The world's your oyster

Sitter sentimental, mätt efter Torskrygg med pepparrot, skirat smör och hackat ägg. Jag tänker igenom hastiga intryck från de senaste veckorna, solen har inte belyst något men det har ändå varit fantastiskt. När jag återvänder till Malmö imorgon, efter nästan en månads uppehåll från livet, så börjar ett allvar. Jag har lyckats koppla av, har läst Östergren och sett hans och Claes Stockholm. Har läst En fest för livet och haft en. Hampus och jag har öppnat ostron, lagat Bouillabaisse och Bolognese. Idag kryssade jag och pappa med hjälp av de vindar vi fann på Kalmarsund med enslinjer i ryggen. Brände min panna i solens bleka reflektioner i vattenytan som forsade under mig i 30 graders lutning. Vet inte när jag kommer att finna samma lugn som under de senaste dagarnas seglatser igen.

När jag kommer hem är det för att bryta upp det. Jag flyttar till London i september. Vet någon om ett tomrum eller ett tomt rum så holler at me! Jag ser fram emot att duscha med hjälp av en hink och att äta vita bönor på burk i 3 år så hör av er om vad som helst. Lite mer bilder från den lilla ön jag gömt mig på i sommar och alla former av lamm vi grillat kommer snart.

Aglianico

Jag bodde i regionen Campania i Italien, ett relativt fattigt distrikt om man jämför med Toscana och Piemonte. Maten blir bättre för varje mil man tar sig söderut men de bra vinerna tar ett geografiskt uppehåll innan man till slut når Puglia och Primitivos solhettade slätter. I Campania görs mycket av vinet på druvan Aglianico som inte bara låter som ett desinficeringsmedel, utan som även liknar det starkt i doft.

På en fantastisk lunch så frågar Benedetto mig hur bordsvinet smakade, utan risk för att bli förstådd av de övriga runt bordet, så jämförde jag det med att dricka apelsinjuice efter att ha borstat tänderna. Tanninerna känns som knivar, det skär i tandköttet. Eftersmaken förväxlas med en instant halsbränna och det blir oundvikligt varannan vatten. Senare får jag översatt till mig att de i Norditalien populärare druvorna; Sangiovese och Nebbiolo är för människor med dominerande femininitet. Vin skall kännas som att klia tandköttet på en grusgång. Som att lyssna på en hälsomäklare sommarprata. Använda salt istället för plåster. Analysen kan gå djupare på konflikten nord/syd eller snobbism/dunkvin men jag stannar hellre i sommartider.

Vinet på lunchen var från en bonde i närheten och buteljen medhavd av Salvatore, en smått genial middagsgäst som verkligen behövde umgås med utombygdsliga. Han värnade patriotiskt om det lokala och älskade sin by och sina berg i skuggan av Vesuvius. Men jag kan tänka mig att ingen i hans omgivning lyssnade lika intensivt som vi till hans berättelser om marken de stått på under hela sitt liv, naturligt men ändå någonstans smärtsamt. Ingen blir profet...

Ett par kvällar senare åkte vi, då han upptäckt mitt vinintresse, till vinbaren Boccon Divino, i den angränsande byn Sperone. Här hade dom ett aningen mer raffinerat Aglianico, det var yngre men mer nyanserat. Nu kom tobaksdofterna som tidigare bara pockat på mina receptorer, en burdus Brutus välkomnades här av Bacchus och yngligen fick genast stiliga accessoarer och ett par röda moccaloafers. Men det stannade där, totalt ytligt. Man hälsade angenämt men förstummades av dess platthet. Eftersmaken var svårare att finna än efter kall mjölk. Vi åt grillad macka till med Stilton, anksalami och fikonmarmelad som var fantastisk, en sån man vill slänga på Espresso House: s fönster och hytta med näven uppviglat.

Kvällen var fantastik, Salvatore lyckades till och med droppa filosofin bakom in vino veritas och hävdade att han inte litade på Benedetto för att han drack vatten. Han proklamerade senare kvinnans ofrånkomliga ondska och vi anade ett bittert slut på en romans i Portugal sommaren innan.

Innan vi skiljdes åt, som vänner över språkbarriärer som hade gjort esperantotalande stolta, fick jag en flaska vin på den tematiska druvan, ”det här är riktigt bra.” Det var en Falluto Aglianico del Taburno från 2000. Vi öppnade den på Ön för att tränga bort stackmolnen förra veckan. Nu var det tydliga dofter, äntligen lite mörka bär och aningen mer balans i dess smak. Kanske var det årgången som inte gjorde vinet väl men jag undrar. Aglianico kan bära upp en smoking men någon motiverad gård med känsla för rankor måste ge den kultur, läsa Dante för den och spela lite Laura Pausini, så att den får själ och liv.

