Tortiglioni m. Tomat& Vindruvssås & Mozzarella

Rensade bland foton igår inför det stundande datorbytet och fann den här ohyggliga matbilden från den gångna sommaren. Lägger upp den här innan den försvinner från min dator. Inspirerade av studentlivet lagade vi en veckans klipp måltid och tog nästan bara saker vi fann på extrapris på Hemköp och lagade en måltid av det. Direkt efter att vi plockat upp en korg möttes vi av en grönsaksdisk som erbjöd zucchini, körsbärstomater (!) och gröna kärnfria vindruvor på extrapris. Körsbärstomaterna kostade 18 kronor kilot så vi unnade oss en halvfull korg och flämtade av inspiration när vi gick vidare i butiken.

Vi diskuterade allt man kunde göra baserat på körsbärstomater men jag hade redan bestämt mig, jag såg saften av druvor och körsbärstomater koka grovhackade vitlöksklyftor och zucchini så tydligt framför mig att mitt sällskap blev rädd för min tomma hungrande blick. För att få något basiskt i rätten som kunde balansera ut druvorna lade vi i en stor bit mozzarella som dock inte var på extrapris, hushållsosten som var det hade definitivt inte varit lika god på pasta.

Hacka gullök fint och vitlök grovt och stek i rikligt med olivolja. När köket luktar Italien så lägg i zucchinin och låt den steka tills den är lite transparant, har du bråttom kan du skära ur kärnhuset innan. Häll över 500 gram halverade körsbärstomater och lika mycket halverade vindruvor. Låt det steka tills det blir simmigt, sätt på lock och låt det reducera ner till en kräm som smakar himmel. En sötsur, mustig sensation som får det att vattna i munnen på en. Har du färsk basilika hemma så ha i det, men hoppa över torkad.

Den enda pastan jag åt i somras , som jag nästan föråt mig på var Zetas Tortiglioni. Den blir alltid al dente, det är som den kommunicerar med en i kastrullen, man ser på den när den är klar. Stunsen i de skruvade makaronerna gör att man glömmer alla snabbmakaroner man någonsin ätit och önskar att man fick äta med pastasleven.

Lägg inte på mozzarellan förens precis innan servering, den skall inte hinna bli trådig, då förstör den hela rätten med sitt kladd. Skippa parmesanen, låt rätten stå på egna ben med hjälp av lite svartpeppar, färsk basilika och havssalt.

Ett riktigt bra krig.

Mat #2

I våras gick jag, Benedetto och Mina bland kulturhusen i Lund. Av någon anledning kom vi in på svenne-fenomenet tacosbuffé. Vi droppade ingredienserna en efter en och det blev bara roligare och roligare, punchlinen som fick oss att träffa kullerstenen var färdigriven texmexost. Tacosbuffén är för mig symboliskt för den totala bristen, nästan föraktet, för kreativitet i de svenska köken. Jag vet att många blir upprörda av att läsa detta, jag pissar ju på en stor del av den svenska befolkningen, jag gör enligt vissa mat till en klassfråga, men är det inte det alla kulturellt intresserade gör? Skillnaden är bara att man inte får göra det med mat, man får inte ha mat som sitt kulturella intresse, det är snobbigt.

Att ifrågasätta tacobufféns kulinariska värde är inte värre än vad kulturellt intresserade inom andra områden gör när de omyndigförklarar fans av Rix FM, Liza Marklund, Thomas Ledin, Beckfilmerna, Lasse Åberg och Dressman. Min tes, mitt problem, kommer långt in i texten vilket är en retorisk miss men jag vill nog provocera läsaren lite här. Jag stöter så ofta på människor som menar att just mat är något man inte kan vara bra på, sportintresserade hävdar sig genom att droppa statistik, tabeller och referat från klassiska matcher utan att ifrågasättas. Det tas för givet att en musikintresserad inte tittar på Så ska det låta eller att en filmintresserad fnyser förnärmat när den får frågan om den gillar Fjorton Suger.



