Gorgoroth

Varje vår hamnar jag i en identitetskris. Jag känner mig anklagad från alla håll, alla kanter. Jag väntar på skottsalvor varje gång jag kliver ur duschen och tittar försynt fram bakom draperiet för att nå min handduk. Det är en vecka eller två, oftast i april som jag går med taggarna inåt, känner mig anklagad och menar att ingen förstår mig. Att jag varit slapp, släppt människor för nära och att jag måste fokusera på vad som är viktigt i livet; mig själv.

I år var det klasstillhörighet som var det stora dramat. Jag gnällde i ett par år över att vänstern trodde jag var höger. Nu gnäller jag över att högern tror att jag är höger. Borde fan bara stanna upp, ta det lite lugnt, läsa The Fountainhead och omdefiniera, då finner jag snart tryggheten i mig själv. Kontrasterna har varit rika det senaste året, jag har flyttat från Smålands Nation där jag och Hampus brukade spruta skumpa till Malmö där det finns slutna klubbar och lyxrestauranger. Hur fan skall jag inte känna mig splittrad?

Delaforce, Fine White Port

Helgen var fantastisk. Fredagen började med kinesiska dumplings, couscoussallad med mango chutney- och mangobalsamicodressing. Petter och jag skrev ett synopsis på en artikel och drack, ett vitt portvin med det otroligt kyliga namnet, Delaforce, låter som något Napoleon Dynamite skulle ha sin första fylla på. Riktigt gott, en härlig smygande fylla som sövde, vaggade in i ett lugn och värmde kinderna med välbehag. Tankarna dras osökt till Rohypnol men det har jag aldrig testat så jag skall inte vidga mina referenser så långt.

Lördagen fortsatte i samma anda, Philip kom förbi med Paris, Texas och Badlands. På Hansacompagniet i fredags kväll tipsade min bästis om ett italienskt Ale som de fått in, Panil, det var för bra för att vara sant. Det är bryggt i Parma, det görs 4 000 flaskor om året och Hansacompagniet hade fått in tio stycken. Jag köpte tre buteljer. Jag hällde upp det mörka, nästan brunröda ölet i två vinglas. En liten kakelvit krona skyddade vätskan med sitt liv. Doften krigade mig totalt med övermogna äpplen, jag ville nästan säga fallfrukt men Philip dämpade mig. Sötman jag fann i äppeltonerna sträckte sig mot pion men hölls tillbaka av en citrusdoft. Ljuvligt, jag mindes min barndomsträdgård i Västerlösa och ställde ner glaset.

Första munnen, brytningen av den bräckliga skumkronan och en smaksensation. Det första som slår mig, det dominanta, är syrligheten, den är behaglig och annorlunda. Jästen tränger igenom och sticker lite i gommen. Letar man länge hittar man sötman som brukar dominera belgiska trippelfermenterade motsvarigheter, men den förtränger man snabbt. Panil lagras 90 dagar på cognacsfat och får där sin komplexa ek- och äppelkaraktär.

Drack en flaska av det italienska överjästa ölet på Valborg och med sina 8 % i alkoholhalt blev det en perfekt liten tretimmars fylla. Ser nu att det finns en flaska kvar på systemet, ska köpa den efter jobbet, om ingen hinner före.