Le petite morte


Vi öppnade det försiktigt, Robert darrade på handen när han drog upp korken. Lät flaskan stå i en sekunds tystnad när vi greppade att vi öppnat den. Ingen återvändo, kom fylla... Vinets färg var det första som överraskade mig, rött tegel, nästan åt nyponhållet. Grumligt som en insjö och lite oljigt på ytan.
Första klunken var otrolig och jag slogs tillbaka i soffan. Detta var underbart, sakralt. En rogivande balans, ordningen var återställd. Jag försvann en aning, satt bara och luktade, blundade. Vi kommer överrens om att doften liknade en vind där fönstret fått stå öppet en tidig vårdag; det friska som sirlar igenom damm och trä. Balansen var helt otrolig, jag kände smakerna av rökt kött, det fanns en liten aning av övermogen björnbär men det fick nästan jag leta efter. Tanninerna var väldigt lena, flyktiga, eftersom vi druckit ett ungt Shiraz innan så var detta ren ömhet.

Det fanns inget som knockade en i vinet, Robert pratade om ett Le Pin från 2002 som han hade druckit ett par veckor tidigare och att det var mycket intressantare. Jag kunde förstå honom, det fanns inget riktigt stuns i vinet, mer en stillsamhet som jag aldrig upplevt förut. Nu vet jag hur ett perfekt Shiraz smakar, balansen, vad alla viner strävar mot, orsaken till att de lagras. Jag tror att jag hann uppleva tio olika saker under tre glas och jag lämnades med en tom känsla efteråt, alla julklappar öppnade. Tur att vi hade mer vin som kunde dämpa den lätta ångesten av att det var över. Stellenzicht var dock nu ordentligt sårat och merloten hade flytt.
Etiketter: Dryck
1 Kommentarer:
"Robert darrade på handen när han drog upp korken." Ni får ha överseende med bloggarens felskrivning. Vad han menade att skriva var givetvis: "likt Rambo med skottskadat ansikte, nonchallant och erfaren, öppnade Gud flaskan."
Skämt å sido. Det var en riktigt trevlig vinprovarkväll. Nästa gång tar vi någon ännu dyrare och ännu slaskigare.
Skicka en kommentar
<< Home