arbetsplats år 2011. Efter timmar i olika köer med en sprängande huvudvärk och helt undermålig information på franska ur sprakande högtalare kom jag alltså åtmistone fram till slut. Till Nice flygplats det vill säga. Väl där erfor jag en och en halv timme spännande väntan på bussen som gick mellan flygplats och centrala Nice, en buss som enligt tidtabellen gick var tjugonde minut. Sedan bjöds jag på en delikat resa genom Nice som för dagen bestod av feta brittiska turister och trafikarbeten. Jag har förstått det som om Frankrike har ett landsomfattande projekt som innebär att alla stora städer som saknar métro istället ska ha en tramway (spårvagn) genom staden. Dessvärre resulterar det för tillfället i att exempelvis Nice påminner mer om ett centralt Aten i juli månad under en svår panikångestattack snarare än en pittoresk kuststad.

Naturen i och runt Nice är slående vacker, någonting närmare en obejktiv sanning än så har jag svårt att finna. Landskapet är kraftigt ondulerat och böljar längsmed och mot det glimmrande azurblåa medelhavet. Här växer citroner och apelsiner, vindruvor och kaprifol. Här ligger man på stranden från och med slutet av mars, här är de is och tångprydda faten breddade med feta härliga ostron och andra ljuva läckerheter från det närliggande havet. Här möts sydfransk och norditaliensk kokkonst i ett paradisiskt utbud av råvaror från hav och land. Nice är beviset på att bibeln inte åsyftar slätterna utanför Uppsala som jordens bördigaste vilket den lustige Rudbeck än gång trodde och hoppades innerligt på.

Men likt en fjortonåring förvånat spyr efter en hel flaska bayleys - det var ju så sött och gott - finner man också obehagliga uppstötningar bakom de lismande fasaderna i den gamla staden, vackert karmosinröd i italiensk arkitektur. I Nice fick Le Pen över 30% av rösterna i första valet 2002. Här bor "Giggi" Von Knorring, ordförande i sydfranska svenskkommitén såväl som hundratals fattiga familjer härrörande från andra sidan vattnet vid den nordafrikanske kustremsan. Motsättningarna var obehagligt påtagliga. Från den trygga vardagen i Paris kastades jag in i en miljö där jag ansågs vara en trolig Le Pen-anhängare och tillika rasist bara för att jag är vit. Där jag möttes av avsmak och hotfulla blickar på staden om kvällarna då jag antogs förrakta de som tittade på mig för att de var av annan etnicitet än jag - jag klandrar dem inte - och där jag såg andra titta på dessa personer som om de vore luft eller kanske smuts de önskade försvinna ur deras åsyn. Nice är Frankrikes svar på Landskrona och på många sätt en lika stor, om inte större skam för Franrike än vad Nazisters och Sverigedemokraters frammarch i vissa delar av södra sverige är för mitt hemland.

Jag resterade hos min yngre bror som frikostigt lät mig bo och frodas i hans studio vid promenade des anglais. Rummet var högt i tak men kanske litet väl spartanskt inrett. Kylskåpet, innehållande två ägg och en flaska ketchup, var innehållsmässigt så spartanskt att det närmade sig de mest extra formerna av självförsakande buddism. Vi åt mest ute men omväxlade en kväll med en couscous och ratatouille ackompanjerat av ett dyrt men ljuvligt lokalt vin, ett Villars-Sur-Var från 2004. Ett A.O.C -märkt Côtes de Provence, det enda i närområdet, från Clos Saint-Joseph. Likt de andra viner jag passade på att dricka från Provencetrakten påminde det mycket om ett Chianti i sin karaktär vilket kanske inte är så konsigt. Färgen var oxblodsröd och klar. Kändes nordlig på något vis och nästan så långt ifrån ett tegelrött tungt Rioja man kan komma utan att dricka Beajoulais. Vinet luktade blomsteräng, blåklocka, "blomkransen som höljer en vacker kvinnas huvud, en sommarkväll, midsommarafton!" enligt spillevinkern och tillika lillebrodern André. Smaken var rund och lätt med mer blomster än frukt och syra. Ett oerhört trevligt vin med en len men ändå kryddig eftersmak av örter som timjan. Särskilt roligt att veta att det var tillverkat i bergen närmast Nice, bara drygt fyra mil bort.

