Vinn kaffe!

Haha. Detta är klockrent: Solde

Ska jag meddela vem spexaren var eller hur skall vinnaren koras?

Big up!

Perspektiv

Jag finner mig nere i en dal, lyssnar på Fleetwood Mac, har lite lätt ångest. Tittar på min att göra lista, stryker något men förblir likgiltig då man genast fyller på med två nya måsten. Man lämnar in en självutlämnande essä för att bli nerslagen av det tysta svaret. Jag tänker att ingen kritik i Sverige är bra kritik men också hur jag finner att tiga ihjäl något dåligt mycket effektivt. Man stänger ner skärmen på datorn och skräms av mörkret bakom. Sen läser jag fantastisk poesi av vänner, får sms av mamma som sitter i en taxi på den kinesiska landsbygden. Bokar flygstol till Italien i juni, 8 dagar i Neapel med Benedetto, fan. Bygga brygga i juli och flytta till London i oktober.

Tänker på Milanoresan om två veckor; mamma, Monika, Claes, Mats och möbler. Grappa, vin, coppa, focaccia, rosmarin och sömnbrist. Sen hem för att fira och vinka av min syster. Leta mig tillbaka till nuet och kommer på att jag har ett kilo jordärtskockor liggandes hemma. Gnocci eller soppa? Ska köpa ett gott vin efter jobbet, bli lite lycklig och titta på The Wire.

Så var jag uppe igen, inte en tanke på klasstillhörighet, haters och arbetsprover. Vad som finns i mitt kylskåp är, den jag äter med ler och glad jag blir.

What the Game has Been Missing

- Ångkokt Broccoli
- Masi Campofiorin
- Benedetto
- Hampus
- Pharaoe Monch
- Påsk

Intryck av Paris

I september förra året flyttade jag till den (kulinariska) huvudstaden Paris där jag nu befinner mig. Min förhoppning var att kunna köpa med mig en macbook för att bland annat skriva frekventa inläggen för bloggen, något jag med all önskvärd tydlighet misslyckats med. Men på en tillfälligt lånad dator ska jag åtminstone försöka sammanfatta det jag upplevt i mat och vin-väg så här långt.

Det som först slog mig när jag kom hit var råvarorna, dessa kockens fundament som inte alltid är vad man skulle önska i Sveriges nordliga breddgrader. Det blev en omedelbar kärleksaffär med tomater, jag minns ännu hur jag likt en extatisk och tillika förfriskad Benght Frithiofsson förde tomatkvist efter tomatkvist mot mitt ansikte för att insupa de makalösa dofterna som med lätthet penetrerade tomaternas skal - ja, som rentav fanns i skalen. Genast förstod jag vilka bonne guerres jag skulle kunna utkämpa med tomater som sluppit transporten till sverige och därför inte besatt de centimetertjocka transportbeständiga vattensmakande skalen man så ofta finner hemmavid.

På väg mot grönsakerna på mitt lokala Franprix tvingas man passera den dignande vinhyllan, eller ja, snarare vinväggen. Här finns bara franska viner i ett spektrum mellan 1 och 30 euro flaskan. Det är minst sagt en djungel att ta sig igenom, en djungel genom vilken jag inte ens har någon hjälp av min global-machete, en stid mina sinnen istället måste utkämpa. Det är helt enkelt förbannat svårt att göra konsekventa bra köp och ofta får priser snarare än andra faktorer agera rådgivare. Här finns inte en representant för Languedoc utan snarare 40 varav 35 kostar tre euro med en smak därefter. Det finns mycket att säga om systembolaget men en produktbeskrivning och ett redan begånget urval gör det om inte annat bra mycket enklare att handla vin i form av säkra kort. Jämför en stormarknad i Frankrike med att gå på restaurang som saknar vinlista utan istället besitter 2000 mer eller mindre okända viner du måste chansa från. Ja, så kan det kännas ibland. Lättare är det då att gå till en så kallad vinkällare som enbart säljer viner av olika slag. Här finns såväl kvalité, utbud som kunnande och inte sällan även en enorm entuasiasm påeldad av de vinprovningar som personalen ofta håller för kunder och sig själva. Hur levervärdena ser ut för den med skägg nere på vinaffären vid mig, han som jag aldrig sett nykter, vill jag helst inte spekulera i.

