Food to survive, wines to get by
Efter regn kommer...grådisiga dagar som rymmer ett par minuter av hopp. Det blir aldrig riktigt kallt, när solen tittar fram får jag aldrig gå ut och känna den. Söndagsbuffé på Tempo ger avkoppling men inte inspiration till text. I need some strong fucking coffee. I Reykjavik andades jag, i Paris skall jag pusta ut och i Milano skall jag hålla andan.
Den löjliga högkulturdebatten som egentligen aldrig var en debatt utan en artikel om någons artikel kommer mynna ut i att mat blir det nya att särskilja sig med. Med operan kommer vinets årgång att ha betydelse och klubben man var på kommer få ge vika för restaurangbesöket. Populärkulturjournalister har redan börjat provsmaka. Det var inte vad jag ville.
Jag var tre veckor före Kronstam med att hylla Barbarescons doft. Bonne Guerre, läs det här först.
Förra veckan var jag med Evelina på vinoteket på Grand Hotell i Lund. Två tråkiga viner och ett fantastiskt rogivande, ett Trescone Colli del Trasimeno från 1997. I Grands mjuka fåtöljer i den svaga belysningen omgiven av gubbar i klubblazers sitter man verkligen andaktsfullt och väntar på att 5 centiliter vin skall tala. Det här har en öm, dämpad sötma, något personligt. Man får känslan av att det bara är man själv som inser vinets storhet, att någon viskat ett hemlighet. En Scarlett Johansson, alla tror att det är just de som insett hennes verkliga skönhet. Kanske definitionen av tidlöshet. Viner får mer utrymme än mat just nu, food to survive, wines to get by.
Den löjliga högkulturdebatten som egentligen aldrig var en debatt utan en artikel om någons artikel kommer mynna ut i att mat blir det nya att särskilja sig med. Med operan kommer vinets årgång att ha betydelse och klubben man var på kommer få ge vika för restaurangbesöket. Populärkulturjournalister har redan börjat provsmaka. Det var inte vad jag ville.
Jag var tre veckor före Kronstam med att hylla Barbarescons doft. Bonne Guerre, läs det här först.
Förra veckan var jag med Evelina på vinoteket på Grand Hotell i Lund. Två tråkiga viner och ett fantastiskt rogivande, ett Trescone Colli del Trasimeno från 1997. I Grands mjuka fåtöljer i den svaga belysningen omgiven av gubbar i klubblazers sitter man verkligen andaktsfullt och väntar på att 5 centiliter vin skall tala. Det här har en öm, dämpad sötma, något personligt. Man får känslan av att det bara är man själv som inser vinets storhet, att någon viskat ett hemlighet. En Scarlett Johansson, alla tror att det är just de som insett hennes verkliga skönhet. Kanske definitionen av tidlöshet. Viner får mer utrymme än mat just nu, food to survive, wines to get by.
Etiketter: Dryck
redaktör Unknown at 11:36
3 Kommentarer:
En riktig matblogg, grattis. Ni har mitt fulla stöd hädanefter. Kolla gärna in mästarinnan på chezpim.typepad.com. Och de där vinoteken alltså. Hur är egentligen en Montus ´84 när den stått öppen i vakuum i veckor? Spexigt och snyggt, men inget för de bättre buteljerna. Viner är känsliga små djur och ska behandlas därefter.
Tack! Man får ta vinoteken för vad de är, jag hade aldrig fått chansen att få smaka på ett 25 år gammalt vin i världsklass för 50 kronor om det inte var för dem. Tyvärr har jag inte haft chansen att jämföra med samma flaska plockad direkt från en kyl/ källare så jag vet inget om kvalitetsförlusten.
Det är jävligt stärkande i ens utveckling att kunna avfärda ett vin som skulle kostat 1600 kronor att beställa in en flaska av som tråkigt :P
det är mycket bättre att dricka, än bara prova. Vill man veta hur ett legendariskt vin är lägger man ihop några och dricker. Istället för att "prova" något halvomhalvt skadat för 150kr/5cl. men visst, lite kul kan man ha med vinoteken. blir vansinnigt dyrt bara. åk hellre till rekondo i san sebastian, hundratusen buteljer, alla gamla. du dricker bra bourgogne '76 för 30E flaskan där. inte tokigt alls amigo.
Skicka en kommentar
<< Home