Mellandagsläsning

Ja, en helt jävla underbar jul. Middagen som ni sett bilder ifrån var dock ett av årets stora matupplevelser och årets näst största vinupplevelse. Men det finns inte tid till att skriva om nu. Imorgon skaldjur, givetvis.

Här är dock årets läsupplevelse, när det kommer till matbloggar, en amerikansk 15- årig kille som är en av de extremaste av matnördar jag funnit. Med 300 dollar kvar av sommarjobbspengarna, smygar han ut under en lektion, gömmer sig på skolans toalett för att boka ett bord på Per Se. Han får ett bord och det blir hans tredje besök. Han beskriver andningsövningar på toaletten efter 13 rätter och godkänner signaturefterätten slentrianmässigt.

I was told the chef would be cooking for me, and was asked if there was anything I had to have. I told him foie gras and pork belly, and thus began the extravaganza.

Here's the coolest list of restaurants in the world, Hottest Tables, where you can find tips for restaurants in New York, Tokyo, Istanbul, Copenhagen and more. Check it out!

Middag i söndags

En liten stund senare

Jag kommer snart. Det är lite hektiskt.

Blogz

Har helt glömt att berätta. Om ni följer den här bloggen mer för mig än för mat så bloggar jag om mig själv, men mest kommunikation och livet i London på engelska här alfredmalmros.com. Fyrverkerier över London ikväll.

Sake No Hana, London

Jag är väldigt skeptisk till Japansk mat generellt, efter mitt Japanbesök så är jag sällan lockad av svennesushi eller kalla edamamebönor. Laxsashimi, eller "vegetarisk" sushi, en bit hård avocado eller gurka inrullad i basmatiris och ett frasigt noriblad med söt inlagd ingefära. Det är en värre kulturell våldtäkt än när vita spelar reagge. Det japanska köket har en enkel bas (precis som reagge), råvaror. Med perfekta råvaror så behöver man inte göra så mycket annat med dem, leave it the fuck alone. Ju finare vi åt i Japan, desto färre rätter var på något sätt tillagade, färre rätter dränktes i soya och wasabi (Japans ketchup och senap) och ornamentationen var oftast bara lerfatet det serverades på.

Sake No Hana är så nära jag kommit de stillsamma miljöer i Japan där vi ägnade timmar åt mat. Timmar åt fisk, tempura och tofu. Timmar åt att bara titta. Sake No Hana har lyckats fånga det japanska rummet, skolbespisningens diametrala motsats. Platsen här är lika viktig som New York i en Woody Allen film och platsen hade nog lyckats lugna ner Woody Allen i en Woody Allen film. Ljuden är vördnadsfulla, ljuset obehindrat och inredningen maximalistiskt asketiskt. Det är naturligt tomt, inte avskalat. Sprött, likt den förkolnade änden av en tändsticka. Du själv är ett avbrott i harmonin, rethosta under en opera. Där på nåder för att äta. Med två pinnar som vilar på ett litet keramikställ med dovt skimrande glasyr.


Vi får enskilda hyllningar till havet och ett par till land. Alla rätter är separerade i struktur och logik men är i sin filosofi sammankopplade. Det är en huvudråvara med en smak som förlängs. Aldrig några vansinniga kontraster eller tokiga kombinationer. Respektfullt, mat med ära. En sumono, en sallad på kungskrabba, gurka och sjögräs i risvinäger. Aubergine i sesamolja. Ett par ostron omgivna av ett pepparrotsmoln. Sashimi på havsaborre, yellowtail och ål. Ett par varma rätter. Bäst är en grillad havsabbore med nametakesvamp och en söt pepparrot och sakesky, smakerna sansade, nästan jordiga men ändå rena. En keramikplatta med blandad tempura. Soft shell crabtempura. Ett par fläskrevbensspjäll med sockerärtor och sichuanpeppar. Allt är perfekt. Till efterrätt en parfait på grönt te som knyter samman lunchen och eftermiddagen, sött och bittert, mjukt och kallt.

Prisvärdhet är inte relevant. Jag skäms när jag sträcker fram mitt kreditkort, den här upplevelsen kan inte värderas i pengar. Jag skäms ännu mer över att vi hustlat till oss halva priset på maten. Men jag påminner mig om att vi är studenter och att islänningens pengar är devalverade till intet. Utanför sken höstsolen, vi gick vidare till St James's Park och kollade på pelikaner. Min vän plockade fram ett par Petit Robustos, ypperliga eftermiddagscigarrer.