Visciano, Italien

Det första fyra dagarna av min Italienvistelse tillbringade jag i byn Visciano, en timme från Neapel. Min vän Benedettos familj härstammar från det lilla syditalienska samhället och de har haft olika former av hus, lägenheter och sängar där så länge Benedetto varit son till Giacomo. De har ett torg döpt efter sig och en mindre hord av genier delar Benedettos farföräldrars gener. I Ryd i Linköping har klanen en liten utpost men jag har aldrig riktigt förstått dess storhet, annat än Benedettos briljans, förens jag somnade in en varm natt skuggad av vinrankor, palmer, valnöt-, persiko-, apelsin-, citron- och hasselnötsträd i, som sagt, Visciano.

Byn är verkligen en italiensk by, den kan inte bli mer italiensk by, inte mer villagio än detta, mitt koloniala intresse för Europas sydländer vattnas likt Smålands åkrar en normal junivecka. Stereotyperna blixtrar som stroboskop när man vandrar ner för byns huvudgata en sen sommarkväll. Det är packat på uteserveringarna, fast ingen dricker någonting, de bara sitter och tittar, softar. Tittar på det liv som de beskådat sen barnsben. Högst upp på gatan sitter gubbarna, de är stillsamma, de märker inte att man går förbi. Senare kommer yngre män, fascinationen eskalerar, de börjar stirra på en som om man golgatavandrar. Jag blir med ens mycket uppmärksam på min gång och en mer reslig hållning har jag inte haft sen jag korsade ett högstadiediscos dansgolv. De yngre har köpt upp Sveriges utdömda lager av dirty denim och vi som klär oss lagom preppy för att stanna högst upp på gatan inkräktar. Vi kommer ner till det sista torget där ströhundar samsas med stadens sommarlovande ungdomar, de åker iväg på vespor och röker hasch, köper varannan glass och varannan starköl på det nattöppna caféet. Hierarkin är slående, men än mer träffar den ångestfyllda insikten mig, problematiken att kunna se sitt liv så tydligt framför en. Man behöver bara titta upp för gatan för att se sin medfödda strävan, inte sitt mål, men bänken som kommer att bli ens sista vilan.

Mina vänner hälsades som Anita Ekberg och VM- laget 94 när de återvände till Sverige av det sista torget. De har återvänt dit varje sommar så länge de kan minnas och det känndes som om ett andra liv uppdagades framför mig. Min bästa vän har haft en hemlig värld, de har varje sommar gått igenom en pälspackad garderob och hittat något jag inte fått dela. Här är han och hans syster Sara, Bella Notte med alla andra. Framförallt med vännerna Guiseppe, Marco, Maria och Maria. Vi åker runt i bilar som känns för stora för de italienska gatorna och ser natten svalka Vesuvius. Alla hotell vi åker förbi är fyrstjärniga, även de ej färdigbyggda och de vars skyltar antagligen betalade skatt till Mussolini. Italien är vackrast när värmen kommer från marken. Vi pratar sopberg, mafia och Turning Torso.

Euforisk efter en fylla i staden Nola, som är den sista anhalten för landsbygdsflyende innan Napoli, bjuder Guiseppe in oss på söndagsmiddag hemma hos sin mamma dagen efter. Jag försöker inte dölja min förtjusning och undrar vad de har för råvaror hemma.

Dagen efter möts vi av hans fantastiska mamma mellan kastrullerna. Hon hade fått reda på att det skulle komma fyra extra på middag tre timmar tidigare och det är knappt oproblematiskt då Italien håller stängt på söndagar. Hon har varit och plockat grönsaker hos sin mor och lyckats införskaffa något som luktar intensivare än vad lyckats åstadkomma någonsin med primörer.

”Guiseppe är på torget” får vi höra. ”Hans två bröder och far också.” Vi släntrar ner och blir bjudna på iskaffe. Deras kompisar är lika nyfikna som hundarna på oss och kommer fram för att hälsa. Världsvant skakar de min hand, synar mig och vänder förstrött och trött på klacken. Nyheter kommer och går, man har slutat att hetsa upp sig. ”Do you’e like’a, Sexy Pistols?” Standardfråga.

