Barbaresco
Fick en rapport från Hampus och hans vinterkalla Paris. För tillfället är Hampus personlig mentor åt en fillipinsk utbytesstudent som heter Ramón på nybörjarkursen i franska som han går på Sorbonne och har mycket lite tid över till kulinariteter och vin.
Själv sitter jag i ett vinterkallt Malmö och har vandrat hem från jobbet via Systembolaget på Hansacompaniet. För att fira löning och för att få bort ett par störande elemement från mina närmsta timmars tankar så unnade jag mig en flaska Barbaresco från 2001. Det dyraste vinet jag köpt. På väg hem kom jag till en skrämmande insikt, min första tanke när jag korsar ett riktigt farligt övergångställe efter rapporterna om de senaste dagarnas blitzhalka var hur jag skulle skydda vinet vid påkörning från sidan. Värderar jag mitt liv så lågt, tycker jag väldigt mycket om vin eller har jag köpt något som min plånbok inte riktigt klarar av? Vad är mest skrämmande?
Återigen ett italienskt från Piemonte, denna gång en bit ifrån Barolo. Varje gång jag klunkar upp ett glas vin i mina Differenceglas ler jag. Doften gräver sig in i mina sinnen. Berusar mig innan jag ens läppjat på vinet. En subtil ton av fat, doften serveras på björkträd. En bitterhet slår mig, rep som tar mig snabbt över till hästaffären för att titta på sadlar. Oregano. Doften rundas av sött, körsbär fast mer komplext; skånsk kavring. En doft som jag känner igen från andra italienska viner, en brödig doft, vetemjöl och sirap. Barbaresco ligger bara en bit från Alba, där den vita tryffeln görs och visst fan kan man ana en valnötig ton i vinet, men det är kanske för att jag verkligen försöker.
En stor mun. Ett lugnt vin, stillsamt, det skvalpar lätt i glaset när jag ställer det ifrån mig. Mejslar mitt tandkött, känns som om jag har vaselin på tänderna. Kraftiga tanniner, behagligt ömma. Ett sommarvin, det får en att börja drömma om eftermiddagar på bryggor och början på en lång lullighet. Den bittra tonen finns där, Systembolaget nämner i sin ornamentfria beskrivning slånbär och det är ett moneyshot. Eftersmaken präglas av tanninerna, pryglas av tanninerna, jag önskar nästan att jag kunde sila bort druvkärnorna mellan mina glesa framtänder. Nästan surt men det håller sig som tur är där och förblir behagligt. Fyllan är slug, lurar ett tag men slår till som ett ormbett. Det sticker i kinderna och ögonfransarna börjar att fläkta kinderna som solfjädrar.
Tror jag skall söka mig bort från Nebbiolodruvan och ligga runt lite ett tag. Mot andra länder och skörare druvor. 6 dagar till Island och brennvinet.
Själv sitter jag i ett vinterkallt Malmö och har vandrat hem från jobbet via Systembolaget på Hansacompaniet. För att fira löning och för att få bort ett par störande elemement från mina närmsta timmars tankar så unnade jag mig en flaska Barbaresco från 2001. Det dyraste vinet jag köpt. På väg hem kom jag till en skrämmande insikt, min första tanke när jag korsar ett riktigt farligt övergångställe efter rapporterna om de senaste dagarnas blitzhalka var hur jag skulle skydda vinet vid påkörning från sidan. Värderar jag mitt liv så lågt, tycker jag väldigt mycket om vin eller har jag köpt något som min plånbok inte riktigt klarar av? Vad är mest skrämmande?
Återigen ett italienskt från Piemonte, denna gång en bit ifrån Barolo. Varje gång jag klunkar upp ett glas vin i mina Differenceglas ler jag. Doften gräver sig in i mina sinnen. Berusar mig innan jag ens läppjat på vinet. En subtil ton av fat, doften serveras på björkträd. En bitterhet slår mig, rep som tar mig snabbt över till hästaffären för att titta på sadlar. Oregano. Doften rundas av sött, körsbär fast mer komplext; skånsk kavring. En doft som jag känner igen från andra italienska viner, en brödig doft, vetemjöl och sirap. Barbaresco ligger bara en bit från Alba, där den vita tryffeln görs och visst fan kan man ana en valnötig ton i vinet, men det är kanske för att jag verkligen försöker.
En stor mun. Ett lugnt vin, stillsamt, det skvalpar lätt i glaset när jag ställer det ifrån mig. Mejslar mitt tandkött, känns som om jag har vaselin på tänderna. Kraftiga tanniner, behagligt ömma. Ett sommarvin, det får en att börja drömma om eftermiddagar på bryggor och början på en lång lullighet. Den bittra tonen finns där, Systembolaget nämner i sin ornamentfria beskrivning slånbär och det är ett moneyshot. Eftersmaken präglas av tanninerna, pryglas av tanninerna, jag önskar nästan att jag kunde sila bort druvkärnorna mellan mina glesa framtänder. Nästan surt men det håller sig som tur är där och förblir behagligt. Fyllan är slug, lurar ett tag men slår till som ett ormbett. Det sticker i kinderna och ögonfransarna börjar att fläkta kinderna som solfjädrar.
Tror jag skall söka mig bort från Nebbiolodruvan och ligga runt lite ett tag. Mot andra länder och skörare druvor. 6 dagar till Island och brennvinet.
Etiketter: Dryck
redaktör Unknown at 18:55
2 Kommentarer:
HEJ FORMTOPP?!?
Nu har den alfred jag vördar och älskar med hela mitt hjärta dykt upp igen. Du har trimmat överflödigt (lingvistiskt) fett från dina texter bättre än en armé av "personliga träningsassistenter" kan trimma en förbittrad offentliganställd på 55+ med en förkärlek för micromat.
Poängen med en vinrecension är väl att ett intresse för vinet i fråga/eller inte? Ovanstående sjok av välkomponerad text fick mig att tänka på att sitta i din gamla lya i LKPG, och långa sega nätter med postpubertal ångest, pretentioner och meningslösa uppsatser. Så här ska en slipsten dras alfred.
Publiken skriker efter mer, du är matbloggarnas David Lee Roth.
Håll mig
Haha, TACK! Uppsatsen var väl fan inte meningslös? Vilka minnen den gav oss...Håll mig? You on drugs son?
Skicka en kommentar
<< Home