Champagne

Jag ska inte prata om det amerikanska presidentvalet, eller politik, den här bloggen är ett levande klassperspektiv, det är mitt strå till diskursen. Men till natten den 4 november har jag köpt en flaska Georges Laval Brut Nature som skall sprutas åt helvete om Obama vinner, vinner McCain så ställer jag flaskan i gammalt Hampusmaner upp och ner i vasken och vänder mig inte om.

Cocktail

När människor säger "jag älskar rödvin" så brukar det oftast betyda att de gillar att dricka mustig saft som är röd och innehåller 14% alkohol, de har inga preferenser och tycker att vin smakar vin och att vitt vin är surt. Jag förvånas inte, jag brukar instämma, "jo jag tycker också om rödvin, speciellt när jag haft en stressig dag," då klickar det, "gör du det med! oj, jag trodde jag var den enda som varvade ner med ett glas rödvin." Jag nämner då att jag även föredrar tidig höst framför vår och konversationen rör plötsligt ämnet själsfränder. Jag ser det som en mycket prövande övning i att maskera brutal sarkasm och beställer en öl. En nära vän, som gärna säger att han gillar slottsvin och, tycker att öl smakar öl och att det inte finns någon anledning att söka efter några äppeltoner i eftersmaken. Jag älskar öl, fermenterat minst 20 gånger från ett gäng albinomunkar med skepparkransar i Belgien och jag kan betala 1 000 kronor flaskan.

Men en sak jag aldrig kommer att förstå, är drinkar, cocktails, long drinks, mixers, whatever. Inte något ont mot bartenders, det är verkligen en konst att blanda en bra drink, om det nu är möjligt att blanda en bra drink. Kan en drink någonsin bli något annat än typ fruktjuice som används för att lättare kunna dricka fulspriten genom ett långt plaströr? Jag älskar ren sprit, fin sprit med eller utan is har karaktär som kan slänga mig i fler riktningar än tango, låt den vara i fred. Jag kan tänka mig, om jag är ute efter något törstsläckande på flera plan att blanda en sämre gin med tonic, och jag uppskattar en känslofylld draja, en pepprig bloody, en Old Fashioned på bra bourbon eller en sazerac om jag sitter i en chesterfieldfåtölj i en anrik hotellbar. Men när drinken (undantaget sazeracen) innehåller mer än 3 ingredienser, har någon form av juice eller fruktlikör (champagnecocktails är ok) så smakar det exakt likadant för mig. Ingenting. Lämna vodkan ifred, ge fan i passionsfrukten, lycheen, stjärnfrukten, den vissna myntan, den omogna galiamelonen och Sourz Pineapple. Ikväll betalade jag 182 kronor för en Apple Pie Mojito på Sketch, inklämd mellan bankers och ryssar, med tanken, det här måste vara bra, det är ju så jävla dyrt. Det var bara dyrt, men man fick kissa i en äggformad "pod."

- "Hur smakar din drink?"
- "Som en drink tack, obalanserad, söt, utan alkohol och med en jävla massa garnityr som gör den omöjlig att svepa."
- "Vill du smaka min?"
- "Nej tack, men du kan få resten av min."
- "Visst har de roliga namn på sina drinkar här?"
- "Nej."

Thursday night

Ikväll kommer jag närmare Pierre Gagnaire än vad jag någonsin varit, tyvärr bara med ett par dyra drinkar på Sketch, men någon gång hoppas jag få äta hans mat. Vilket underbart namn han har, so fucking french, Pierrrrrrre Gagnaaaiiiirrre. Imorgon lunch med en fattig islänning på hypade Sake No Hana. Rapport kommer.

God Morgon

Vaknar upp i en stad av tusen möjligheter. Man börjar fundera på var dagen kan hamna, på ett galleri, på ett obskyrt transportmuseeum eller på en ostbutik i Marylebone? Brödet är färdig rostat, rabarbersylten doftar kardemumma. Sen ser man hur den färskpressade äpple- och fläderblomsjuicen påminner om mustig äggvita, skvalpande motbjudande och trögt i glaset och dagen tar en ny vändning. Läser plötsligt bara kultursidorna i The Guardian, är lite lätt vemodig inför att gå ut i höstkylan och sätter på Manhattan för att avsluta årets möte med Woody Allen.

Läsning

En av de mest tragikomiska historier jag hört är den om världskocken Grant Achatz på Alinea. Han fick cancer, i tungan. Det är som om en...nej det är för tacksamt. Lysande artikel om Grant i The New Yorker som måste läsas, alla 9 sidor.

Bild från The New Yorker.