Berusad Barolo

Martin och jag möttes upp direkt efter våra jobb och vi var helt färdiga, med allt, provocerade av våra händelsefattiga dagar. Istället för att disponera lokaltrafik så gick vi hem, nästan för att straffa oss själva. Regn och frustration. Några desperata försök att skylla allt på kvinnan eller mörkret gjorde sig hörda innan vi bestämde oss för att det fick vara nock. När Martin föreslog ost och jag svarade vin väckte det mig ur ett töcken som en loska i motvind. Jag hade lusläst Kronstams lista över årets mest prisvärda viner i DN och begett mig till Systemet dagen innan.

Vi köpte ett par ostar, den som utmärkte sig mest och som jag kommer ihåg tydligast var en Berusad Barolo, en ko- och getost som lagrats i Barolodruvor. Den italienska osten har ett hölje av ruttna druvor, kvistar, kärnor är kvar, som gett otroligt mycket smak till osten. En stark, intensiv, druvsmak med kraftiga ryckningar åt övermoget på alla sätt. Den är vacker, vår väl tilltagna bit ser ut som genomskärningen av gnejs, rödfärgade ådror har oregelbundet spridits ner genom osten.

Både Barolo- och Nebbiolodruvan är från Piemonte i norra Italien. Varför inte kombinera regioner? Ja, vinet gav mer åt näsan och osten mer åt munnen, that's why. Kraftig doft av ek, sadel, lite jordigt men ändå elegant, aningar av potatis. Vi satt och vevade med kuporna under hela vårt samtal, en åskådare kunde nog få uppfattningen att vi var på en nervös första dejt men vi ville bara frigöra de underbara dofterna. Vi gestikulerade vevande med kupan när vi själva pratade och hade näsan djupt nedstucken när vi lyssnade på den andre. Många sinnen stimulerade på en gång.

Vinet var smaklöst efter första smakbiten av osten, nästan meningslöst, om det inte varit för doften. Nebbiolons försvar slogs ut skoningslöst av Barolon. För att ge igen på osten som desarmerat ett fint vin för oss öppnade vi det australiensiska vinet. En kraftig, klassisk gödseldoft flydde ut ur flaskan. Underbar, vinet kändes övertydligt i sitt språk som en Disneyfilm. Det fanns inget spännande där men det var ändå underhållande. Osten och vinet blev här bättre lämpade antagonister, ett ordentligt krig om utrymme och osten vann hela tiden, men så smög sig vinet tillbaka i eftersmaken, osten kunde inte rå på ek- och lakritstonerna.