Lunchen är fantastisk. Som gäst får jag mest. Syskonen D’Elia är mycket nöjda med att inte längre vara mest gäst. Jag får dubbla portioner och stora ögon under min lunch som jag aldrig kommer att låta mig glömma. Vi börjar med Pasta Vongole, vitlök och olja, två sorters musslor och persilja. Jag har ätit det många gånger innan, men aldrig så förbannat intensivt. Chili smakade bara, det var vitlöken som högg.

Fylld Calamare följer. Små karamellsstrutsliknande bläckfiskar är fyllda med sig själva, zucchini, tomater, oliver, bröd och grova nävar örter. Där. Dog. Jag. Jag kunde för första gången skämmas för att jag ätit så mycket, gourmandens högsta byxknapp flög över rummet och bältet hängdes över stolen.

Sen kom en ugnsstekt Pollo, fylld med i egentligen samma primörer som innan men med mer citron och utan bröd. Saftigheten i köttet, det var första gången jag åt kyckling på många år, påminde om köttsvallningarna som började tränga sig på. Jag mådde nära till dåligt, ofrivillig frossa, de gav mig de största portionerna och hytte med nävarna när jag bleknade inför att rensa tallriken.

Jag kunde knappt gå efteråt, det stack i tinningarna och kaffet vi drack efteråt verkade som en livräddande adrenalinspruta. Italiensk genuine dining, bondmat, är, dränk mig i Boeuf Bourgogne och dillkött, det enda som jag kan komma sen till en bröllopsnatt för.

New England

Regnet smattrar halva tiden på ens nerver, halva tiden roar det konsekventa trummandet en. Bastun igår var fantastik, avkylningen efteråt gick i faser, först i det 16 gradig vattnet, sen mindre chockartat i regnet i en härdad solstol. Jorden snurrade lite nydrogat.

Höjdpunkten hittils har varit ett Bouscassé från -90, mitt första vin av Alain Brumont och antagligen det första på druvan Tannat. Vinet genomgick en otrolig process i karaffen, först var det slående friska bär men snart övergick det till mer läder och friska blad. Lena tanniner som vårdade tandköttet, polerade tänderna med bomull.

Lyckades varva ner på ett mindre än ett dygn. Läser Heat av Buford och skrattar högt åt stycken om Marco Pierre White. Somnar då och då bort som en gammal, med boken som ett tak över magen. Snart stekt sidfläsk, parmesan, äggula, persilja, svartpeppar och pasta.

Sommarlov

Jussi Björling, Webergrill, ytterskär, vedeldad bastu, ostron, segel, Sancerre, abborre och oundviklig havsutsikt.

First class riot...

Mrs. Brown, Malmö

Sist jag åt på Mrs. Brown åt jag väldigt bra revben. Jag drack en fin rom, som servitören mer eller mindre tvingade på mig men sällskapet fick den gången all uppmärksamhet, inget kunde förstöra kvällen. Jag var mycket missnöjd med servicen som hela tiden överträffade sig själv genom att snacka skit om vinerna vi precis beställt eller skämta på vår bekostnad.

Ikväll träffade jag erfarna krigare för ett återbesök. Halv åtta var vi alla där och vi var i klart olika skick. Två hade ätit tre rätters på Bloom till lunch, en hade förfestat och jag hade haft en sedvanligt olidlig dag på jobbet. Vi inledde med pilsner, samtal och historier från Spanien och världen. Emil hade sin första semesterdag, Mattias påstod sig ha semester och Markus verkade jobba ganska hårt på det mesta. Efter mer än en timme kom förrätten in, ett torrt kallt skånskt vildsvin. Tomatpuré och timjan och en bra tillagad jordärtskocka. Rätten hade kanske funkat, om köttet varit mört och varmt? Kallt som tallriken så krockade köttet helt med dess komponenter, tomatpuré och stuvad rotfrukt. Tankarna fördes till kalla rester efter en femtioårsfest med en seg tjälknöl och överbliven potatis.