Andra höjdpunkter var en fisk och skaldjursrestaurang med ett friskt vitt vin och de godaste ostronen jag ätit i mitt livis. Åt även en himmelskt god Tartare Nicois med små ostgratinerade bitar rösti gjord på tunnt strimlad potatis och zuchini men vaknade upp natten efter med ett kraftigt illamående vilket jag tror berodde på det någon hygienisk brist i hanteringen av de råa köttet. Lika mycket smolk i bägaren som att min telefon blev snodd sekunderna efter att jag tappat den på marken längsmed strandpromenaden. Nice är i första hand en turiststad och här väntar inga kulinariska upplevelser men om man har tur lyckas man undvika de värsta turistfällorna och då kan man få åtnjuta lokala råvaror som emulerats istället för misshandlats av kocken. Det var lättare sagt än gjort i en stad som framstod som ett enda stort Drottninggatan.

Post Scriptum:

Jag har väntat med att publicera texten för att även kunna få med några bilder jag tog i Nice. Men då jag igår bestals på min kamera av militanta anarkister under ett första maj-tåg är detta inte längre möjligt. Förutom att min kamera numera tillhör någon annan och det faktum att samtliga bilder jag tagit i Frankrike de senaste tre månaderna är förvunna misshandlades också min vän Robin helt utan anledning. Tips för demonstrationståg i Paris: Vifta aldrig med en kamera när anarko-syndikatet CNT är i närheten.

Reykjavik, Februari

Första anblicken av Island från flygbussen till Hotell Björk var lavafält. De gick från periferin i backspegeln ner till kustbranten som mötte havet. Kargt och vasst, himlen var grå och det duggade. Husen vi passerade var målade i starka färger som bleknat, hela Island är målat i samma färgskala blandad med vind.

Reykjavik har färre invånare än Linköping men staden sover aldrig och varje vaken sekund blickar mot New York. Det är fullt av små designercaféer, man beställer en dubbel café macchiato sittandes i en kitschig barocktron. På varje bord i den stora byn ligger det coffeetable books om hotell i den stora staden på andra sidan havet.

Slår man upp sidan med det nötta hörnet finner man ett isländskt hotell och ett citat om dess avskalade skandinaviska stil från Wallpaper. Vi hamnade två gånger på Hotell 101, ett hypat designerhotell. Den första gången i en sofistikerad men aningen daterad lounge, där ornamenterade kromade stolar trängs med lackade trädstubbar som möblemang och där alla affärskvinnor dricker sitt vita vin vid femtiden på eftermiddagen. Vi satt länge det första besöket, drack fantastiskt gott kaffe och avnjöt en standardrom. Sprit och vin är inte dyrt på Island men öl är dubbelt så dyrt som i Sverige.

Jag läste en raljant text om det isländska köket: en liten, ibland inte särskilt dominant internationell kulinarisk trend dröjer kvar ett år på ön. Årets trend var en otrolig japanfusion. Ingefära i det mesta och rulla gärna in det i noriblad. Parallellen till Japan är logisk, båda är stora fiskland med resurser. Vi åkte ett par dagar in på resan förbi ett par växthus ute på landsbygden, vyerna såg ut som scener ur Arkiv X, ett grönt sken steg från backen. "Där odlar vi våra tomater" sade guiden, och det förklarade varför maten är så dyr. Det verkar som om nästan alla råvaror utom häst- och fiskköttet importeras.

Vi hamnade av en slump en kväll på en fantastisk japansk restaurang; Domo. Ett dressat diskret klientel med smala slipsknutar och aftonklänningar. Till förrätt fick jag en Ankbenskonfit med Avocado och Persika och mitt sällskap fick Softshell Crab maki rolls med Mango. Till huvudrätt fick vi Anka och Tonfisk, råvaror av yttersta kvalitet och välkomponerade smaker. Huvudrätterna kostade mellan 350 och 500 kronor och då blir råvarornas kvalitet och tillagningens omsorg något som snarare lugnar än underhåller. Priserna var desamma på de flesta restauranger i staden som erbjöd kulinariska upplevelser och bra service. Problemet är att det blir svårt att finna det prisvärt när man kan äta på en tvåstjärnig krog i övriga Europa för det priset. Det är lätt att bli nöjd på Island men svårt att bli lyrisk.

