Lower Marsh, London

Jag sitter i mörkrets hjärta, i södra London och mitt sommarlov har precis tagit slut. Jag har flyttat in i ett hus som vätter mot en gotisk kyrka och utanför viner ödesmättade sirener längs St George’s Road likt panikens ringsignaler. Jag har efter ett år inte sett ett uttryck i Londons anlete. Den bilden man får av andra metropoler är oftast klar och reflekterar något eget, som i mitt New York eller mitt utbytesår i Paris men London har ett antiuttryck. Jag har bott i nordvästra, i östra och nu i södra, och det är en slående gråhet som förenar, det är nattöppna off license- butiker, våldsamt girande bussar och turister i regnponchos, inte något kulturellt uttryck.

Ibland ser man någon som fortfarande förundras över vad de ser, som finner tysta observationer av stadslivet lika vackra som en själv och då påminns man om att man bor i något otroligt. London är en kylskåpskall, lysterlös stad som stänger dörren i ansiktet på oväntade gäster, en stad som aldrig minns dig och aldrig välkomnar dig tillbaka. När man joggar genom duggregn över Lambeth Bridge mot Westminster så möts man av ett hånande palmträd vars enda funktion är att påvisa exakt vart man inte är.

Fortsätter man joggandes igenom Victoria Tower Gardens så sitter apatiska skoluniformer och röker gräs mot Themsen. Man förstår att folket som växt upp bland det röda teglet skapar sig sina egna små platser. Det är en stad uppbyggd av tusentals små platser där folk känner sig hemma. London har en ockupantmentalitet, platsen jag är på är just nu min, samtidigt som det bidrar till en fientlig atmosfär så ger samma stad dig tusen och åter tusen platser att ha som dina egna. Ett snår i Queens Park, en pub i nerkanten av Shoreditch eller en ett fik i Soho.


Lower Marsh, en vindpiskad och regnruskad gata bakom Waterloo Station är just nu min. På den gatan förstår jag vad jag älskar med London, vad som är så vackert och varför teglet blommar för den som ser bortom. Det finns 4 bokhandlar, alla independent, en specialiserar sig på järnvägar och krig, en på klassisk musik och arkitektur, en på skitböcker och min favorit Crockatt & Powell Booksellers som enbart har bra litteratur. När jag kommer in där idag för att hämta ett beställt exemplar av John Healy’s självbiografi The Grass Arena är butiksägaren i en hätsk diskussion med en kund om Bookerprisets legitimitet, ”the shortlist is decided by a bunch of muppets!” Lite ovanför på gatan finns bögpuben Camel & Artichoke med toppburgare för 7 pund.

Det finns ett otal små frukostställen som hämtade från en Martin Parrutställning, Atlas Sandwichbar, Marie’s, Chunnel Bar etc. Englands motsvarighet till den så berömda amerikanska dinern är också dess diametrala motsats. Beans on toast för 60 pence slängs ut av gamla sjömansänkor till byggare, missförstådda och lytta. De har inte milkshakes. Det finns en ekologisk matbutik där jag köper min gröthavre, ett märkligt café med en skön fåtölj där en cappucino kostar 90 pence. Det finns en indisk lunchrestaurang med ekologiska råvaror och currys som mättar på ett renande sätt, tvärt motsatt mina normala upplevelser med liknande grytor.

Lower Marsh är overkligt och borde som så många liknande misärens oaser försvunnit för många år sedan. Men Starbucks bor inte här, folket som vandrar längs gatan är inte på väg någonstans. Det är deras, och kanske det riktiga Londons anlete som flinar mot de schizofrena skyskraporna och det vulgära pariserhjulet London Eye som tar turister högt upp nog för att se hur det gråbruna sträcker sig mot oändligheten. Någonstans i deras blickfång finns det, förutom jag, en liten bit av London som inte trängts undan, som inte kommer att delta i OS 2012 och som hellre äter jerk chicken än trekantsmackor på Pret a Manger.