Till en början frapperades jag av att utbudet i vanliga matbutiker - här kallade supermarches - var så litet. Skillnaden är stor mot ett Konsum i Stockholm eller Malmö. Förutom en liten patetisk asiatisk hylla besitter mitt Franprix egentligen enbart en hylla utöver det mest fundamentala basutbudet; kosherprodukter i form av vin, kapris etc med text på hebreiska vilket beror på att jag bor i elfte arrondissemanget tillsammans med de flesta judar i Paris med undantag av den täta grupp ortodoxer man finner på och runt falafelgatan i Le Marais. Här går man alltså inte till kinahyllan på Hemköp när man ska laga kinesiskt utan till en kinesisk stormarknad, till grönsaksaffärerna för grönsaker och frukt, till ostaffären för ost, slakteriet för kött, fiskhandlaren för fisk och skaldjur. Jag bor alldeles intill förträffliga Rue Oberkampf, tidigare känd som den hippaste gatan i Paris, och här finns allt vad man kan vilja ha i matväg. Brukar passera vinbutiken "Le Cave Du Vin" sist och fråga om tips på viner som passar bra till den mat jag inhandlat och tänkt laga till. Som tur är börjar min franska ta sig på allvar nu men i början blev det mest att jag nickade med dumt och låtsades förstå alla adjektiv om vinerna som inte sa mig någonting. Ibland händer det att jag fastnar på en vinprovning och alla i butiken är alltid pratglada (läs: fulla).

Ett av de mest intressanta viner jag druckit sedan jag kom hit kom från Jura och var vitt samt mousserande. Dessvärre har jag inte kvar namnet och vinmässan där min vän köpte vinet är inte längre öppen. Det var ett av få vin jag smakat från det mystiska Jura. Jag tror det var från 2005 men det bad verkligen inte om ursäkt för sig. Smaken var helt skoningslöst stram och alla vid bordet tappade hakan. Gröna äpplen och mineral utan att bli för syrligt. Smaken förde tankarna till Pol Roger såväl som Tintin när han går vilse i öknen och blir torr i munnen. Jag hoppas innerligt att jag kan komma över det igen.

Den största besvikelsen för mig så här långt är den kanske viktigaste komponenten av alla när det kommer till vindrickande - någon att njuta vinet med, någon som Alfred att bara sitta och sucka andaktsfullt bredvid. De jag bor med, ett par svenskar och en Colombian, har oftast fyllan som viktigaste drivkraft och dricker med glädje vidriga viner för två euro. Låt gå för att det kan vara trevligt att bli full men nog kan man göra det med litet klass och stil! Att argumentera för god mat och gott vin som livskvalité i försvar mot anklagelser om snobberi orkar jag inte ens bemöda mig.

Restauranger har jag inte haft tillfälle att besöka allt för ofta, främst på grund av min monetära status i form av studentens. Trist för mig eftersom det här är staden där man verkligen vill ha mycket pengar att spendera på restauranger. Krogar med tre stjärnor från Michelin såväl som buteljer med livets främsta elixir Champagne finns det mycket gott om, frestelserna är partout. Den gamla kapphästen Chartier vid Grands Boulevards erbjuder dock mat till mycket billig penning. Här får man sig en hyffsad råbiff och en flaska (!) av husets röda för 14 euro i sällskap av 400 andra människor som får plats i denna gamla ombyggda tågstation. Delar av den gamla interiören från 1800-talet finns kvar och takhöjden är enorm. Jag misstänker att det är en hel del turister här men på söndagar då alla butiker är stängda på grund av den strikt följda katolska helgdagen brukar lokalen vara packad av vanliga franska familjer som inte varit förutseende nog att handla söndagens middag ett par dagar i förväg.

Väntar med spänning på att göra en rundtur i Frankrike och slippa smogiga Paris för någon vecka, vill särskilt till atlantkusten med fisk ostron till geniala priser. Fisk är det jag ätit minst sen jag kom hit, c'est dommage som man säger här. Till dess - eller nästa gång - Au Revoir!