Jag äter tacos när det bjuds, jag ber inte någon byta station när resten av bilen lyssnar på Mix Megapol och jag tittade på Djävulen bär Prada när jag flög till Tokyo. Men jag är en snobb när jag inte vill smaka på rödvinet på hemmafesten, när jag inte tycker att potatismos gör en måltid eller när jag inte vill bjuda på min flaska Veuve Cliqout Brut. Jag tycker att 250 kronor för en varmrätt kan vara klart prisvärt på en restaurang med ambitioner men att 109 kronor för en plankstek eller en 250 gramsburgare är ett rån.

Problematiseringen skall kanske vidröra faktumet att alla vill särskilja sig med sitt intresse, men det är inte konstigt, det är ju genom sina intressen som man skapar sin identitet. Om jag lägger ner större delen av min vakna tid på mitt intresse så skall väl inte det behöva ifrågasättas eller jämföras. Jag ser mig inte som en snobb då jag inte ser ner på de som inte delar mitt intresse. Jag tror att matkulturens status måste upphöjas för att utvecklas. Folk måste ta sig ifrån texmexhyllan till torghandeln och från Wallander till kokböckerna. Är jag sur för att ingen erkänner mig som en cool gourmet eller vill jag bara få ett kulturellt matintresse legitimerat? Kommentera gärna.

Ny krönikör

Den första av de två nya krönikörerna på Bonne Guerre som skriver är Anders. Han kommer att bidra med en hel del till bloggen och då i vinväg. Då jag är lågavlönad och fast i ett träsk där gott vin sällan uppskattas och där man fortfarande hör uttryck som APK så kände jag att för bloggens bästa, för läsarens bästa att vi behöver någon som provar på riktigt. Anders byggde i somras en vinkällare och har en betydligt större vinbudget än mig och Gottfried tillsammans. I vinter och vår kommer i alla fall jag att få läsa om viner som jag bara kan drömma om att få smaka någon gång.

November Frossa

Vi var sju stycken glada och förväntansfulla tappra krigare som igår samlades för en efterlängtad novemberprovning hemma hos Håkan. Håkan som allmänt betraktas som ett Australi-freak brukar alltid bjuda på spännande och goda viner och så även denna gång. Att gänget var på hugget märktes omedelbart, redan vid den inledande okulära besiktningen börja förstå-sig-påarna att nicka igenkännande då alla fyra vinerna hade skilda och i mångas tycke specifika färger, allt från en ljus rubinröd till en åldrad bruning. Under sniffningsfasen identifierades det första vinet, det var en omisskännlig dilldoft med kraftiga löv och jordinslag som fick de flesta att satsa på Spanien och Rioja. Att det var så bekräftades än tydligare när vi avsmakade denna utmärkta ålderman från 1982, ett Faustino I. Mycket bra vin som dock passerat sitt bäst före datum.

Nästa vin som identifierades var ett mycket bra vin från Australien, ett E&E Black Pepper Shiraz från Barbossa Valley, med en mörk rubin röd färg och kraftig doft präglad av mörka bär, rostade ekfat och smörkola kändes den rätt typisk Den koncentrerade smaken var stor utan att vara påträngande med inslag av körsbär, den kraftiga ekningen slog igenom med tydlig vanilj smak och om man gillar den här typen av vin var det ett utmärkt vin.

Det tredje vinet som även det tilltalade de församlade krigarna lurade alla, de flesta ville ha ursprunget till Frankrike och norra Rhône på grund av den lite sträva och mineraltunga smaken, andra hävda Bordeaux. Ingen hade rätt, vinet var en riktigt bra cab från Chile som trots sin relativa ungdom (2003) visade mogna kvaliteter. Det var inte första gången som en Echeverria förvånade positivt.

Det fjärde och sista vinet var ett riktigt bottennapp från bolagets november släpp, det är sällan att ett vin för 150 kr är så dåligt. Det var även mycket svårt att placera, den ljusa färgen och något fruktiga doften tydde på en Pinot från okänt land/region. Att det skulle vara ett välrenommerat Bourgogne, Cote de Nuits Villages från 2004 kunde ingen ana. Detta vin skall till alla pris undvikas, surt och instängt utan någon karaktär gjorde det till en tråkig bekantskap. Det blev till och med en slatt över (!).

