Lika barn...

Jag kan näst intill ingenting om vin. Jag går i första klass och vågar inte räcka upp handen när magistern frågar om druvsort. Jag antecknar på mobilen så fort någon förklarar terroir och jag förhör mig själv på bra årgångar från Italien. I takt med att mitt intresse växer, ju mer jag lär mig, desto mindre kan jag. För varje vin jag dricker, desto mindre kan jag skriva. Ödmjukheten inför vinet växer och när det förr gjorde mig pratglad så dämpar det mig nu. Ödmjukheten med mitt intresse växer också ju mer jag lär mig, jag behöver inte hävda det då jag är trygg i det, det är inte längre en sköld.

Jag kommer in till vårt vardagsrum, lördagskväll, för mig okända människor förfestar. Jag har precis bytt kläder efter att ha försökt snurra mitt vinglas så häftigt jag kunde till Three 6 Mafia och det straffade sig. Jag sträcker mig efter karaffen som rymmer ett alldeles för ungt Crozes- Hermitage och en rutig skjorta reagerar. ”Är det din dekantör?” Jag svarar jakande och lite hopp når mig genom karaffen, kanske en vinintresserad?

”Får du in mycket luft i vinet då?!” Frågar han med en ton som om det var punchlinen på ett skämt i en fars på trettondagsafton. Han öppnar munnen på vid gavel innan han börjar skratta som Lasse Brandeby under hans glansdagar. Han ser mycket nöjd ut.

Jag förstår ingenting och tänker att vi måste komma från olika humortraditioner. Den bondska lättsamheten når inte fram. När jag plockar upp mitt glas så får jag det dock snabbt förklarat att det inte är min ignorans utan hans som fascinerar resten av bordet. Han börjar orera för gästerna, som är allt annat än imponerade, om att han fick ”en flaska gin (Custers), en flaska rom och en flaska whisky för 180 kronor”. Jag försöker föra diskussionen vidare genom att fråga försynt om det måhända var på Boardershop han fyndade men han lyssnar bara till groggvirket.

Jag förstår att vin är vin för väldigt många. Men när jag finner en antagonist som hävdar att pris, därtill ett lågt, är helt avgörande för sprit och vins universella värde så är min tystnad dämpat förakt. Mitt intresse blir då till ett svärd istället för sköld, jag attackerar och metamorfosen till snobb blir smärtsam. Schottenius vs. Sandahl. Jag njuter av von oben känslan ett kort ögonblick innan självföraktet förstör kvällen.