Skulle man äta en smörgås och dricka ett glas vin på random sylta utmattad efter de fyra bra affärer Reykjavik erbjöd så går det på 400 kronor per person. Bistron B5 ligger på gågatan och lockar med en otroligt smakfull interiör, snygg om än habil. Eames gungstolar stod blandat med Starcks Louis Ghost. Bredvid mig sitter en jämnårig tjej i en Dsquaredblus med en Irish Coffee, hon äter grädden med sked och lämnar resten. Jag förstår var hon får pengarna ifrån; det kommer fler människor till Island än vad som bor där.

Vi återvände till Hotell 101 och dess restaurang på lördagskvällen innan vi skulle åka hem. Vi åt två enkla måltider till priser som man vant sig vid och upplevde en känsla av flärd i omgivningen. Hotellbarer är säkra kort när man inte känner sig lika hipp som de som delar ens smak. Personalen behandlar alla som internationella modefotografer som huserar i mellansviten. Deras service ger dödliga en spänstig ryggrad när de går förbi trendsetters i loungen på väg ner till toaletterna av svart marmor och med bomullshanddukar i prydliga högar.

Cocktailsen vi tog i baren till efterrätt gjorde barstolarna till katapulter ut i Reykjaviks nattliv. Efter barbesök och ordentligt med sprit fann vi gatorna, halv fem på morgonen, smockfulla i ösregnet. Köer till minsta bar och de ställen vi tidigare under veckan druckit ett glas vin på hade nu röda mattor utanför.

Staden har likt New York en vilande mening om vad som är livskvalité: ett extra starkt kaffe, ett par snygga italienska skor och lätt halstrade pilgrimsmusslor. En unna-sig-mentalitet, ”det är jag värd”, att göra vad som krävs för att somna med ett leende. Det är den pulsen som får dem att se vidare ut över lavafälten.

Milano

Landade i fredags på ett kyligt Skavsta, vintern hade drabbat Sverige igen. Rapporter om snö. Efter fyra dagar i ett 25 gradigt och soligt Milano var det med blandad förtjusning jag knäppte min linnekavaj på väg in mot bagagebandet. Trängdes med flickscouter och Batistini för att få tag på min väska vars vikt ökats dramatiskt timmarna innan hemfärd med två kilo parmesan och lite charketurier.

Vi bodde i Bergamo, en vacker äldre stad 45 minuter utanför Milano. Hotellrummen i Milano är fullbokade ett år innan möbelmässan och snart kommer detsamma hända Bergamo. Det var grymt att komma hem utmattad varje kväll till en lugn stad, en varm kväll. Dricka en enkel och ett litet glas grappa på Suite, gå ett kvarter till och äta en bägare semifreddo, ett kvarter till och hotellsäng. Livet.

På 08.14 tåget in till mässan varje morgon fann jag en ro jag inte känt på länge. Långt bort ifrån en riktigt stressig vår såg jag utmynningen till sommaren passera med gröna fält och varma fläktar från de dammiga tågfönstrena. Om två månader kommer jag att sitta på ett tåg från Rom mot Neapel och pusta ut för första gången på ett par år. Då kommer jag att vara färdig, ha avslutat något.

Mässan var wicked. Den började med en kalldusch, vi hamnade i hallen med barock belysning. Kristallkronor som vilade på kvinnobröst och hade diametrar på tio meter. Trötta säljare och ett måttligt intresse skapade en atmosfär som skapade spänningar i våra bröstkorgar. Ute i värmen med ölbägare och sen tappert in igen för att finna lite mer lättillgängliga saker och till och med riktigt snygga möbler. Sattelitedelen, där unga lovande designers ställer ut, var den centrala mässans stora behållning. Japanerna slutade aldrig att imponera. Flos, Moroso, Arper och Vitra knäckte det mest av konkurrensen på de större golven.