Efter den officiella provningen starta ett frosseri på italienska skinkor, korvar och ostar av den bästa kvaliteten och alla njöt i fulla drag. Av alla flaskor som öppnades till maten är det bara en rackarens bra italienare som jag kommer ihåg namnet på, Brunello di Montalcino från 1997, jag tror vi drack två av detta välsmakande vin innan vi till sist packade ihop och cyklade hem i novemberrusket.

Nu väntar vi alla på att vår egen sommelier Arne skall öppna upp sin källare för nya excesser och sensationer, har vi tur blir det av redan nästa vecka och jag återkommer givetvis med en rapport.

Limestekt Fänkål& Tomatquinoa m. Panerad Fetaost

I söndags kom min pappa ner till Malmö ifrån Linköping och jag ägnade dagen åt att komma på något att laga. I somras tittade jag upp hos Johanna och Jonas som stod och stekte fetaost som de hade vänt i vetemjöl, den fick en gulfrasig stekyta som såg retligt aptitlig ut. Fetaost är en ganska överskattad ost i sig, folk bygger måltider på den medans jag tycker att den passar bra som tillbehör om man gjort en måltid fattig på smaker. Den dödar all kryddning, vad du än lagat innan så förvandlas det till en måltid baserad på mjölksyra ifrån Grekland. Fetaost är lite som Peter Harrysson, pressar in sig själv i centrum och tränger ut alla publikdragande gäster.

Jag har skrivit en hemtenta i Grafisk Design om Saltå Kvarns förpackningar:
Quinoa är ett vete som suger upp väldigt mycket smak, antingen kryddas det hårt eller så utnyttjar man dess rundhet och serverar med något dominant; fetaost, koriander eller vitlök.
Jag stekte upp 2 fänkål med vitlök, olivolja, limecest och rikligt med limesaft tills det var mjukt med lite krispighet kvar. För att slippa den vattnighet som tomater i sallad och framförallt i vetesallad medför så kokte jag tomaterna, skalade dom och skar ur det. ur en kulinarisk synvinkel, meningslösa kärnhuset.

Koka upp quinoa, vänd i lite olivolja och curry madras och låt det svalna, vänd fetaost skivor, ca. 3 stycken per person i mjöl, salt och peppar och stek på medelhög värme tills allt i pannan är gyllene. Bland före servering de ljumma grönsakerna med quinoan, servera på ett par salladsblad (eller på en salladsbädd som det hette -96) och lägg fetosten överst. Jag pepprade hårt, min far saltade hårt och Mina hällde över balsamvinäger.

Passar utmärkt med ett tungt rött vin till, min far hade med sig ett Cline Zinfandel 2004 som jag har testat förut, nu har vinet fått ytterligare ett år på flaska och nu börjar det bli moget tycker jag. Illamående känslan jag fick första gången av dess omogenhet har övergått till en lagom komplex strävhet som blev en perfekt kontrast till limen och fetaosten. Vinet var fruktigt men hade en klassisk lakritston som nästan blev lite för perfekt med lakritshinten i fänkålen.

Tack pappa för vinet och J&J för inspirationen!

Rewind

2 000 besökare har varit här sedan det förra inlägget. Anledningen till att jag inte skrivit något på 2 månader är att jag trodde att jag inte hade någon att skriva för. För att få feedback på bloggen har jag varit tvungen att klämma det ur vänner eller ringa min mamma och berätta att jag skrivit något nytt. Men den enda gången jag fått kommentarer på den här bloggen var när jag skrev något negativt om Annika Lantz, bloggen handlar om mat, varför kommenterar ni aldrig det?

Men sen kommer det, 333 personer har röstat på bloggen på www.bloggportalen.se och givit mig snittbetyget 5.6 av 10, det lägger mig på 8: onde plats. Bonne Guerre knäcker Manolo, Karolina Lassbo, och Margret, i betyg, inte besökare men Bonne Guerre ägs heller inte av en större svensk tidsskrift.

Kanske är det då dags att börja skriva igen? När det visar sig att folk faktiskt läser Bonne Guerre. Jag har fortfarande saker att skriva, nu verkar det som att jag har någon att skriva det för.