Perdu et retrouvé

Jag hade tänkt skriva om belgisk och holländsk ale tidigare men var så fruktansvärt bakfull i lördags att jag inte förmådde tänka på något annat än frisk havsluft och syrliga röda äpplen.

I Stockholm brukade jag ibland stanna till vid trevliga Pressklubben alias Café Duvel vid Norra Bantorget där man kan avnjuta en magnumflaska Trippel Karmeliet i sällskap av Stefan Sauk och avundsjuka ölnördar såväl framför som bakom baren. Trots att de har ett fantastiskt utbud av särskilt pale ale från beneluxländerna är det alltid personalen som gjort störst intryck på mig där. I synnerhet en ung kille, jag minns inte vad han heter, som med en sällan skådad lidelse och passion pratar sig varm om öl och ibland liksom rister till i vad som gränsar till pervers sinnlig njutning när han tappar upp öl till kunder och säger något i stil med "katrinplommon och honung" för sig själv i stor andakt. Det största problemet där är dock priserna. De är minst fyrdubbla de priser man kan finna samma öl för i Paris, och samma öl på Systembolaget är inte ens att tänka på. Deras utbud när det kommer till här typen av öl är minst sagt pinsamt och lämnar mycket övrigt att önska.

När jag var i Paris förra våren fann jag en ölbutik som med mina svenska referenser tycktes vara bortom denna värld. Hyllorna var sprängfyllda med nästan alla de sorters öl jag suktat efter länge och bara smakat ett fåtal gånger. Jag kan inte säga att stället fallit i glömska sedan dess men det har nog däremot marinerats någonstans i mitt bakhuvud för att oväntat leta sig fram igen lagom till helgen förra veckan. Jag trotsade ett vidrigt spöregnt, de verkar vara rätt vanliga här, och letade mig upp på rue Saint-Maur där detta himmelrike till butik är situerat. Jag köpte en stor flaska XX Bitter, fem flaskor Duchesse de Bourgougne, en flaska Duvel Verte och slutligen en liten butelj La Trappe Quadrupel.

Till fredagens middag delade jag och två vänner på den stora flaskan XX Bitter, en öl man för övrigt kan eller åtminstone kunde få tag på vid vissa systembolag i Sverige förut. Färgen är grumlig på gränsen till dyig och påminner kanske litet om ett veteöl i stil med utmärkta Zum Fransiskaner. Smaken är som utlovat riktigt bitter och härlig. Trots den relativt smakrika maten åtog sig ölet huvudrollen omedelbart. Jag visualiserade mig hur mina tänder stod uppställda likt ett kravallstaket som tvingades rämna för den långsamt instrilande beskan på väg mot tungans smakreceptorer. Jag kan tänka mig att XX är litet väl aggresiv för vissa men själv har jag alltid gillat öl som till exempel Warsteiner i form av törstsläckare. Kanske inget att krypa upp i en fåtölj med i kallaste januari men desto bättre så snart det blir varmare ut och inne.

Efter middagen var det dags för min personliga favorit när det kommer till dryck som kan kategoriseras som öl - Duchesse de Bourgougne. Namnet till trots härstammar ölet från den flamländska delen av Belgien. Smaken är svår att beskriva men är fruktigt rund med en viss syra i eftersmaken. Jag tycker mig finna ett inslag av jordkällare och kanten på en väl lagrad camenbert. Färgen är rostbrun och tät med en crémefärgad skumkrona.

Efter Duchesse-festen blev det för ovanlighetens skull en Duvel med grön etikett. Skillnaden mot den traditionella och tillika underbara "röda" varianten är främst att den här sorten bara blivit fermenterat en gång och dessutom filtrerats innan den tappats på flaskan (den röda fermenteras två gånger varav den sista jäsningen sker i flaskan). Färgen är klar och ljus, skumkronan eggskalsvit. Smaken är frisk som ett vårregn och vid det här laget på kvällen är jag helt i extas, antagligen på grund av vad jag dricker så väl som vad jag druckit. Lillebror grön är en procenthalt - 7.5% - svagare än storebror och bär på fördelar så väl som nackdelar. Jag tror de flesta skulle argumentera för att röda Duvel smakar mer och därför godare men å andra sidan kan man med lätthet dra i sig sex gröna som om det vore 1664 (Kronenbourg).

Den sista godbiten sparade jag vist nog till söndagen då den minst sagt förgyllde min dag. La Trappe Quadrupel är utan tvivel en riktig tungviktare. Ett trappistöl som lagrats minst två år på ekfat och som innehåller en fyrdubbel mängd malt jämförd med en "vanlig" trappistöl. Egentligen skulle jag kunna köpa den bara för det faktumet att munkarna tillverkarna den helt utan vinstsyfte, all profit går direkt till att finansiera underhåll av klostret och mat till munkarna. Går det att komma längre från en "Bud extra light"-reklam under Superbowl? Enbart tanken på att den starka brygden lagrats i klosterkällare tillför min smakupplevelse något. Mellan klunkarna minns jag plötsligt hur jag en gång som sjuttonåring såg produktionen av pilsern "Kung" i Spendrups lokaler någonstans i mitten av ett industriområde i Bromma. Förnimmelsen av stanken från produktionen, den inre åsynen av hundratusentals burkar som forslas runt på ett nätverk av gummiband får mig att rysa till. Jag tar snabbt en ny klunk La Trappe och återfår lugnet. Färgen påminner om bärnsten eller en riktigt väl lagrad cognac. Smaken är otroligt kraftfull men trots 10% alkohol känner jag inte nämnvärd alkoholsmak. Kanske för att en ljuvlig, näst intill krämig, kolasmak lagt sig emellan. I det ögonblick jag sväljer smakar ölen rent utav banankola. Jag blir skönt påverkad av en flaska och konstaterar efteråt att den utan svårighet slår välsmakande munkbryggda konkurrenter som Orval eller Chimay. Ett välsmakande ale perfekt att dra sig tillbaka med en sen söndagkväll. Det lär bli fler.