Hemma +

Food to survive, wines to get by

Efter regn kommer...grådisiga dagar som rymmer ett par minuter av hopp. Det blir aldrig riktigt kallt, när solen tittar fram får jag aldrig gå ut och känna den. Söndagsbuffé på Tempo ger avkoppling men inte inspiration till text. I need some strong fucking coffee. I Reykjavik andades jag, i Paris skall jag pusta ut och i Milano skall jag hålla andan.

Den löjliga högkulturdebatten som egentligen aldrig var en debatt utan en artikel om någons artikel kommer mynna ut i att mat blir det nya att särskilja sig med. Med operan kommer vinets årgång att ha betydelse och klubben man var på kommer få ge vika för restaurangbesöket. Populärkulturjournalister har redan börjat provsmaka. Det var inte vad jag ville.

Jag var tre veckor före Kronstam med att hylla Barbarescons doft. Bonne Guerre, läs det här först.

Förra veckan var jag med Evelina på vinoteket på Grand Hotell i Lund. Två tråkiga viner och ett fantastiskt rogivande, ett Trescone Colli del Trasimeno från 1997. I Grands mjuka fåtöljer i den svaga belysningen omgiven av gubbar i klubblazers sitter man verkligen andaktsfullt och väntar på att 5 centiliter vin skall tala. Det här har en öm, dämpad sötma, något personligt. Man får känslan av att det bara är man själv som inser vinets storhet, att någon viskat ett hemlighet. En Scarlett Johansson, alla tror att det är just de som insett hennes verkliga skönhet. Kanske definitionen av tidlöshet. Viner får mer utrymme än mat just nu, food to survive, wines to get by.

Brooklyn Lager

Satt igår kväll på Tempo och drack öl med Petter, personalen och maten där är så bra så att jag nästan känner mig otrogen när jag går någon annanstans för miljöombyte. Vi drack ett par Bryggmästarens på fat. När jag drack de sista klunkarna av det ljusa ölet funderade jag på hur det skulle smaka att ställa samma glas under ett rostigt stuprör en vanlig regnstänkt vinterdag. Förutspådde en minimal skillnad med en suck.

Jag stod i baren när jag skulle beställa en tredje omgång mot Petters vilja och kom till den där lugna insikten, den om att saker hänger ihop. Blicken vandrade över tavlorna för att hitta Brooklyn Lager.

Där slöts cirkeln, tidigare underbara kvällar de senaste åren har alla avslutats med något från Brooklyn Brewery. Söndagskvällen med Brooklyn Chocolate Stout med Hampus i somras när han envisades med att bedyra Fernets komplexitet. Brooklyn Lager på just Tempo med mamma efter en osentimental Österlenresa i somras. Brooklyn Pennant Ale hemma i Linköping förra sommaren, mamma hade fyllt kylen och natten övergick i solsken med ölets söta sanningar.

Det gemensamma med de kvällarna har varit att jag har öppnat mig på ett sätt som förvånat mig själv. Jag har varit ute efter självinsikt och inte självhävdelse, jag har varit trygg och lyssnat istället för att vänta på min tur att prata. Jag har berättat avskalade anekdoter där poängen varit det viktigaste och inte hur jag framstått i dem. Jag har hela tiden funnit självklara mönster i mitt beteende istället för att förneka det helt och hållet.

Jag tog med två kondenshala Lager tillbaka. Insåg självklart att det var vännerna jag delat ölen med som gjort kvällarna till minnen, eller är det Brooklyn?