Nyårsmenyn/ Varmrätten

Jag har alltid varit matintresserad och mina föräldrar har fostrat mig till en gourmand. Jag har haft turen, lyckan och privilegiet; den obeskrivliga förunnelsen att vara uppväxt med lyxkrogar, kokböcker och hemlagad mat som inspirerar stjärnkockar. När jag bestämde mig för att bjuda människor på nyårsmiddag var det framförallt för att försäkra mig om att jag skulle få äta gott då nyårsafton alltid varit en kulinarisk högtid för mig. Jag har tidigare firat den med familjen och det har garanterat sagolik mat.

Jag började komponera, fundera och grunna på en meny runt jul och spikade den på en lång juldagspromenad längs ett oroligt hav vid Helsingborg. Jamie Oliver lagade i ett program för länge sedan en portabellohatt i ugn med ett smör som jag länge velat testa och det blev utgångspunkten. Jag ville bjuda mina gäster på kontraster, både konsistensmässigt och smakmässigt, en rätt som förvånade med enkla råvaror.

Jag gjorde ett smör med färsk basilika, färsk chili, vitlök, salt och några få blad koriander som jag fyllde portabellohattarna hattarna med. Jag körde in dem i ugnen och lät dem grillas på 200 grader i runt 15 minuter. Det som gör hattarna så möra och ljuvligt saftiga är att smöret rinner igenom hattarna och ut på plåten, sedan stannar kryddorna inuti svampen och skapar en mustig konsistens. Jag önskade en sötma som kontrast till det svampens hetta och strimlade därför palsternacka och rotselleri väldigt tunnt. Stekte upp dem i en extremt het panna med muscovadosocker och en riktigt fin olivolja och lade i det som klickar i hattarna. Jag var väldigt försiktig med sockret då rotfrukterna har en ljuvlig sötma som bara skall förstärkas, inte bilda sirap.

Till detta ville jag göra något jag gjort många gånger förut och som är mycket enkelt att tajma med svampen så valet föll naturligt på en risotto. Jag använde en mycket vällagrad västerbottenost istället för parmesan och ordenligt med smör för att få den krämigare än vad mina gäster någonsin smakat förut.

Som ytterligagare kontrast till den hittils ganska feta måltiden ville jag ha en sallad. En av mina personliga salladsfavoriter är den lite svåra frisésalladen. Den har en bitter smak och kräver något i måltiden som hugger tillbaka och blev då perfekt till risotton i andra ringhörnan. Den enda konsistensen som jag inte prickat in med komponeringen var det hårda så jag hackade valnötskärnor grovt och strödde över salladen.

Det blev helt otroligt gott, jag lyckades tajma allt perfekt, alla gäster serverades samtidigt och jag fick sätta mig ner och äta tillsammans med dom då efterrätten var gjord i förväg. Uttrycket en talande tystnad kan användas helt fel i sammanhanget men faktumet att det inte hördes ett ord förrens alla ätit upp var högsta betyg. Ett par ojanden och nöjda suckar säger mer än tusen ord. Jag måste tillägga att tillagningen av nyårsmenyn var så pass inspirerande att det återupplivade mitt matintresse, framförallt då intresset för matlagningen.