Vi hinner med ett glas vin. Vi hinner med en runda av Emils shots, ett glas vin till, en missad beställning öl, frustration och hunger som övergår till en rastlös mättnad och oliver. När vi markerar märkbart, en timme senare, att vi hungrar ihjäl likt Egyptens slavar så får vi in en runda shots till. Fyllan är redan slående men det lilla glaset sprit med juice är nödvändigt för att dämpa frustration och hunger. Vi frågar om vi får avbeställa huvudrätten men får då beskedet att den håller på att läggas upp. Serveringspersonalen flyr våra blickar när Sunnantorpskalven väl kommer in och vi undrar hur den har blivit misshandlad. I en mörk gränd, i omklädningsrummet efter matchen eller bara ovanpå ugnen i köket. De hävdar att den blivit långkokt men var och hur? Tillbehören har reservlagets kockar tagit hand om; rödbetorna är till skillnad från de tidigare matupplevelserna under kvällen varma och brässen är utlovat krispig. Motfrågan måste ställas, skall bräss vara krispig likt en friterad nugget för att motiveras på tallriken? Skyn är execellent och jag vill beställa in mer av brödet vi fått tre omgångar av hittils under kvällen för att dränera tallriken men jag ville inte ge dom det. 500 kronor för en bra sky och gott bröd. Fuck.

Jag vet inte vad de håller på med på Davidhalls enda motiverade restaurang. Underbemanning i köket skyller de på, men ändra då menyn? Servicen är fantastisk och lyckas gång på gång rädda vårt humör. Oliver i stearinljusen, gubbsjuka och teens är bagateller under ett restaurangbesök som tar 3 timmar för 2 rätter.

Vidare till Atmosfär för att försöka höja den stjärnklara kvällen i tidig juli men den förföljs av gymnasie och sirener. Pontus möter upp och genast kommer ett vitt in som äntligen skänker mig ro. Bara stillhet. Blåljus och diskussioner om fysiska attribut försvinner ner i gatbrunnen och jag lämnas åt natten och vinet. Innan jag hinner bekanta mig färdigt med det nätta vinet så basuneras det ut att ett vin är på upphällning och korten samlas in. Ett Leroy Pommard från 1999, Les trois Follots. Vilket jävla vin. Det fistade mig i munnen och likt få viner fick de mig att glömma omvärlden, stanna till, kontemplera för att finna en oro. Det ömma mörkret bara i namnet på druvan, Pinot Noir. Att bli slagen med kärlek, omvårdad med kraft och sluten i våld. Någonstans där stannade mitt sinne, i de uttorkade resterna av vinet i glaset på ett nyoljat teakbord.

Trimani e Tronchetto, Rom

De 4 dagarna i Rom kantades av låsta portar, stängda dörrar och resterna av upptejpade lappar där information om öppettider en gång funnits. Jag hade i mina efterforskande egentligen inte hittat någonting att besöka i Rom. Mons Kallentoft hade tipsat mig om Vino e Porchetta som serverade Porchetta, träkolsgrillad gris, och hävdade att det var en av världens bästa matupplevelser. Min far tipsade mig om ett enoteca där man kunde prova viner och köpa med sig dom hem. Vid varje försök att få äta gris eller att få fyllna till på bra vin så slogs vi ner av beskedet om dess spontana semestrar. Uppgivet i 40 gradig värme tog vi ett par tunga steg, typen som sparkar marken, och snubblade över små silvernycklar.

Vi plockade upp dem mest för att de glimrade fint och det var inte förens efter att man klivit ut på gatan från Trimani eller den irländska puben som man förstod att man öppnat något fantastiskt med hoppet som släckts tidigare under dagen. Trimani var en vinbutik som låg en bit norr om Termini och ett kvarter från vår logi. Natten innan hade vi gått förbi efter att vi köpt ett par bakelser i en nattöppen källare och då tänkte jag inte mer på det då jag skulle till det rekommenderade stället dagen efter.

Lokalen var sval som alla de kyrkor vi besökt under dagarna och samma lite fuktiga luft var här frisk istället för dammig. De vita tjocka väggarna sparade dem en AC och det var fantastiskt att slippa den återanvända stickande kylan som annars var så populär inomhus i staden. Jag gick först runt och tittade, synade alla de slitna trähyllorna upp och ner, Bourgogner för många tusen och stora lerkärl där du kunde tappa bordsvin på medhavd flaska. Ett världsbibliotek som var skapat för att bilda, inte för att köpa ett hus vid Amalfikusten åt familjen Trimani. Jag visade mig villrådig för den lågmälda människan bakom kassan som direkt såg min ängslan. Med Oxfordengelska förhörde han mig om preferenser, intresse och syfte. Jag förklarade att jag vet litet om vin nu, men när jag dricker om 10 år så kommer jag att vara tacksam för min framförhållning. Han plockade fram små unga pärlor från detta Medelhav av vin.

Min ödmjukhet besvarades med hans ärlighet.

