Aglianico

Jag bodde i regionen Campania i Italien, ett relativt fattigt distrikt om man jämför med Toscana och Piemonte. Maten blir bättre för varje mil man tar sig söderut men de bra vinerna tar ett geografiskt uppehåll innan man till slut når Puglia och Primitivos solhettade slätter. I Campania görs mycket av vinet på druvan Aglianico som inte bara låter som ett desinficeringsmedel, utan som även liknar det starkt i doft.

På en fantastisk lunch så frågar Benedetto mig hur bordsvinet smakade, utan risk för att bli förstådd av de övriga runt bordet, så jämförde jag det med att dricka apelsinjuice efter att ha borstat tänderna. Tanninerna känns som knivar, det skär i tandköttet. Eftersmaken förväxlas med en instant halsbränna och det blir oundvikligt varannan vatten. Senare får jag översatt till mig att de i Norditalien populärare druvorna; Sangiovese och Nebbiolo är för människor med dominerande femininitet. Vin skall kännas som att klia tandköttet på en grusgång. Som att lyssna på en hälsomäklare sommarprata. Använda salt istället för plåster. Analysen kan gå djupare på konflikten nord/syd eller snobbism/dunkvin men jag stannar hellre i sommartider.

Vinet på lunchen var från en bonde i närheten och buteljen medhavd av Salvatore, en smått genial middagsgäst som verkligen behövde umgås med utombygdsliga. Han värnade patriotiskt om det lokala och älskade sin by och sina berg i skuggan av Vesuvius. Men jag kan tänka mig att ingen i hans omgivning lyssnade lika intensivt som vi till hans berättelser om marken de stått på under hela sitt liv, naturligt men ändå någonstans smärtsamt. Ingen blir profet...

Ett par kvällar senare åkte vi, då han upptäckt mitt vinintresse, till vinbaren Boccon Divino, i den angränsande byn Sperone. Här hade dom ett aningen mer raffinerat Aglianico, det var yngre men mer nyanserat. Nu kom tobaksdofterna som tidigare bara pockat på mina receptorer, en burdus Brutus välkomnades här av Bacchus och yngligen fick genast stiliga accessoarer och ett par röda moccaloafers. Men det stannade där, totalt ytligt. Man hälsade angenämt men förstummades av dess platthet. Eftersmaken var svårare att finna än efter kall mjölk. Vi åt grillad macka till med Stilton, anksalami och fikonmarmelad som var fantastisk, en sån man vill slänga på Espresso House: s fönster och hytta med näven uppviglat.

Kvällen var fantastik, Salvatore lyckades till och med droppa filosofin bakom in vino veritas och hävdade att han inte litade på Benedetto för att han drack vatten. Han proklamerade senare kvinnans ofrånkomliga ondska och vi anade ett bittert slut på en romans i Portugal sommaren innan.

Innan vi skiljdes åt, som vänner över språkbarriärer som hade gjort esperantotalande stolta, fick jag en flaska vin på den tematiska druvan, ”det här är riktigt bra.” Det var en Falluto Aglianico del Taburno från 2000. Vi öppnade den på Ön för att tränga bort stackmolnen förra veckan. Nu var det tydliga dofter, äntligen lite mörka bär och aningen mer balans i dess smak. Kanske var det årgången som inte gjorde vinet väl men jag undrar. Aglianico kan bära upp en smoking men någon motiverad gård med känsla för rankor måste ge den kultur, läsa Dante för den och spela lite Laura Pausini, så att den får själ och liv.