Zona Tortona var grymt befriande, en egen stadsdel med en alternativmässa nere vid ån där byxdresser och Karim Rashid var ett minne blott. Här fanns ett mer lekfullt approach till möbler och utställningsmontrar skiftade med små konstinstallationer och restauranger. Marcel Wanders hade fyllt en övergiven industrilokal med sjuk kreativitet.

Förutom fantastisk glass, lent kaffe och dricksglas med grappa så var den största kulinariska upplevelsen en kväll på en restaurang i Citta Alta i Bergamo. Köket var väldigt syditalienskt med ett extremt fokus på råvaror och menyn saknade polenta. Till förrätt beställde jag Carpaccio på tonfisk, det kom i smältande tunna skivor, urvattnad zucchini och ett genialt litet berg med svartpeppar. Sekunden innan servering lätt fuktat med olivolja och jag var knäpptyst under antipastin.

Grillspett med scampi och diverse vit fisk till huvudrätt. Inga konstigheter, grillat i en marinad med balsamvinäger och peppar. En väl tilltagen, söt fänkålssallad till och färdigt. Fem ingredienser och basta. Italien har tappat mycket på den internationella krogscenen för att de vägrar gå ifrån det traditionella, enkla, men de krigar likväl med fantastiska matupplevelser. Ostar som smulade, attackerade, slog mig och vaggade mig tryggt efteråt. Tillbehören var de jag minns på brickan; peporoncinomarmelad, apelsinsenap, fikongelé och kastanjhonung.


Milano i april var en fantastisk flykt, en semester som skrapade bort döda hudceller och trötthet förväxlad med likgiltighet från min bleka hy. När jag kom hem tog jag ett djupt andetag som kommer att vara min livsreserv de närmsta veckorna.

Intryck av Paris

I september förra året flyttade jag till den (kulinariska) huvudstaden Paris där jag nu befinner mig. Min förhoppning var att kunna köpa med mig en macbook för att bland annat skriva frekventa inläggen för bloggen, något jag med all önskvärd tydlighet misslyckats med. Men på en tillfälligt lånad dator ska jag åtminstone försöka sammanfatta det jag upplevt i mat och vin-väg så här långt.

Det som först slog mig när jag kom hit var råvarorna, dessa kockens fundament som inte alltid är vad man skulle önska i Sveriges nordliga breddgrader. Det blev en omedelbar kärleksaffär med tomater, jag minns ännu hur jag likt en extatisk och tillika förfriskad Benght Frithiofsson förde tomatkvist efter tomatkvist mot mitt ansikte för att insupa de makalösa dofterna som med lätthet penetrerade tomaternas skal - ja, som rentav fanns i skalen. Genast förstod jag vilka bonne guerres jag skulle kunna utkämpa med tomater som sluppit transporten till sverige och därför inte besatt de centimetertjocka transportbeständiga vattensmakande skalen man så ofta finner hemmavid.

På väg mot grönsakerna på mitt lokala Franprix tvingas man passera den dignande vinhyllan, eller ja, snarare vinväggen. Här finns bara franska viner i ett spektrum mellan 1 och 30 euro flaskan. Det är minst sagt en djungel att ta sig igenom, en djungel genom vilken jag inte ens har någon hjälp av min global-machete, en stid mina sinnen istället måste utkämpa. Det är helt enkelt förbannat svårt att göra konsekventa bra köp och ofta får priser snarare än andra faktorer agera rådgivare. Här finns inte en representant för Languedoc utan snarare 40 varav 35 kostar tre euro med en smak därefter. Det finns mycket att säga om systembolaget men en produktbeskrivning och ett redan begånget urval gör det om inte annat bra mycket enklare att handla vin i form av säkra kort. Jämför en stormarknad i Frankrike med att gå på restaurang som saknar vinlista utan istället besitter 2000 mer eller mindre okända viner du måste chansa från. Ja, så kan det kännas ibland. Lättare är det då att gå till en så kallad vinkällare som enbart säljer viner av olika slag. Här finns såväl kvalité, utbud som kunnande och inte sällan även en enorm entuasiasm påeldad av de vinprovningar som personalen ofta håller för kunder och sig själva. Hur levervärdena ser ut för den med skägg nere på vinaffären vid mig, han som jag aldrig sett nykter, vill jag helst inte spekulera i.

