Tillbakablick - Ale

Jag sitter trött efter jobbet och reflekterar över förflutet och framtid. Innan jag tidigt imorgon beger mig till London för att spendera dryga helgen där tänkte jag få ner några tillbakablickande rader om min senaste tid i Paris. Som det kanske tidigare framgått blev det inte vin i den utsträckning jag tänkt mig, utan snarare främst belgisk ale i stora mängder. En smak för god öl har alltid funnits, inte sällan satt jag på mitt studentrum och avnjöt en Puddles County, någon annan smörig, knäckig brittisk ale eller bitter tysk lager för den delen, men det senaste året är det nästan enbart belgisk ale som pockat på min uppmärksamhet.

Så skrev jag kvällen innan jag åkte till England. Och sen somnade jag. Tar vid där jag slutade;

Om jag förstått det hela rätt började det med den franska revolutionen. Borgerskapet jagade folk ur riket och både en och annan kunglighet fick ge vika för schavotten. Trappistorden, en undersektion till den djupt esoteriska och i tystnad omslutna Cistercienorden med en av mina idoler, Bernard av Clairvaux, i spetsen, flydde landet. Trappistmunkarnas förgreningar till Tempelherrarna och vikten av detta i flykten från landet under revolutionen ska jag inte gå närmare in på, men det kanske ändå bör nämnas att den gamle gode Bernard hade både ett och annat finger i den så kallade "syltburken" då det begav sig. Trappisterna skulle fly till de franska delarna av Kanada men kom inte längre än Belgien, där de slog sig ned för gott. De upptäckte snart till sin stora fasa att det här var för kallt för att brygga vin vilket de tidigare sysslat med hela dagarna. Därför började de istället brygga öl efter samma principer som de tidigare gjort vin. Nog med historielektion.

Det är inte bara de ljuvliga smakerna och de rysligt höga alkoholhalterna som tilltalar mig. Någon särskilt känsla infinner sig när man i en kapitalistisk värld som denna dricker öl tillverkat av munkar på ett kloster. Med vilken kärlek, omsorg och spritualitet måste de inte bereda dessa drycker!

Mest upprymd blev jag av att finna den flamländska alen Duchesse du Bourgougne. I sverige finns den att tillgå till skyhöga priser på ett par utsökt välsorterade restauranger. Jag hittade den i Paris slappaste butik för 1.6 euro per flaska! Personalen stod och drack öl bakom disken och visade stor empati för sveriges medborgare då jag berättade om den svenska ölsituationen. Med mig från butiken tog jag inte bara två 75 cls flaskor Trippel Karmeliet och tjoget Duchesse utan också några glas vi fått på köpet, i ren barmhärtighet.

Duchesse du Bourgogne smakar som ingenting annat i ölväg. Närmare mousserande vin än öl vid första intrycket. Färgen är blodig och djup. Smaken är syrlig och söt på samma gång. Fullmogna körsbär och vällagrad nötig ost. Fuktig jordkällare och åldrat stengolv. En vän som var med mig i Paris beskrev det som det godaste öl han någonsin smakat. Jag låter det stå för honom men kan garanterat att det är något alldeles speciellt (gott).

I förrgår kväll fick jag förmånen att dricka en av mina två flaskor Trippel Karmeliet i sällskap med en ung vacker kvinna. I och med att detta öl jäser för tredje och sista gången i flaskan blir det oerhört mousserande, en rik skumkrona garanteras varje gång man häller upp mer i sitt glas. Flaskan öppnas likt en vanlig champagneflaska, med en kork som bör tyglas för allas säkerhet. De första glasen skiljer sig mycket från de sista, eftersom bottensatsen då ännu inte lämnat buteljen. Jag tycker om att tänka på det första glasen som en ljus vårdag, som den igår! Solen står högt och få moln syns till. Smaken är makalös. Smördeg, stillsamma vetefält, bekymmerslöst bygger den upp vidare förväntningar. Sen kommer bottensatsen; åskvädret. Allt ruskas runt, drycken grumlas och ingen skonas. Fortfarande smördeg, ljusa plommon, men denna gång besinningslöst och oåterkalleligt. Smakdyningarna piskar in munnen, vetefältet susar och böljar. Mm!