Le petite morte

Efter att ha rustat upp, putsat min kroppsbepansring och övat in lite krigsmetaforer så gav jag mig iväg på provning i fredags. Jag köpte med mig charketurier, en bit ost och en kvadratmeter focaccia från Njutbar. 2 flaskor vin från Hansacompagniet. Jag köpte med mig ett Zenato Merlot och en favorit; Stellenzicht Shiraz. Blev rekommenderad Zenaton när jag sökte ett riktigt prisvärt välutvecklat 100- kronorsvin för att kunna jämföra priser. Stellenzhicht tog jag för att få med en rökig Shiraz för att kunna jämföra viner på samma druva. Min favorit på Systembolaget sa att vi skulle lufta vinet ordentligt innan, hälla över till karaff och sen tillbaka i flaska." Även om det är från -79 replikerade jag? " "Åh guud nej, då tar ni det försiktigt, häller upp det mycket varsamt och njuuuter." Hennes viskande runda skånska fick mig att förstå allvaret i vad vi skulle dricka senare. En flaska Côte-Rôtie La Landonne från 1979 väntade hemma hos Robert i en funkisvilla i Ängelholm.


För att kriga strävheten i de unga vinerna som skulle inleda provningen så köpte jag Serranoskinka, Speck och Coppa, sanslöst gott. Coppa är torkad grisnacke och har en rund sälta som tillsammans med merlotvinet var kvällens näst bästa.

Vi öppnade det försiktigt, Robert darrade på handen när han drog upp korken. Lät flaskan stå i en sekunds tystnad när vi greppade att vi öppnat den. Ingen återvändo, kom fylla... Vinets färg var det första som överraskade mig, rött tegel, nästan åt nyponhållet. Grumligt som en insjö och lite oljigt på ytan.

Första klunken var otrolig och jag slogs tillbaka i soffan. Detta var underbart, sakralt. En rogivande balans, ordningen var återställd. Jag försvann en aning, satt bara och luktade, blundade. Vi kommer överrens om att doften liknade en vind där fönstret fått stå öppet en tidig vårdag; det friska som sirlar igenom damm och trä. Balansen var helt otrolig, jag kände smakerna av rökt kött, det fanns en liten aning av övermogen björnbär men det fick nästan jag leta efter. Tanninerna var väldigt lena, flyktiga, eftersom vi druckit ett ungt Shiraz innan så var detta ren ömhet.


Det fanns inget som knockade en i vinet, Robert pratade om ett Le Pin från 2002 som han hade druckit ett par veckor tidigare och att det var mycket intressantare. Jag kunde förstå honom, det fanns inget riktigt stuns i vinet, mer en stillsamhet som jag aldrig upplevt förut. Nu vet jag hur ett perfekt Shiraz smakar, balansen, vad alla viner strävar mot, orsaken till att de lagras. Jag tror att jag hann uppleva tio olika saker under tre glas och jag lämnades med en tom känsla efteråt, alla julklappar öppnade. Tur att vi hade mer vin som kunde dämpa den lätta ångesten av att det var över. Stellenzicht var dock nu ordentligt sårat och merloten hade flytt.