Till en början frapperades jag av att utbudet i vanliga matbutiker - här kallade supermarches - var så litet. Skillnaden är stor mot ett Konsum i Stockholm eller Malmö. Förutom en liten patetisk asiatisk hylla besitter mitt Franprix egentligen enbart en hylla utöver det mest fundamentala basutbudet; kosherprodukter i form av vin, kapris etc med text på hebreiska vilket beror på att jag bor i elfte arrondissemanget tillsammans med de flesta judar i Paris med undantag av den täta grupp ortodoxer man finner på och runt falafelgatan i Le Marais. Här går man alltså inte till kinahyllan på Hemköp när man ska laga kinesiskt utan till en kinesisk stormarknad, till grönsaksaffärerna för grönsaker och frukt, till ostaffären för ost, slakteriet för kött, fiskhandlaren för fisk och skaldjur. Jag bor alldeles intill förträffliga Rue Oberkampf, tidigare känd som den hippaste gatan i Paris, och här finns allt vad man kan vilja ha i matväg. Brukar passera vinbutiken "Le Cave Du Vin" sist och fråga om tips på viner som passar bra till den mat jag inhandlat och tänkt laga till. Som tur är börjar min franska ta sig på allvar nu men i början blev det mest att jag nickade med dumt och låtsades förstå alla adjektiv om vinerna som inte sa mig någonting. Ibland händer det att jag fastnar på en vinprovning och alla i butiken är alltid pratglada (läs: fulla).

Ett av de mest intressanta viner jag druckit sedan jag kom hit kom från Jura och var vitt samt mousserande. Dessvärre har jag inte kvar namnet och vinmässan där min vän köpte vinet är inte längre öppen. Det var ett av få vin jag smakat från det mystiska Jura. Jag tror det var från 2005 men det bad verkligen inte om ursäkt för sig. Smaken var helt skoningslöst stram och alla vid bordet tappade hakan. Gröna äpplen och mineral utan att bli för syrligt. Smaken förde tankarna till Pol Roger såväl som Tintin när han går vilse i öknen och blir torr i munnen. Jag hoppas innerligt att jag kan komma över det igen.

Den största besvikelsen för mig så här långt är den kanske viktigaste komponenten av alla när det kommer till vindrickande - någon att njuta vinet med, någon som Alfred att bara sitta och sucka andaktsfullt bredvid. De jag bor med, ett par svenskar och en Colombian, har oftast fyllan som viktigaste drivkraft och dricker med glädje vidriga viner för två euro. Låt gå för att det kan vara trevligt att bli full men nog kan man göra det med litet klass och stil! Att argumentera för god mat och gott vin som livskvalité i försvar mot anklagelser om snobberi orkar jag inte ens bemöda mig.

Restauranger har jag inte haft tillfälle att besöka allt för ofta, främst på grund av min monetära status i form av studentens. Trist för mig eftersom det här är staden där man verkligen vill ha mycket pengar att spendera på restauranger. Krogar med tre stjärnor från Michelin såväl som buteljer med livets främsta elixir Champagne finns det mycket gott om, frestelserna är partout. Den gamla kapphästen Chartier vid Grands Boulevards erbjuder dock mat till mycket billig penning. Här får man sig en hyffsad råbiff och en flaska (!) av husets röda för 14 euro i sällskap av 400 andra människor som får plats i denna gamla ombyggda tågstation. Delar av den gamla interiören från 1800-talet finns kvar och takhöjden är enorm. Jag misstänker att det är en hel del turister här men på söndagar då alla butiker är stängda på grund av den strikt följda katolska helgdagen brukar lokalen vara packad av vanliga franska familjer som inte varit förutseende nog att handla söndagens middag ett par dagar i förväg.

Väntar med spänning på att göra en rundtur i Frankrike och slippa smogiga Paris för någon vecka, vill särskilt till atlantkusten med fisk ostron till geniala priser. Fisk är det jag ätit minst sen jag kom hit, c'est dommage som man säger här. Till dess - eller nästa gång - Au Revoir!