Mastercard

Caféhopping en solig lördag. Allt går bra, köper Belle's Pannkaksmix och maple syrup på Grey's, besöker Solde för första gången, har hört mycket gott om stället. Dricker en god macchiato, äter en schysst baguette med lufttorkat lammkött, lite kontrastlös men den räddas av priset och it's all good. Går till kassan och försöker smita in bland det trendiga familjära klientelet för att betala. Nu går det fel någonstans hos killen bakom betongdisken, det slinter helt. När jag frågar om de tar kort så väljer han efter en halv sekunds övervägande att svara "Ja!" och kör en pantomimsketch där han fotograferar mig med ett underfundigt leende. Det leendet skapar inte den inre glädje han kanske ville skapa i mig utan jag blir oerhört provocerad. Kvinnan som sitter på barstolen framför mig ser mitt skinande ursinne och är snabb med att ge mig direktioner till närmaste bankomat. Martin räddar mig med kontanter och jag vänder mig om och går ut. Jag har en vilja att jävlas med människan bakom disken resten av hans liv, en absurt oproportionelig hämnd. Senare när vi sitter på SMAK på Konsthallen, disträa och sockerchockade, börjar jag att tänka på den mimande latteartisten igen, jag föreställer mig hur jag skickar fotografin på hans barn på dagis hem till honom och skrattar högt inombords. Gustaf och Martin ser oroade ut.

Le petite morte

Efter att ha rustat upp, putsat min kroppsbepansring och övat in lite krigsmetaforer så gav jag mig iväg på provning i fredags. Jag köpte med mig charketurier, en bit ost och en kvadratmeter focaccia från Njutbar. 2 flaskor vin från Hansacompagniet. Jag köpte med mig ett Zenato Merlot och en favorit; Stellenzicht Shiraz. Blev rekommenderad Zenaton när jag sökte ett riktigt prisvärt välutvecklat 100- kronorsvin för att kunna jämföra priser. Stellenzhicht tog jag för att få med en rökig Shiraz för att kunna jämföra viner på samma druva. Min favorit på Systembolaget sa att vi skulle lufta vinet ordentligt innan, hälla över till karaff och sen tillbaka i flaska." Även om det är från -79 replikerade jag? " "Åh guud nej, då tar ni det försiktigt, häller upp det mycket varsamt och njuuuter." Hennes viskande runda skånska fick mig att förstå allvaret i vad vi skulle dricka senare. En flaska Côte-Rôtie La Landonne från 1979 väntade hemma hos Robert i en funkisvilla i Ängelholm.


För att kriga strävheten i de unga vinerna som skulle inleda provningen så köpte jag Serranoskinka, Speck och Coppa, sanslöst gott. Coppa är torkad grisnacke och har en rund sälta som tillsammans med merlotvinet var kvällens näst bästa.

Vi öppnade det försiktigt, Robert darrade på handen när han drog upp korken. Lät flaskan stå i en sekunds tystnad när vi greppade att vi öppnat den. Ingen återvändo, kom fylla... Vinets färg var det första som överraskade mig, rött tegel, nästan åt nyponhållet. Grumligt som en insjö och lite oljigt på ytan.

Första klunken var otrolig och jag slogs tillbaka i soffan. Detta var underbart, sakralt. En rogivande balans, ordningen var återställd. Jag försvann en aning, satt bara och luktade, blundade. Vi kommer överrens om att doften liknade en vind där fönstret fått stå öppet en tidig vårdag; det friska som sirlar igenom damm och trä. Balansen var helt otrolig, jag kände smakerna av rökt kött, det fanns en liten aning av övermogen björnbär men det fick nästan jag leta efter. Tanninerna var väldigt lena, flyktiga, eftersom vi druckit ett ungt Shiraz innan så var detta ren ömhet.


Det fanns inget som knockade en i vinet, Robert pratade om ett Le Pin från 2002 som han hade druckit ett par veckor tidigare och att det var mycket intressantare. Jag kunde förstå honom, det fanns inget riktigt stuns i vinet, mer en stillsamhet som jag aldrig upplevt förut. Nu vet jag hur ett perfekt Shiraz smakar, balansen, vad alla viner strävar mot, orsaken till att de lagras. Jag tror att jag hann uppleva tio olika saker under tre glas och jag lämnades med en tom känsla efteråt, alla julklappar öppnade. Tur att vi hade mer vin som kunde dämpa den lätta ångesten av att det var över. Stellenzicht var dock nu ordentligt sårat och merloten hade flytt.

Äventyr

Har skrivit ett inlägg om White Guide och Malmös krogmiljö på Dygnet Runts blogg Dyngan.se

28 år

Jag sade efter att jag varit på Island och dykt i en kontinentspricka, i 2 gradigt vatten med torrdräkt att det var min första religiösa upplevelse. Jag hade nog aldrig kunnat tro att jag skulle få chansen att få uppleva min andra redan en månad senare. I slutet av den här veckan är jag rädd för att jag kommer att säga: "Nej, jag har slutat med rödvin..."