Ett vitt till min bröllopsnatt, ett rött till när jag får sparken på grund av börskraschen, ett rött till middagen den där dagen då allt fallit i bitar och ett vitt till nästa rondell. Jag köpte fyra flaskor för mer pengar än jag någonsin lagt på en konsumerbar vara. Ljudet från kortläsaren när den skrev ut kvittot berusade mig och ändå kändes det som löjliga fynd.

Den andra nyckeln, som vi hittade utanför Vino e Porchetta, ledde till en irländsk pub som vi motsträvigt följde med vår guide till. Vi tänkte på gris och vår amerikanske guide tänkte på världens mest slitna koncept. Lite ro fann själen när de hade Kilkenny på fat men det kändes ändå som vi smälte en smärtsam förlust. Vi letade oss in i pubens lokal som låg långt från närmsta turist för att spela biljard. Och där, låg den. Ett uppsluppet gäng italienska slaktare hade tagit med sig Tronchetto, som är som porchetta, men bara grisens mage.

De serverade den på en spånskiva som de lagt ut över biljardbordet och det låg 10 limpor vitt bröd bredvid. Vita plasttallrikar och nästan tomma ölglas belamrade borden runt om. Männen var fulla, vissa hade gett upp. Deras sömniga ögon såg hur stora våra var och mannen Benedetto frågade om smakprov blev nästan förolämpad. En lycklig stund senare satt vi med vita plasttallrikar fyllda med sågrester av griskött, rosmarin kvistar och brödkanter. Mörheten i köttet, det saftiga som tvingats kvar trots många timmar över kol, den mindre skogen rosmarin som tillsammans med skålpund av salt ensamt kryddat mitt livs upplevelse. Benedetto och jag satt tysta, vårdade våra egna intryck innan det slapp ur ett "fy faan..." ur min vän. Jag satt fortfarande och letade efter de mörkaste bitarna kött och kände att jag började svettas ut det så kärleksfullt massakrerade djuret.

Lika barn...

Jag kan näst intill ingenting om vin. Jag går i första klass och vågar inte räcka upp handen när magistern frågar om druvsort. Jag antecknar på mobilen så fort någon förklarar terroir och jag förhör mig själv på bra årgångar från Italien. I takt med att mitt intresse växer, ju mer jag lär mig, desto mindre kan jag. För varje vin jag dricker, desto mindre kan jag skriva. Ödmjukheten inför vinet växer och när det förr gjorde mig pratglad så dämpar det mig nu. Ödmjukheten med mitt intresse växer också ju mer jag lär mig, jag behöver inte hävda det då jag är trygg i det, det är inte längre en sköld.

Jag kommer in till vårt vardagsrum, lördagskväll, för mig okända människor förfestar. Jag har precis bytt kläder efter att ha försökt snurra mitt vinglas så häftigt jag kunde till Three 6 Mafia och det straffade sig. Jag sträcker mig efter karaffen som rymmer ett alldeles för ungt Crozes- Hermitage och en rutig skjorta reagerar. ”Är det din dekantör?” Jag svarar jakande och lite hopp når mig genom karaffen, kanske en vinintresserad?

”Får du in mycket luft i vinet då?!” Frågar han med en ton som om det var punchlinen på ett skämt i en fars på trettondagsafton. Han öppnar munnen på vid gavel innan han börjar skratta som Lasse Brandeby under hans glansdagar. Han ser mycket nöjd ut.

Jag förstår ingenting och tänker att vi måste komma från olika humortraditioner. Den bondska lättsamheten når inte fram. När jag plockar upp mitt glas så får jag det dock snabbt förklarat att det inte är min ignorans utan hans som fascinerar resten av bordet. Han börjar orera för gästerna, som är allt annat än imponerade, om att han fick ”en flaska gin (Custers), en flaska rom och en flaska whisky för 180 kronor”. Jag försöker föra diskussionen vidare genom att fråga försynt om det måhända var på Boardershop han fyndade men han lyssnar bara till groggvirket.

Jag förstår att vin är vin för väldigt många. Men när jag finner en antagonist som hävdar att pris, därtill ett lågt, är helt avgörande för sprit och vins universella värde så är min tystnad dämpat förakt. Mitt intresse blir då till ett svärd istället för sköld, jag attackerar och metamorfosen till snobb blir smärtsam. Schottenius vs. Sandahl. Jag njuter av von oben känslan ett kort ögonblick innan självföraktet förstör kvällen.