Bourgeois, beaujolais...

Caroline Ringskog Ferrada- Noli a.k.a CRFN har skrivit om mat i senaste Rodeo. Artikeln är bra och jag har längtat efter bra journalistik om mat från något annat än Livets Goda och ICA Kuriren. När jag diskuterade mat som kultur med vänner sa min sociologistuderande vän att han inte ville att mat som kultur skulle upphöjas på bekostnad av att det skulle skapa ytterligare en identitetsmarkör. Det är det CRFN försöker här, skapa en identitetsmarkör, inte visa att den finns. Diskursen om mat är dock extremt intressant, Bonne Guerre har trevande vilat i den sen starten och det har som en efterdyning av pophögern (som nu bara är höger och inte coolt längre) blivit hippt med borgerliga intressen.

CRFN inleder artikeln med "Moderna ungdomar har upptäckt maten som ett konsumistiskt uttryck. Sista försöket att klamra sig fast i medelklassens mellanskikt och till och med klättra upp några pinn lär ske oralt." Sen stödjer hon denna syllogism med argumenten att ett varuhus i Paris skall börja med bakverk och att Anna Hellsten har skrivit om en ekologisk trend hos moderna krogar (har nog inget att göra med miljödebatten). Jag hade kunnat förstå vad hon menade om hon kunde ge mig exempel på det. Själv har jag kanske tre vänner som är intresserade av mat på riktigt och en som är intresserad av vin och han skriver med mig på bloggen. Med tesen "Man äter vad man vill vara" och slutsatsen att "köket blir scenen för nästa popkulturella slag." så vill jag höra varför. Det får jag inte. Snarare får jag höra hur fetmaproblemen i USA, högkonjunkturen och miljödebatten får människor att bry sig mer om vad man äter, och det är inte en alltför fräsch analys.

Att låta en PR- konsult, Jesper Kling föra bevisbördan för hennes belägg gör att hennes argumentation brister. Ibland i hållbara resonemang slänger hon in fallasier i förbifarten "..men hipsterkillen Greta verkligen äter (för att sedan blogga om det)" där förstår ni hur hon tappade mig. visa mig bloggarna, jag har inte funnit dom.

Sen kommer vi in på artikelns pelare, trenden, det är här den popkulturella analysen förväxlad med en intellektuell iakttagelse skall presenteras. "För det är inte mainstreamgourmetmat som bygger det populärkulturella kapitalet. Vill man vara trovärdig i preppypastell eller Cape Coddig kabelstickad ylletröja måste man känna smaken också." Här kommer det obligatoriska som David Djuphammar iakttagit "Varje nummer av rodeo brukar innehålla ett mått av NE-romantik..." (New England), i hans inlägg New England-porren nämner han Anna Hellstens semester och det verkar vara den som CRFN är avundsjuk på; "Antagligen förklarar det mitt femåriga letande, som jag även delar med trendiga onämnbara personer, efter clam chowder, den klassiska musselsoppan från New England." Hon fortsätter "Jag vill egentligen sitta i clam chowder-relaterade kläder och skriva en roman i en fiskestuga på Long Island. För jag vet att snygga författare åt soppan på 50- talet." Referenserna är hennes egna kompisar och hon har fortfarande inte släppt Hemingway debatten hon förde i Martin Gelins bloggs kommentarsfält förra hösten. Jag undrar om det förresten inte är Martin Gelins matblogg som är hennes yttersta exempel på mat som popkulturell trend. Fenomenet är intressant, att man bygger upp trender på syllogismer där man själv både är den första och den andra premissen för den. Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste vara att ha musik eller mode som sitt största intresse då detta sker varje gång man öppnar en popkulturell tidskrift.

Det hon skrivit med genusperspektiv är sjukt intressant och mycket bra, ortorexi har jag aldrig hört talas om men sätt exempel på. "Men att laga mat är historiskt sett en kvinnosysselsättning, och om en kvinna går tillbaka till spisen, var hamnar hon då? Vid spisen va." Det är jävligt sant och krocken är frontal; att kockvärlden är så dominerad av män. Om en kvinna vill laga mat så är det regressivt, vill hon det inte så kanske hon inte får syssla med det hon verkligen är intresserad av och det är regressivt. Kökskönsmaktordningens moment 22.

Hennes iakttagelse med husmanskost är kanske ny för sitt medium, det är kul att läsa om mattrender i rodeo, hoppas inte att det är sista gången. Långkok är Ray- Ban Wayfarers och husmanskost är techno. I Malmö är det svårt att se hur långkoken är det mest hypade just nu, förutom att det öppnar lite franska bistroer runt om sundet titt som tätt men det är knappast kids och "moderna ungdomar" som hänger där i klungor, snarare Mattias Kroon och han är knappast där för att han funnit ett nytt "konsumistiskt uttryck." Men långkoken är en rådande trend som startat för flera år sedan på svenska stjärnkrogar och som sakta men säkert har spridit sig ner till den slutgiltiga konsumenten. Men det är en popkulturell trend, Jesper Klings kompisar gillar ju "uppdaterad husmanskost."