Robert har köpt en flaska Côte-Rôtie La Landonne från 1979, ett vin i världsklass. Jag kommer förmodligen aldrig dricka ett lika bra vin igen. Jag kommer aldrig ha råd att köpa en flaska igen och jag kommer nog inte kunna dricka annat rödvin efter detta. Robert "Le Pin" Lux skall övertyga mig om att dyrt är bäst. I beskrivningar jag funnit av vinet nämns rökt kött.

Tasting notes to come.

Andra chansen

Dyr helg. Var på ett extremt spenderarhumör. Hade intalat mig själv under veckan att jag levde sparsamt och att jag hade bra koll på min ekonomi. Det började som sagt i torsdags med ett lite dyrare vin för att riktigt kicka igång helgkänslan. På fredagen fortsatte det när jag köpte lunch på Kronströms smörrebröd som ligger vägg i vägg med mitt jobb. Den lågmälda dansken envisas medd att inte ge mig rabatt men ibland får jag ge efter och hänge ge mig åt rostbiff, rågbröd och currysill.

Jag och Gustaf begav oss efter jobbet till Svea Bar & Bistro för att ge dom en andra chans. Drack riktigt god öl; Dugge, ett Göteborgskt öl som var exklusivt för Svea och käkade gubbröra på kavring. So far so good, satt och diskuterade med min medsupare om att jag var för hård i min kritik förra gången och vilket gott öl de hade. Inspirerad bestämde jag mig för att dricka ett Belgiskt, trappistöl. Servitören rekommenderade ett Rochefort. Ett helt klart godkänt öl. När jag frågade om han druckit ett annat trappistöl som heter Duchesse de Bourgogne får jag svaret, att "Bourgogne ligger i Frankrike så det kan inte vara ett trappistöl..." Oförlåtligt drygt, det som gör det ännu drygare är öppningen han ger till mothugg. Han serverar ett öl som också har ett franskt namn? Vet han att franskan är ett officiellt språk i Belgien? Kan han inte sin historia om de ölbryggande munkarna ska han inte försöka lära ut den på bekostnad av kundernas respekt.

Sen händer klassikern på Svea, en sammanlagd 40 minuters väntan på att få betala. Efter 20 minuter med tomma glas frågar jag om vi kan få betala. Efter fem minuter kommer ölexperten och ursäktar sig och tar mitt kort. Efter ytterligare 15 minuter, när jag ser honom strosa omkring i lokalen ber jag smått aggressivt en något mer uppmärksam person i baren, om att få tillbaka mitt kort. Det får jag så äntligen, men de bjuder inte på något. Går därifrån, ännu argare än förra gången. Shame on me yada yada.

Lördagen startas med nubbe och Borstj hos Nike och Philip, ett par flaskor vin och en fantastisk trevlig lunch senare hamnar vi på premiärvisningen av Fur på Spegeln. De bjuder också på vin. Fyllan är underbar, filmen är fruktansvärd.

Kvällen fortsätter vi på Café le fil du Rasoir som är betydligt lugnare än kvällen innan. jag äter Moules Frites, en god anledning till att flytta till Frankrike och dricker en Old Fashioned och en champagnedrink. Bon merdre vad gott det var.

Alfred - Svea Bar & Bistro 0-2
Alfred - Rasoir 3-0

Everyday

Har tagit på mig tungt mycket jobb i vår. 27 poäng skall tas, arbetsprover till utbildningar, heltidsjobb och så fritid ibland. Igår kom jag på att jag inte firat att jag kom in på en utbildning jag sökt i London. Jag köpte en flaska vin på vägen hem från jobbet och chockerades återigen av personalen på Hansacompagniets Systembolag. De är sanslöst duktiga. Jag började svamla om mitt önskemål och de lade en Stellenzicht Gold Trian Shiraz i min famn. "Den här är god."


Köpte lite ägg, potatis och salvia för att försöka göra en fritata, eller "fritta" som Karin kallar det, en italiensk omelett. Lyckades riktigt bra, avslutade med citronolivolja på som satte in nådastöten. Salvian och det rökiga vinet dansade. Vinet kunde ha växt på sluttningar på det skottska höglandet, rökigheten påminnde mig om en tunnare Single Malt.